web analytics

Harkel

Den här helgen skulle vi ha tillbringat på landet med Alex föräldrar. Att åka dit är som en lisa för själen. Dels för att det är en fantastisk plats, men också för att jag har turen att ha Alex föräldrar som svärföräldrar. Ta bara detta att de nu har börjat med prepping och berättat att vi ”vid minsta tecken på trubbel” åker ut till dem. Det är en regel, inte ett undantag. Vi har tre dagar på oss. På fjärde dagen kommer de och hämtar oss. Ja. Varför inte?

Att åka ut dit är inte bara en lisa för min själ förresten. Även barnen älskar livet där – de lever ju i varje årstid så att säga, med en enorm trädgård, långt till farliga vägar men med en skog runt knuten. Och även Alex kommer in i något slags sitta på verandan, röka cigarr och läsa svår politisk litteratur-mood, som också inger ett visst lugn. Jag själv sitter ofta vid ett fönster på kvällarna, tittar på en solnedgång eller bara ut i mörkret beroende på årstid, och läser eller stickar. Det är helt enkelt totalt underbart och precis så idylliskt som det låter. Ett av mina största privilegier här i livet och något jag ofta längtar till.

Men ja, livet och så vidare. I onsdags påbörjades något som under torsdagen utvecklades till ledvärk, 39 graders feber och allmänt missnöje. Helgen på landet uteblev för min del, och jag har fått hänge mig åt feberfrossa på soffan istället. Ni vet hur man ibland kan få en bild av att det är lite mys att vara sjuk? Få ligga under en filt ostört, läsa böcker, dricka te, snörvla lite lojt och så vidare. Ja, låt oss säga att den här helgens sjuka motbevisade den bilden å det grövsta. Jag har knappt orkat ta hand om mina basala behov, än mindre läsa. Idag är första dagen som jag fått ner febern och motat bort ledvärken helt med hjälp av Ipren. Längtar intensivt efter min familj och känner mig lite snuvad (på alla sätt och vis) på min själsliga lisa.

Men sådan är livet. Eftersom att jag inte kunnat läsa så särskilt mycket förrän idag (då jag sträckläser Så jävla kallt av Lova Lakso), så har jag ägnat mig åt seriemaraton. Senaste avsnittet av nya säsongen av RuPaul, samt halva tredje säsongen som jag nästan glömt OCH även hela säsongen av Russian Doll. Har ni inte sett den så kan jag varmt rekommendera er att göra det, även om den inger lite ångest. Natasha Lyonne i huvudrollen är amazeballz.

Med detta sagt, fortsätter jag min sträckläsning nu. Tackåhej.

||||| 0 Gilla! |||||

Listar lite då

Gör väl som alla andra!

Vad köpte du senast?
En ramen med vetenudlar och svamp till lunch. Petade inte bort chilin pga mancold på ingående och att jag trots allt hoppas på att starka saker kan skrämma iväg sjukor – även om jag inte tror på det.

Hur lång är du?
172,5 cm. Halva centimetern är givetvis oehört viktig.

Vad stod det i ditt senaste sms?
”Han föreslog liksom att vi skulle ta hissen” = rapport från Alex på hur sjuk vårt hissrädda barn är idag.

Vad gillar du mest med dig själv?
Om jag får säga det själv tycker jag att jag är rätt bra på att styra upp och samordna verksamheter och olika projekt.

Vad gillar du minst med dig själv?
Att jag verkar ha kroniskt dålig självkänsla. Jag är ängslig, konflikträdd och tycker alldeles för ofta illa om mig själv och det jag gör.

Har du söndagsångest?
Nej, men efter helvetesåret 2018 har jag börjat längta efter helgkvällar och sovmorgnar på ett sätt jag inte gjort innan. Innan har jag älskat att jobba och känt stress inför längre ledigheter.

Vilka städer har du bott i?
Örebro, Lund, Malmö och Stockholm

Lyssnar du på poddar? Vilka?
För tillfället blir det inte så mycket poddlyssning annat än när jag klipper En förbannad podd. Lyssnar mest på böcker – dock undantag för Harry Potter and the Sacred Text som jag började med igår.

Låt på huvudet just nu?

Är du en ringare eller smsare?
Gillar inte alls att sms:a och blir stressad av att sitta fast i telefon för länge, men använder däremot messenger-funktionen frekvent när jag sitter vid dator.

När går du och lägger dig?
Vid tio och sedan läser jag en stund till halv elvaish – vilket egentligen är för sent för den sömn jag behöver.

