Låt mig vara

I fredags drack jag två öl med en vän, i lördags vaknade jag bakfull trots att den ena ölen inte ens var stark. Trots att jag hade gått hem från Bröderna Olsson redan halv tio, när musiken höjdes. Vet ni vad jag är vansinnigt trött på? Förutom oförtjänta bakfyllor och för hög volym. Män i grupp som inte bara kan låta en passera. Som bara måste anmärka på något när man kommer ensam. Att man har bråttom, att man lyssnar på musik, att man ser hård ut, att man är klädd i svart, att man har glasögon, att man inte stannar och fnissar och gör deras ovälkomna uppmärksamhet till lags. ”Men hallå, värst vad du var sur, vi vill ju bara prata lite för faaan”. Alltid någon oönskad kommentar. Inte nödvändigtvis sexuella anspelningar, men fortfarande män i grupp som inte bara kan låta mig passera. Och jag blir så vansinnigt, vansinnigt trött och ganska ofta blir jag även lite, lite rädd. För vad gör jag den dagen de hindrar mig med sina kroppar istället för med sina ord? De här helt vanliga männen, som tvunget måste bröla i grupp. Jag vill inte vara med om det. Jag vill bara få passera i fred. Utan att behöva vara på min vakt.

You may also like

2 kommentarer

    1. Ja, det är så frustrerande. Det går inte att värja sig mot på något annat sätt än fly med en känsla av utsatthet heller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *