Pearl Jam och jag

När jag var fjorton eller femton kom grungen till den lilla hålan jag växte upp i. Helt plötsligt började vi sätta på oss alla kläder vi kunde hitta i garderoben samtidigt och jag började, precis som så många andra, att lyssna på Pearl Jam. En tjej som gick i min parallellklass – en av de populära tjejerna – brukade hasa omkring i högklackade Dr Martens, hålla ut armarna och simulera att hon var ett flygplan (eller ja, hon tänkte nog att hon såg lite svävande hippieaktigt fri ut, men jag såg henne alltid som ett flygplan) samtidigt som hon sjöng refrängen till Alive. Jag brukade stå lite osäkert i ett hörn och peta med mina lågklackade Dr Martens i golvet och vara både avundsjuk för att jag inte vågade sväva som ett flygplan genom korridoren och väldigt upprörd över hennes blasfemi. Det är väl tyvärr mitt första Pearl Jam-minne. Jag hade önskat att det var något annat typ… ja… jag vet inte… något som inte innebar någon som simulerade ett flygplan/hippie i högklackade Dr Martens i alla fall. Men nu är det som det är. Jag får helt enkelt leva med den bördan.

Ibland glömmer jag bort hur bra Pearl Jam är. Det kan gå ett år utan att jag lyssnar på dem, men sedan kommer de alltid tillbaka. Som en gammal vän man kan träffa över ett glas vin efter hur lång tid som helst utan att det känns som att en dag har gått. Nu dricker jag ju inte vin på jobbet, men jag lyssnar väldigt, väldigt mycket på Pearl Jam för tillfället och de är så bra att jag ibland känner mig lite simmig på samma sätt som jag gör efter ett glas vin. En dag ska jag berätta om ett sorgligt men samtidigt fint minne om Pearl Jam, men för tillfället (eller i alla fall för den här veckan)  får det vara nog med sorgligt här på bloggers en stund. Jag tycker vi ägnar oss åt att lyssna på den här låten istället (som i och för sig är lite sorglig, men ändå ack så bra):

 

Jag älskar dem faktiskt.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *