Hösten 2017 – så här är planen

Även om jag enligt uppgift blir väldigt trött av att jobba och ha börn och viss sömbrist och även några hobbyer (minns inte vem det var, men någon på internet lärde mig att det inte heter ”hobbies” – jättekonstigt), och vid trötthet har väldigt nära till gnäll, så finns det några små guldkorn jag ser fram emot under hösten. Jag tänkte presentera dem i höstlistan som jag lade upp förra året och hade tänkt lägga upp inför varje säsong, men inte gjorde eftersom att jag… jobbar och är trött. I år har jag vågat mig på att byta ut några rubriker, så att jag inte verkar så himla förutsägbar. Anyhoodles:

Mina planer för hösten:

Shovels and Rope på Bryggaresalen i januari i år!

Förutom att överleva, vilket jag verkligen planerar att göra, så är min första plan för hösten att se Shovels and Rope på Bryggerisalen. HALLELUJAH! Okej, det spelar i slutet av augusti och augusti är egentligen en sommarmånad, men det skiter jag i. Shovels and Rope inleder hösten. HALLELUJAH!

Jag har kommit in på litteraturvetenskap. Eventuellt planerar jag att plugga det, eftersom att det känns som en bra idé när jag är så här trött och redan känner att jag inte hinner med…

Den tionde september lämnar jag min familj och åker till Cambridge i fem dagar för att gå en jobbkurs i kommunikation. Ser så himla mycket fram emot detta. Tänk att få gå på kurs fem timmar om dagen och sedan stänga in sig med böcker och vägra umgås med folk resten av dygnets timmar? Mvh Socialt Geni Since 1978

Efter Cambridge åker jag på Bokmässan med min vän Sara. Tror jag. Vi har pratat om alternativet att ta oss till Bokmassan som ETC anordnar utan nassar, men vi vet inte hur det blir än. Å ena sidan: bu för att stödja en mässa som tar in rövhål. Å andra sidan: jag som har priviliegiet att inte känna mig personligt hotad av nassar borde kanske gå dit och vara en av de positiva krafterna så att inte rövhålen tar över? Vi får se. Diskussion pågår. I alla händelser blir det vandrarhem i Göteborg en helg! Hurra!

Jag och Katta precis innan podden fyllde ett!

I oktober antar jag att vi kommer åka till Karlskoga en del och hjälpa mina föräldrar att installera sig i nya huset. I oktober kommer jag även att ÄNTLIGEN få se The Jesus and Mary Chain. Hallelujah igen! Och så  kommer jag och Katta fira att En förbannad podd fyller två år.

I november fyller JAG år och ja jag fyller trettionio men ser ändå fram emot min födelsedag med samma iver som om jag skulle ha fyllt tolv.

I december är det vinter så det skriver jag om en annan gång.

Det här hoppas jag ska hända:

Förra hösten var vi augustambassadörer. Så himla fint om vi får/orkar/klarar av att vara det i år igen – även om jag den här gången mest troligt skulle tacka nej till att prata inför 400 personer plus tv-kameror. Eller skulle jag det?

Jag hoppas att Alex ska få ett jobb och att vi ska hitta en lägenhet vi får plats i.

Jag hoppas att jag slutar få dåligt samvete av att tacka nej när jag inte orkar och jag hoppas att folk slutar försöka övertala mig när jag redan har sagt nej (men håller inte andan, som det heter).

Jag hoppas att jag får sittplats på de två konserterna jag ska på, för jag är ärligt talat för gammal för att stå upp för länge.

Jag hoppas att hösten blir bättre än våren. Våren var bara slit. Minns knappt något av den.

Presskväll för Augustpriset förra hösten.

Bästa höststället:

Med risk för att låta som en hippie, men jag är så enormt trött i själen så den här hösten blir bästa stället i soffan med en bok. På andra plats kommer naturen. Också det ett hippiesvar, men naturen är ta mig fan finast på hösten. Dessutom är naturen bäst på att underhålla barnen. Det spelar inte så stor roll var i den man befinner sig, så länge det inte regnar. Och regnar det kan man med fördel gå till det första bästa stället: soffan. Och väl där kan man ju be till sina eventuella gudar att även barnen vill läsa…

Vad ser du mest och minst fram emot:

Mest: Cambridge

Minst: att operera bort mina visdomständer i överkäken. Men hur tråkigt det än känns, så blir det nog ännu tråkigare att låta den ena tanden krossa tanden som ligger bredvid.