Vad är det modigaste du gjort?
Igen aning. Hur defineras mod? Jag är på en återkommande basis bra på att ta upp missnöje med chefer – vilket jag själv tycker är ganska modigt. Tycker även att jag var modig som stod på en scen och pratade i mikrofon inför hundra personer härförleden.

Har du någon gång åkt ambulans?
Japp. För ganska exakt tre år sedan när Karl låtsades att han ville ut. Hade så ont att jag inte kunde stå upp. Fick skäll när vi kom till förlossningen för att jag inte hade ringt innan. Tre timmar senare skickades jag hem, och tre veckor senare kom Karl.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
OM jag har. Kan inte ens räkna hur många gånger – men nu var det ett par år sedan sist. Ta i trä och så vidare.

Hur många kuddar sover du med?
Två.

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Nix. Kan inte komma in i den typen av rutiner eftersom att jag helt saknar intresse för dem.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Engelska – valde estetiska ämnen framför språk i gymnasiet. Kan tala, läsa och skriva engleska och svenska. Förstår tyska och nordiska språk, men kan inte prata dem i någon större utsträckning.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Ingen – har den på vibration jämt. Minns inte hur den låter när ljudet är på.

Go to-mat som alltid är gott?
Libanesisk linssoppa med någon form av surdegsbröd att doppa i. Man fräser helt enkelt lök och vitlök tillsammans med kryddor som exempelvis spiskummin och malen koriander. Slänger på sköljda linser. Fräser omkring lite till. Häller på en liter grönsaksbuljong, och kokar tills linserna är mjuka. Sedan kan den hugade ha i bladspenat, potatis eller något annat kul. Funkar med alla typer av linser, även konserverade (men då måste vätskemängden minskas).

Hur ofta tvättar du håret?
Var tredje dag ungefär.

Hur uppvaktar man dig?
Helst inte alls.

||||| 1 Gilla! |||||

Nyopererad och träningsgnällig

Först och främst, tack till alla som messat, kommenterat och på andra sätt hört av sig rörande operationen i onsdags. Och alla blommor! Så himla fint. Det slutade med narkos trots allt. När narkosläkaren sade att lokalbedövning inte alltid hjälper och det är något man först vet när det är för sent, så kändes det mycket lättare att gå med på att sövas. Tur, får jag väl säga, eftersom att de hade problem att få stopp på en blödning. Det hela tog tydligen tog 45 minuter istället för tio, under vilka jag är tacksam att jag slapp vara vid medvetande. Jag märkte inget. Det sista jag minns är att någon sade ”snart sover du” – sedan vaknade jag upp i ett annat rum, med samma behagliga känsla jag får efter två glas vin. Fick komma hem en timma senare, men ville helst vända i dörren och åka tillbaka till narkosen när det visade sig att båda barnen var övertrötta och tävlade i vem som kunde gnälla mest.

Idag är det söndag. Jag har inte behövt äta smärtstillande sedan i onsdags kväll, och mår på det hela taget sjukt bra. Det är en ganska lång läkeprocess nu – en månad innan jag får bada i publika bassänger, lyfta tunga grejer eller träna, men det känns inte jättefarligt. Mest blir det jobbigt för Karl, som helst hade ägnat all sin vakna tid med att sitta som en extra utväxt i min famn, vart jag än går.

Och träna… ja jag vet inte. Om jag någonsin var där, känns det helt oöverkomligt att hitta dit igen. Min träningssjälvkänsla är på noll och jag kan bara minnas alla gånger jag var sämst på allt, aldrig utvecklades och bara kände mig usel. Och ja, jag vet. Ni som lyckas i er träning, eller i den mentala inställningen, har alltid kunnat unna er att säga att man minsann inte ska jämföra sig med andra. Tack. Jag vet att den myten finns. Samtidigt rasslar det i flödena på sociala medier av folks resultatrapportering, uppdateringar om antal pass i veckan och fräscha joggingturer i solen. Det går inte ihop.

Själv ägnar jag mig åt att avfölja, dölja och skrolla förbi eftersom att jag finner noll inspiration i andras ”träningsglädje”. Vill helst bara gömma mig under en filt med ett glas vin och göra avbön på åren jag försökte komma ur min träningsångest genom att blogga om den.

Med detta sagt: det gör inte jättemycket att jag inte får träna alls just nu.

||||| 4 Gilla! |||||

Vad är det som händer?

Inget händer. Allt händer.