Det här lyssnar jag :

Shovels and Rope och the Jesus and Mary Chain är ju givet va!

Det här läser jag:

Down under av Johan Ehn,  Martha av Doris Lessing, De oroliga av Linn Ullman och så kanske något av Per Anders Fogelström. Plus någon gripande och lagom rafflande ungdomsroman. Hoppas jag.

Det här tittar jag på:

Nya säsongen av Preacher och kanske, kanske de sista avsnitten av Twin Peaks. Ärligt talat så surnade jag på underrepresentationen av rimliga kvinnor och har inte sett något sedan avsnitt tio.

Hur kommer du att göra dig illa?

Paper cuts. Livsfarligt med kontorsjobb oavsett säsong.

Vad vill du verkligen hinna med?

Att sticka en kofta som jag själv kan använda.

Karl i full ullmundering stickad av mig.

Vad tror du egentligen att du kommer göra?

Pula in stickningen i arga skåpet och svära över ytterligare ett misslyckats projekt, för att sedan återgå till att sura på soffan och tänka på hur dålig jag är. Och när jag inte är arg över stickningen ligger jag väl halvt döende i någon barnförkylning som kidsen dragit hem från förskolan.

Vem kommer du vara mest med?

Mina kolleger. Det är väl dessvärre så livet ser ut för övertidsarbetare. Tur att jag har så bra kolleger med andra ord.

Vad kommer du äta?

Med risk för att låta som att ålderdomshemmet är en kvart bort, men jag är inne i ett svårt sug efter kokt blomkål med smält smör. Så gissningsvis ganska mycket av det.

Vad kommer du dricka?

Kaffe. Det enda rimliga i dessa tider.

Vad kommer du att ha på dig?

Loppisfynd.

Kjol som jag köpte för 49 kronor kilot på en loppis i somras.

Vad kommer göra den här hösten extra bra?

Det räcker med att det är höst för att det ska bli extra bra, men den kommer att bli extra, extra bra för att jag kommer att ta hand om mig själv och inte lägga en massa dåligt samvete på att jag tackar nej till saker jag inte orkar. Och för att jag kommer slippa ha en tand som försöker krossa en annan. Och för att jag får åka till Cambridge.

Hur kommer du minnas din höst?

Svårt att sia om vad någon med så dåligt minne som jag kommer att minnas i slutändan.

Continue Reading

Tillbaka till vardagen

Klockan ringde sex. Gick upp. Fixade kaffe. Kramade familjen. Åkte till jobbet.

Jobbade.

Jobbade nästan inte över. Kom hem klockan sex. Åt. Vek lite kläder. Lade Karl. Sorterade tvätt. Ägnade tre minuter åt en pågående livskris (den vanliga om att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor med en touch av ”jag är ändå för lågutbildad för att ha råd att drömma, lika bra att lägga ner”).

Livskriser tar på krafterna. Somnade på soffan. Nu är klockan tio över nio och det brusar i hela huvudet. Jag kommer inte orka träna. Jag kommer kanske orka läsa.

Vad fort det går att glömma hur jobbigt det är att jobba?

Nu är det bara resten av hösten kvar.

*pepp*

En annan tid, ett annat liv, när jag hade semester.
Continue Reading

Vad som hände med semestern

Sent i våras insåg jag, som några av er kanske minns, att Alex skulle jobba i princip hela sommaren. Samtidigt krockade alla semestrar. Framför mig låg en miserabel tid, ensam med barnen större delen av dygnet. Barnen som behöver rastas och underhållas och få utbrott och trotsa och leka och vara allmänt utmattande. Jag var inte nöjd.

Sedan hände detta: mina föräldrar köpte hus i Karlskoga och ”sista sommaren i Skåne” blev ett faktum. Planerna kastades om och slutade i en vecka i Stockholm när Isak fortfarande gick i förskola, en vecka hos Alex föräldrar när Alex pendlade in till slottet. Två veckor i Skåne i uselt väder. Under de veckorna erbjöds Alex fler timmar och nu ser slutet av semester ut så här: vi har den här veckans vardagar tillsammans, Alex jobbar helgen och jag börjar jobba nästa vecka. Inte hela veckan – bara några dagar för att kunna täcka upp för veckan efter då Karl ska skolas in, samtidigt som Alex fått fler timmar och vi behöver kunna dela upp dagarna.

Jag tänker på hur annorlunda det är nu mot för några år sedan. Då hade jag mödosamt trätt på mig en offerkofta och lagt mig med den i fosterställning och tjurat om jag var tvungen att gå tillbaka från semestern tidigare än planerat. Nu? Nu funderar jag på att fira med en gammal flaska amarone, som jag hittade bortglömd i ett hörn här hemma tidigare idag. För en gångs skull känns ett ”tack livet!” på sin plats!

Från ett besök på Borgeby stenugnsbageri, en av få soldagar i Skåne under vår semester.
Continue Reading

Ändrad framtidsplan

I våras hände något magiskt. Jag sökte till högskolan i tid. I TID!!! Direkt efter att sista ansökningsdag hade gått ut, hittade jag dock en distanskurs i museipedagogik och efter att ha varit på en visning på Etnografiska tidigare, insåg jag att fan: jag vill ju jobba på museum. Både med pedagogisk utformning av verksamheten, men även med att att förteckna och arkivera föremål.

När antagningsbeskedet kom och det visade sig att jag hade kommit in på en distanskurs i litteraturvetenskap, omprioriterade jag därför mina val. Jag tackade i och för sig ja till littveten, men jag gjorde en sen ansökan till museipedagogiken som första val.

Ja och där skulle ju historien ha kunnat sluta om det inte vore för att jag läste på mer om museipedagoger och intendenter efter att jag prioriterat om, och insåg att jag fortfarande saknar en högskoleexamen. Och som vanligt verkar en högskoleexamen vara en förutsättning för att kunna få jobb.

I det här fallet förstår jag det, när det handlar om ämnesspecifika kunskaper. Ofta tycker jag däremot att högskoleexamen bara är ett sätt att sortera bort folk från ansökningsprocessen och inte alls något som egentligen behövs för att tjänsten ska kunna utföras. SÄRSKILT när det kommer till de olika administrativa yrkena inom högskola (som är den verkligheten jag lever i). Så länge du inte är chef vågar jag mig på att säga att det mesta du jobbar med där är sådant du ändå måste lära dig på plats. Det är så enormt mycket som handlar om myndighetsförordningar och nya regelverk. Och ironiskt nog, så kommer chefer in utan chefsutbildning medan handläggare och administratörer ofta har krav på en sabla examen. En chef ska i och för sig ofta ha en högskoleexamen (i vad som helst) eller motsvarande, men det är just det här motsvarande som verkar vara väldigt öppet för tolkning.

"Stor vikt vid personliga egenskaper" är för övrigt en myt. Tyvärr.

I vilket fall. Vi får se vad som händer. Jag läser nog pedagogiken i vilket fall som helst. Litteraturvetenskap i alla ära, men jag tror inte att jag fixar att läsa klassiker på tid vid sidan av heltidsjobb och två ungar.

Continue Reading

Robson

Jag läser sällan om böcker (undantaget Laura Palmers dagbok och Varför deppar Gilbert Grape). Dels för att det finns för många böcker jag vill läsa och dels för att mycket av behållningen i läsning för mig är själva upptäckandet av berättelsen. Fast med tanke på hur dåligt minne jag har, så borde jag kunna återupptäcka varje bok jag läser om.

I alla fall. När jag var arton åkte jag med mina föräldrar till Rhodos. Med mig hade jag tre pocket för något bra pris. En jag inte minns, en var Gilbert Grape och en var Robson. Det är 21 år sedan, men jag har inte kunnat släppa Pernilla Glasers berättelse om Robson. Hur hon strax efter tjugo träffade sitt livs kärlek och hur han strax efter det fick cancer.