Kroppen lägger av, eller lägger på. Jag har cellförändringar som måste opereras bort. Under narkos säger läkaren. Inte under narkos säger jag. Det blir lugnande och lokalbedövning istället. Nästa onsdag. Övervägde en kort stund att skälla ut alla som sade åt mig att tänka positivt i höstas när beskedet om återbesök kom, men jag antar att de gjorde det av omtanke och inte av elakhet. Kanske bara en parantes att den ni peppar med att det säkert inte är något, kan gå all in i ”detta är bara en liten uppföljning som inget kommer visa”, så när beskedet ”cellförändringar, operation, narkos” kommer, kan det kännas som tio hinkar hård is i nacken. Jag ska definitivt komma ihåg den parantesen nästa gång jag tänker att det säkert inte är något. Det kan alltid vara någt.

Annars? Jag har börjat begränsa sociala medier. Jag har börjat utöka sociala medier. Jag tar bort följare jag inte känner igen från mitt ena konto, och öppnar ett nytt för sådant som inte rör barn et al. Jag trodde att det skulle ge mig ångest och att jag skulle börja känna mig obetydlig med små konton, men det känns faktiskt mest skönt tackar som frågar.

Och så Isak. Där blir det nog bra så småningom, men vi är inte där än. Mest är det nog faktiskt jag som inte är där än, men dit där ”där” är kanske man aldrig kommer?

||||| 4 Gilla! |||||

Totalt jävla mörker – eller i alla fall sjukt mulet

Jag tror minsann att jag har blivit lite trasig. Hösten, och våren innan den, var inte nådig. Först var det jobbet och arbetsbelastningen, sedan började kroppen falla ihop och sist, men störst, så var det skolstarten för mitt äldsta barn.

Det här kan jag av flera skäl inte skriva jättemycket om, men jag kan ge er en liten bild. Vi hade en person – JAG hade en person – som mejlade mig och bara mig långa, långa mejl om hur hemskt mitt barn är (för varför ska en pappa ens behöva blandas in). Sedan hade vi långa, långa samtal med skolan och fick en annan bild, men det spelar ingen roll. Jag hade redan blivit mer eller mindre förstörd. Jag vågar till exempel knappt höra av mig till andra föräldrar, eftersom att jag är för rädd att de också ska skriva lika långa, hemska mejl. Jag får magont om mitt barn visar reaktioner som inte är positiva, eftersom att det skulle kunna bekräfta något av det som stod i mejlen. När han vill planera sitt sjuårskalas får jag panik, för tänk om ingen kommer? Det har inte varit självklart för honom att få vänner. Och om hans klasskompisar kommer – tänk om han inte är jätteglad hela tiden, utan gud förbjude: reagerar med känslor som hos ett barn? Och varför har han inte ens blivit bjuden till något kalas själv sedan skolstarten? Varför tar ingen annan förälder kontakt med oss och föreslår en lekträff? Jag överanalyserar säkert, men jag kommer inte ifrån ångesten och jag kommer inte ifrån att det är jag som har gjort något fel i min uppfostran. Varit för lat, för osocial mot andra föräldrar, inte varit tillräckligt på, försökt för lite, hittat på för få saker, inte tänkt på mitt sääärskilda ansvar som pojkförälder. Svurit för mycket?

Så ja. Jag har som sagt blivit lite trasig. Jag märker det på den ständiga känslan av ångest, och jag märker det på att jag inte tycker om mig själv.

Förutom tidsbrist och allmän utmattning är detta varför jag inte bloggar. Jag vet inte om jag är så sugen på att ge den här typen av inblickar i mitt liv, men det är det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu. Ångest över än det ena, än det andra. Anledningen till att jag ändå skriver detta är att jag just nu har något slags fokus på att jag kommer att må bättre och framför allt så kommer det att bli bättre för mitt barn och då ska jag gå tillbaka till den här posten och minnas hur jävla illa det var. Och nästa gång det blir så här jävligt för någon av oss – för det blir det ju med jämna mellanrum pga livet – så ska jag gå tillbaka till posten som jag kommer skriva när allt har vänt, och veta att det blir fan ta mig bättre. Någon gång. Just nu dock: not so much.

||||| 8 Gilla! |||||

En klassiker

Medan jag igen klurar på om och vad jag ska ha den här bloggen till , får ni läsa den årliga listan. En klassiker vid det här laget, om ni frågar mig!

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Njae. Jag höll i och för sig i en filmfestival och besökte ett spahotell i Varberg, men mest var det same ol’ same ol’.