Det är inte en jättelång bok. Det är inte en svårläst bok. Det är en gripande bok. Det är alla gånger en bok jag borde läsa om. Särskilt för att se hur den är ur mitt trettioåttaåriga perspektiv. Inte minst insåg jag det när vi i en litteraturgrupp skulle lista böcker vi inte kunnat släppa efter vi läst ut dem. Du skapar själv den bok du läser – för att citera min egen tatuering – hur skulle jag skapa Robson idag?

I alla år, ALLA ÅR, och till alla bokhyllor i alla flyttar har boken följt med mig. Komplett med solblekt framsida och saltstänk från Medelhavet. Det hjälper dock inte att det varit så. Nu är den givetvis borta. Jag har inga problem med att köpa den igen, det är bara det att den endast finns som ebok nuförtiden. Och det här är liksom en bok jag vill ha i bokhyllan. Inte på plattan.

Nu har jag i alla fall hört av mig till Albert Bonnier för att höra om de har några ex kvar. Har de inte det får jag väl köpa ett överprisat, tummat ex på Bokbörsen. Då. Men jag kommer inte vara glad när jag gör det.

Ja ni hör ju. Den snart medelålders Fiats stora lidande.

Continue Reading

Vi hade ändå inte fått den

Blev både lättad och uppgiven av att se att den som fick lägenheten vi tackade nej till hade stått i kö fem år längre än oss. Lättad eftersom att vi alltså inte sade nej till något vi kunnat få och som hade kunnat bli bra. Uppgiven för att vi har fem år kvar innan vi ens kan få en sådan här lägenhet.

De senaste åren har jag förstått på andra att en köpt bostad/en belånad plats i en bostadsklubb är någon form av markör för vuxen. Jag antar att det är något allvarligt fel på mig för jag har aldrig haft det målet. Jag vill verkligen inte låna mig till en lägenhet och låtsas att jag "betalar till mig själv" varje månad. Ändå känner jag mig så himla misslyckad som inte har lyckats göra just det.

Bespara mig gärna era historier om hur ni aaaaaaldrig hade kunnat ha råd att låna ihjäl er utan en man med kapital. Tack. Jag har aldrig förstått vad jag ska göra med den typen av information.

Med vänlig hälsning

Sur sedan 1978

Continue Reading

Vi tackade nej till en lägenhet

För några veckor sedan fick jag för mig att börja kolla internkön hos Stockholm bostäder. Ganska snabbt hittade jag en trea i Hökarängen som bara skulle ligga ute i ett dygn. Satte upp oss som intresserade men tänkte att det lär ju ändå inte bli något av det. Döm av min förvåning när vi ett par dagar senare blev erbjudna visning!

Så vi gick på visningen av en helt fantastiskt fin trea på åttio kvadrat. Med en liten balkong och utsikt mot ett lummigt område. Med ett kök som det går att sitta och äta i. Med en toalett med plats för fler än en person samtidigt. Med rimliga förvaringsutrymmen. Med två riktiga sovrum och ett vardagsrum som var större än det vi har nu, men som ändå inte skulle behöva vara både matrum, vardagsrum och lekrum. FÖR DET FANNS ETT KÖK MAN KUNDE SITTA I OCH ETT SOVRUM TILL BARNEN DÄR BÅDA SKULLE FÅ PLATS PLUS KUNNA LEKA DÄR.

Men. Så klart. MEN. Lägenheten hade ett gammalt kök, där vi inte ens fick sätta in en diskmaskin. Det var i och för sig inte hela världen, men däremot kändes det ju inte så himla kul att den inte var stambytt. De visste inte heller när det skulle bli stambyte (kanske redan nästa vår eller om tre år), om det skulle finnas evakueringslägenheter då och om de eventuella evakueringslägenheterna skulle finnas i samma stadsdel. De kunde inte svara på om köket skulle renoveras om under stambytet och de kunde inte heller svara på hur stor hyreshöjningen skulle bli (men vi googlade oss till att den troligen skulle ligga på tretusen). Ja så vi sade ju då nej. Vi kommer fortsätta bo på våra illa planerade femtiofyra kvadrat.

Och jag blir så trött. Jag blir så trött på att vi inte kan välja, utan måste nöja oss. Jag blir trött på att vi inte kunde nöja oss med en ej stambytt lägenhet, samtidigt som jag vet att det hade varit för jävligt för barnen att först tvingas flytta och sedan kanske evakueras ett halvår senare. Jag blir så trött på att den enda möjligheten att få något är om vi också väljer en pendling på tre timmar per dag eller en hyra på fjortontusen. Jag har redan två timmars pendling och jag HINNER INTE. Vi har bara en fast inkomst och har inte råd med fjortontusen (fast som det såg ut på den senaste fjortontusenlägenheten var vi ändå på plats åttio i kö, så det lär ändå inte bli ett problem inom det närmaste). Jag blir så trött på att den enda anledningen att vi hade en liten chans på en större lägenhet är för att den inte var bra. Jag blir så trött på att vi tackade nej. Jävla skit. Det känns som om det var vår enda chans att komma ifrån stället vi bor på nu. Och jag blir så TRÖTT på folk i villor och stora lägenheter som gnäller över renoveringar och räntor och fan gud vet vad det är. Med all respekt för att det säkert är jättejobbigt – men seriöst: SÄG DET TILL NÅGON ANNAN.

Alltså. Jag försöker vara glad över att vi ens har en bostad vi kan bo kvar i, men som läget ser ut nu är det faktiskt väldigt svårt. Hoppas, hoppas, hoppas jag får anledning att skämmas över att jag är så pessimistisk väldigt snart.

Continue Reading

Checklista för den jämställda semestern

Jenny publicerade en checklista om jämställdhet på semestern. Vi har som de flesta andra heteropar saker att jobba på när det kommer till jämställdhet, men just när det gäller semester är vi faktiskt ganska bra. När Isak var liten såg jag i mitt eget beteende att jag var på väg att ta på mig en projektledarroll jag inte mäktade med, så jag har helt sonika skitit i att projektleda/städa/fixa/dona i stor utsträckning och liksom tvingat över det på Alex många gånger. Ibland rättfärdigat, ibland inte så schyst. Det händer att det leder det till att inget blir gjort och att jag får ångest över vår livssituation och känner mig usel som inte kan styra upp vår familj bättre (för ja, jag är ju trots allt uppfostrad till kvinna och mamma av samhället och tar därmed på mig det ansvaret), men många gånger leder det till att vi tar hyfsat lika ansvar. Och ibland är Alex hundra resor mer ”projektledande mamma” än vad jag är. Särskilt när det kommer till att styra upp allt som behöver styras upp i och kring föräldrakooperativet vi har som förskola. Men nu skulle ju detta handla om semester.

Semester ihop har vi inte särskilt ofta, så det här blir en hopkok av hur vi lever när jag är ledig (och Alex jobbar), de dagar vi båda är lediga (vilket lika gärna kan vara en vanlig helg- eller klämdag) alternativt när vi har åkt någonstans (= någons föräldrar) tillsammans.

1 – Vem packar väskorna?

Jag packar min, Alex packar sin och nästan alltid barnens. Nu är vi i Skåne utan Alex och därför packade jag till oss alla tre, undantaget ”bra att ha i bilen”-väskan som Alex fixade innan vi stack. Det vill säga väskan med blöjor, bananer och annat bra som jag mest troligt hade glömt den här gången.

2 – Vem packar upp väskorna?

När vi kommit hem? Ibland får jag ett ryck och gör det på en gång, men vanligen så gör först ingen det. Sedan tröttnar oftast jag först och packar upp min och barnens. Men det händer att vi har väskor som inte packats upp helt och hållet när vi ska iväg på nästa resa, tre månader senare. ”Det händer” som i att det i princip alltid ligger en halvt uppackad väska någonstans i lägenheten.

3 – Vem håller koll på var allting finns?

Allt som ska med eller allt som redan är nerpackat? Jag har fått notoriskt dåligt korttidsminne efter alla stress jag har utsatt mig för de senaste åren så överlägset bäst koll på vad som är med och var det ligger har Alex. Den som har bäst koll innan är nog ganska lika. Alex briljerar med det som blivit flyttat på nyligen, medan jag vet bäst om det som har fått ligga på sin plats under en längre period.

4 – Vem vet var solkrämen är?

Båda om vi har tur. Om vi har otur har jag blodsockerfall och är stressad och hittar inte solkrämen fast jag VET att jag letar på rätt ställe.