2. Vilka länder besökte du?

Inga. Jag är nöjd med resor runt om i Sverige, men under kommande år hoppas jag att vi tar oss ut i Europa med tåg. Svårt att känna sug efter länder som kräver flyg i dessa tider, även om jag vet att HM och krigsindustrin alltid kommer att orsaka dubbelt så mycket skit för klimatet som personers privatresor. Kan liksom inte förstå att folk fortfarande reser så sjukt mycket med flyg överallt, och jag vill inte vara en del av det. Men vad vet jag. 2019 är kanske året jag ger upp, börjar flyga till varmare länder och skryter om olika typer av dyrt kött i flödet?

3. Är det något du saknar år 2018 som du vill ha år 2019?

Det gamla vanliga. Tid, lugn och ro, träning. En lugg som inte kräver underhåll pga bångstyrig virvel. Bonus om jag även passar i den luggen…

4. Vilka händelser från år 2018 kommer du alltid att minnas?

1 – Dressinturen utanför Degerfors med Alex och Isak.

2 – Den läskiga värmen.

3 – Min och Isaks miniweekend i Karlstad. Faktiskt det bästa jag gjort på hela året.

4 – Filmfestivalen

5 – RuPaul’s dragrace. Såg om samtliga säsonger över sommaren och avslutade året med att se Christmas Queens på Göta Lejon tillsammans med en vän.

Jag och Isak vid Klarälven i Karlstad.

5. Vad var din största framgång 2018?

Att jag inte gick in i väggen måste ju fan ha varit en framgång? Det ska bli spännande att se om jag lyckas undvika det med lika stor bravur under detta år!

6. Största misstaget?

Prick samma som förra året faktiskt: Att inte söka hjälp för mina pms-besvär och att inte träna eftersom att jag nu får spänningshuvudvärk istället. Försökte bota det senare med att ha en träningsdejt med en vän igår. Sjukt kul sätt att umgås på faktiskt.

7. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag var förkyld i fyra veckor under hösten, det var ganska jobbigt faktiskt. Fick även tandvärk på grund av ”benförlust i överkäken”. Drog en visdomstand som tydligen hade lämnat mer skada efter sig än vad vi först trodde. Utöver det upptäcktes en förlossningsskada och cellförändringar på livmodertappen. Och hela buketten av stressrelaterat blomster ovanpå det. 2018 får underkänt av kroppen faktiskt.

8. Bästa köpet?

Började samla på växter – det var faktiskt sjukt trevligt. Annars var nog Bon Jovi-biljetten jag köpte till Kattis i födelsedagspresent en jäkla hit faktiskt. Eller ja. Det vet vi ju faktiskt inte förrän i juni, egentligen.

Isaks senaste val av kruka och planta till hans rum.

9. Vad spenderade du mest pengar på?

Inget överdrivet rafflande. Bilen som bara står och rostar sönder, hyra, barn.

10. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att jag återfann lusten i att sticka under julen, mina blommor som överlevde hösten, kvinnorna jag fick kontakt med under filmfestivalen. Livet i den nya lägenheten. De flesta böcker jag läste. Och mitt jobb. Fast det gjorde mig även riktigt ledsen och riktigt arg.

11. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2018?

Mina mest spelade artister enligt Spotify var RuPaul, Patti Smith, Frank Sinatra och Chris Isaak. Mest spelade låtar-listan innehöll mest vänsterpolitisk musik. Och låtarna jag själv tror kommer att föra mig direkt tillbaka till 2018 är:

12. Största musikaliska upptäckten?

Jag gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle börja göra, jag började lyssna på Roxy Music det här året. Kanske ingen stor musikaliskt upptäckt, men den mest oväntade för mig.

13. Bästa serien?

Haunting of the hill house, RuPaul’s Drag Race och Sabrina.

Årets bästa kulturupplevelse var för övrigt att se Christmas Queens på Göta Lejon:

14. Bästa filmen?

First Reformed. Se den.

15. Bästa boken du läst i år?

Bästa barnbok: Draugen – sista delen i Pax-serien

Bästa YA: Moxie

Bästa vuxen: Den hemliga historien av Donna Tartt.

16. Sämsta kulturupplevelsen?

Turerna kring akademin.

Bubblare: Att det blev så lite kultur utanför hemmet. Jag hade verkligen önskat att jag kommit iväg på fler evenemang, men alltså orken. Fanns ej.

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ledsnare känns det som, men jag ser ändå tillbaka på året som ett bra år. Det var bara så himla… tungt. Mellan varven.