Insmorda barn kvällsbadar i Västertorp under uppsikt av två föräldrar.

5 – Vem håller koll på att barnen inte drunknar?

Vi är ganska bra på att hålla koll båda två, men eftersom att min mammas bror drunknade när han var tre år är jag mycket mer nojig. Är så jävla rädd för drunkning och hade helst sett att alla badplatser för barn hade skyltar om mobil-/bok-/titta åt ett annat håll-förbud.

6 – Vem planerar gemensamma aktiviteter?

Att ha semester och vara hemma i lägenheten med barnen är lika med döden, så vi ser båda till att inte hamna där. Är vi hos Alex eller mina föräldrar får vi ofta tips från dem som vi följer upp. Är vi hemma är det lite både och. Är det blitur så är det i princip alltid jag som driver frågan, är det besök på museum i stan är det i princip alltid Alex.

Vad jag däremot stressar mer över är att få ihop veckorna på sommaren. Var vi ska vara när för att få träffa så många som möjligt samtidigt. Hur vi ska röra oss för att få ihop våra dagar och samtidigt undvika att bli sittande i lägenheten. Alla som bara tar sina jävla semestrar och planerar in saker och sedan tänker att vi bara kan passa in som en pusselbit i deras scheman. Dessvärre representativt för båda våra familjer, men jag tror faktiskt inte att Alex bryr sig lika mycket av olika anledningar. En är att han inte har sin familj nästan sextio mil bort. En annan är att han alltid jobbar hela somrarna pga högsäsong på slottet.

Semester handlar alltså i princip uteslutande om att åka till föräldrar och föräldrars sommarboenden. Vi har ingen ekonomisk möjlighet att resa utomlands, men när Alex mamma fyllde sextio och bjöd oss på en resa till Kroatien hade vi båda kollat upp området innan och visste ungefär vad vi ville hinna med.

7 – Vem handlar, planerar och lagar middag?

Alex handlar oftare, jag planerar och lagar oftare. Nu är det det ingen särskild uppoffring att laga mat hos oss, eftersom att det är ett större straff att ta hand om barnen när de börjar bli hungriga.

8 – Vem vet om något saknas i barnens sommargarderob?

Den som först behöver använda det, alternativt den som var med när plagget gick sönder.

Barn i nya kläder för säsongen. Det enda nyköpta är Karls body och Isaks tights. Resten är ärvt och loppat.

9 – Vem får sovmorgon?

Jag. Oftast. Om sovmorgon är något som pågår till sju, halv åtta. Jag fattar ärligt talat inte hur Alex fixar ta så många morgnar som han gör, men mitt sömnbehov är generellt större eftersom att jag inte sover som jag ska på natten. Intalar jag mig.

10 – Vem tar ansvar för att barnen smörjs in och får solhatt?

Tror att det är jämnt skägg där. Eventuellt är jag lite bättre på smörj. Samtidigt är jag mer stressglömsk innan avresa, så har barnen inte solhatt är det mest troligt jag som missat att få med den.

11 – Vem fixar lunch?

Isaks humör (och allas vår överlevnad) är beroende av att han får i sig mat på rätt tid, så vi är båda bra på att se till att ungarna får i sig något.

12 – Vem får mest egentid?

Vi får egentid båda två när barnen lagt sig. Annars är det generellt Alex som får mest egentid av den enkla anledningen att han oftast jobbar stora delar av semestern, vilket leder till att jag tar med mig barnen till Skåne för att överleva.

Bonus – vad jag önskar att vi var mer överens om:

Vissa saker är givet i samband med en resa tycker jag, men i praktiken blir de inte av så ofta. Dessa är:

  1. storstäda lägenheten
    1. inkl tömma och städa ur kylen
    2. och under badkaret
    3. samt byta lakan
  2. packa upp när man kommer hem eftersom att det är så välstädat och fint och man inte vill sabba det… eller ja… så är det ju aldrig

Om någon annan är borta under en period, så ska (ja alltså detta tycker jag borde vara en oskriven lag) personen som är hemma se till att det är städat och fint när den resande kommer tillbaka.

Det här här det brister för oss, kan man väl säga. Ska det vara storstädat innan måste jag driva på. Jag hatar att driva på och jobbar dessutom för mycket för att orka ta det ansvaret om vi ska iväg. Så oftast slutar det med att vi stresstädar pliktskyldigt under ansträngd tystnad innan vi ska iväg och sedan kommer vi hem till ett hem där det inte känns som någon idé att ens packa upp väskorna, eftersom att det är så jävla sunkigt ändå. Vid mina gudar vad jag hatar vårt hem.

Och städa till den som kommer hem-rutinen finns inte. Alex reser inte bort på samma sätt som jag gör med barnen, och är han hemma så är det oftast för att han jobbar.

HUR SOM HELST. Det var det om det.

Continue Reading

Aldrig mer stegtävling

För två månader sedan kom någon på att vi skulle ha en stegtävling inom vår organisation. Enheter bildar lag och lagen tävlar mot varandra. Jag hatar sådana påhitt. Min chef frustade ”read your Foucault God damn it” när vi pratade om det på lunchen och några ville vara med. Och även om jag inte tänkte just då på vad hon menade så kan jag så här i efterhand säga att ja, faktiskt. Läs er jäkla Foucault.

Det finns nämligen inget charmigt i att arbetsplatsen övervakar de anställdas motion. Motion är något frivilligt som arbetsplatsen kan skita i att lägga värderingar i, för arbetsplatsen vet inte alltid varför folk inte motionerar och även när arbetsplatsen vet det, så har arbetsplatsen inget med det att göra. Mest irriterad blir jag över att man försöker maskera det som omtanke. Det finns inget som helst omtänksamt i att försöka tvinga fram motion eller i att skamma dem som inte hänger på. Morr.

Hursomhelst. Ja. Men. Alltså. Ja. Sade jag att jag hatar den här typen av påhitt? Det kanske är lite svårt att tro på, för jag anmälde mig ändå. Tänkte att det är väl ändå ingen som bryr sig i vilket fall, och så hatar jag att vara utanför. Faktiskt. Inte för att jag gillar att var en del av gruppen när jag väl är det, men det fattar jag inte när jag står utanför. Så när två personer började prata om att anmäla sig stod jag inte emot grupptrycket som kom från alla mina känslor, utan jag anmälde mig helt enkelt via appen.

Och det var ju dumt.

Min morot har aldrig varit att anmäla sig till en tävling. Jag vet inte varför jag inbillar mig att det alltid ska vara annorlunda, men så fort jag har anmält mig blir jag obstinat och vägrar göra något. Här såg jag dessutom snabbt att man vi appen kunde gå in och se enskilda individers resultat. Direkt efter jag registrerat mig bestämde jag mig därför för att inte vara med, men jag fattade ju inte hur jag skulle få bort mig själv så jag lät bli. Det kunde väl ändå inte spela så stor roll?

Lol. Det spelade jättestor roll.

Förutom att en frejdig, självutnämnd lagkapten har tjatat (förlåt ”peppat”) om att registrera våra steg flera gånger i veckan i gruppmejl, har de som inte registrerat något fått riktade mejl till sig personligen. Både jag och min kollega har blivit uppringda och ombedda att ligga på dem hos oss som ”rör sig för lite”. Som om detta inte vore tillräckligt irriterande blev jag även lite extra pushad för att jag ligger sist. Men för helvete? Jag har inte med mig telefonen jämt och även om jag hade det, när fan ska jag hinna gå? De senaste veckorna har varit de värsta på flera år vad gäller övertid och jag tänker inte, INTE, ”ta en för laget” och försumma den lilla tid jag har med barnen (om de är vakna) när jag kommer hem. Och när barnen har gått och lagt sig tar jag ut min fulla rätt att äta mat, duscha, förbereda morgondagen, städa undan och sedan om jag har tur: orka läsa, blogga eller se på en tv-serie en stund. Det finns inget som helst utrymme för mig att ”gå av en hållplats tidigare” vare sig jag ska till eller från jobbet just nu. Och på jobbet, där är det såååå sjukt, för där jobbar jag. HAR NI HÖRT?

Påpekade detta och fick ett ”men duuuu, vi skojar bara. Ta det inte så hårt! Men glöm inte att registrera dina steg och tänk på att varje steg räknas för att vi ska vinna”. Trippel facepalm.

Nej vet ni vad. Det här var det dummaste jag gjort den här sidan av året, och jag är inte ens förvånad – för jag vet ju att jag hatar allt med den här typen av arrangemang. Ändå gick jag med. Jaja. Nu skriver jag det på internet så att det aldrig försvinner: aldrig mer stegtävling på jobbet. Hör ni det? Aldrig mer! Hädanefter ska jag bara lyssna på min chef.

Vidrig bonusinformation: allt fler undersökningar visar att på de platser där det finns en sportig chef, premieras de anställda som motionerar mer än dem som inte gör det. Det är så provocerande att jag inte vet vad jag ska göra med informationen, mer än att låta den stå där och tala för sig själv.

Continue Reading

Sista sommaren i Skåne

Isak föddes i mars 2012 och någon gång under den följande sommaren började mina föräldrar att pratat om att en dag flytta tillbaka till Örebro. Men Örebro blev för dyrt och enplanshusen utan källare varit för få och det kändes väl som att en flytt aldrig skulle hända fram till ganska nyss. Ganska nyss kom nämligen slumpen och förde dem till ett hus som de fick se innan visning, när de hade vägarna förbi förra veckan. Och vet ni vad? Ja det vet ni så klart med tanke på titeln. De köpte det.

Efter trettio år i Skåne flyttar de, nästan, hem. Inte till Örebro, men inte så långt därifrån. De flyttar till Karlskoga. Jag är svårt kluven till detta (det är de själva med för övrigt). Skåne har förvisso aldrig känts som hemma och jag ville länge bara flytta därifrån, men de har ändå bott där i trettio år. Må så vara att jag hatar hålan mina föräldrar bor i, men trettio år? Det har verkligen inte varit någon paj i parken att försöka passa in samhället där när min dialekt gjorde mig till en öppen måltavla för hån ända in vuxen ålder, MEN TRETTIO ÅR? Det känns så konstigt att tänka på. Trettio år blir så väldigt mycket tid när de tar slut. Samtidigt har mitt hjärta aldrig bankat för just Skåne.

Jag har förvisso tyckt att delar av landskapet varit väldigt fint, men jag har aldrig tyckt att det varit särskilt unikt (annat än i självgodhet möjligen, men det handlar förmodligen mer om min otur i vem jag träffar, än själva landskapet). Och jag tycker verkligen inte om när det blåser – vilket det gör alldeles för ofta där. Jag antar att jag har andra glasögon på än de som jollrar om vårblommor när det fortfarande är vinter i övriga Sverige. Eller så är jag helt enkelt en obotlig pessimist som tänker att det som blommar tidigt också dör tidigt och därför är den tidiga våren egentligen ingen vinst.

Huset har inte så många minnen kvar egentligen. Mitt rum är sedan länge omgjort och har blivit mina föräldrars sovrum. Det bor ingen nostalgi i inredningen, och i de fall det gör det handlar det om möbler som följer med. Men. Jag hör fortfarande tassarna efter Charlie när jag är hemma, fast det är tjugo år sedan i augusti som vi tvingades ta bort honom, och även om det låter bisarrt så tycker jag att det är jobbigt att flytta ifrån det spöket.

Och mina föräldrar har bott på så bra avstånd från allt (utom Stockholm). Vi har kunnat åka till herrgårdar och slott, hav och sjöar, storstäder och lantloppisar. Det är absolut inget unikt för samhället mina föräldrar bor i just nu, men jag har bara väldigt svårt att se att Karlskoga kommer att erbjuda samma möjligheter. Bergslagen i alla ära – det är väldigt fint där – men kanske inte på just den geografiska plats av området som mina föräldrar hamnar på.

För att inte tala om alla vänner som kommer att krympa till en statusuppdatering i mitt Facebook-flöde. Även om det ska bli skönt att slippa stressa över hela landskapet för att hinna träffa alla, så är det mindre skönt att tänka på hur lite jag kommer träffa många nu.

Nej vet ni vad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om det här, mer än att det så klart är jättetrevligt att jag snart har mina föräldrar på två och en halv timmas avstånd med bil.

Continue Reading
1 2 3 46