18. Vad önskar du att du gjort mer?

Sagt ifrån. Är så otroligt trött på att jag får black out i jobbiga situationer, och det enda jag hittar i mitt medvetande är självtvivel.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?

Suttit med mobilen faktiskt. Mobilen i alla ära, men jag har verkligen suttit ihop med den. Mycket är så klart för att jag varit stressad och trött och tappat förmågan att stimulera mitt intellekt, men ändå. Någon jävla måtta osv.

20. Hur tillbringade du julen 2018?

Med nära familj, stickning och böcker. Precis som jag ville.

21. Hur tillbringade du nyår 2018?

Genom svår uttråkning. Egentligen gjorde jag mycket jag gillar, typ stickade, tittade på film och läste bok. Men engagemanget från övriga i hushållet var ungefär noll och alla satt liksom på varsitt håll och gjorde sitt. Det blev ingen Bon Jovi vid tolv, det blev ingen obligatorisk familjebild. Ingen mer än jag klädde upp sig. Maten blev misslyckad. Barnen var inte superroliga att ha att göra med. Det var liksom bara ett enda stort blööörgh. Gick och lade mig kvart i tolv, eftersom att jag inte såg någon som helst mening med att vara vaken längre. Sedan vaknade Karl, så då gick jag ändå upp och kollade fyrverkerier med honom.

Men tja… halv tolv satt vi så här:

22. Något du önskade dig och fick?

En lyckad filmfestival och växter som överlevde i fönstret.

23. Något du önskade dig men inte fick?

En röd+röd regering. Inte för att jag trodde på den önskan, men jag kan väl få drömma?

 24. Vad gjorde du på din födelsedag?

Köpte mina favoritsnacks och bjöd på dem på jobbet. Chips, delicatobollar och bubbel. Träffade familjen på Texas Longhorn och åt vegbrugare och drack öl. Gled hem, pratade i telefon tills öronen blödde och halsen sved och sedan lade jag mig i rimlig tid. Mycket bra dag!

 25. Vad har du för förhoppningar på 2019?

Mer struktur, stabilare skolgång för Isak, mycket mer vila. Och vad gäller bloggen, så får vi faktiskt se.

||||| 1 Gilla! |||||

Positiva listan

Har så svårt att motivera mig att skriva något som inte är missnöje. Hösten har varit så jäkla tuff, och även om jag (tvärtemot vad många tror) inte har för vana att ständigt gå omkring och tjura, har det varit svårt att låta bli. Jobbet har varit hektiskt, skolstarten har varit svinjobbig, Karl har sugit åt sig alla baciller han kunnat och även min kropp har förfallit (cellförändringar, förlossningsskada, trasig tand som fick dras ut). MEN nu ska jag inte skriva om det säger jag ju. Några positiva saker har hänt och de är följande:

    Jag fyllde fyrtio. Helt utan nojor över att åldras, men med en viss sval hållning gentemot trenden att embrejsa sina rynkor och att åldern gör en så mycket visare. Det har liksom inte hänt här, men det var ändå kul att fylla år. På min födelsedag firade jag på jobbet med mina favoritsnacks: bubbel, chips och delicatobollar. Några nyanlända doktorander från Maputo sjöng en portugisisk födelsedagssång och allt var på det hela taget så himla fint. Det räckte så. Ingen överdådig fest med hattema, lösmustasch på pinne och fri bar i flödet från mig, med andra ord.
    Alex fixade en överraskningsresa. Jag är ganska stabil med överraskningar. Jag tycker inte om tanken på en överraskningsfest, men att göra som Alex gjorde, eller att få en present eller spontanöl eller liknande älskar jag. Jag är däremot inte särskilt nyfiken på överraskningar. Delvis på grund av att jag har en ganska deppig inställning till tid. Dvs att den går så himla fort och snart är ändå överraskningen redan över – vill med andra ord befinna mig innan den så länge som det går. Mina kolleger var dock helt till sig i trasorna över Alex subtila mess, som var i stil med: ”Vi tar tåget 9.30 på fredag” och ”Packa baddräkt och något du känner dig fin i”. Detta gjorde jag. Tåget gick dock inte alls 9.30 utan 9.28 vilket är en signifikant skillnad i tid för en tidspessimist som mig. Vi hann med det ändå. Första klass till Göteborg, Öresundståg till Varberg och sedan två nätter på Havanna Hotell. En vistelse som inte hade kunnat komma mer lägligt.
Vid Varbergs strand
    Jag hjälpte till att styra upp en filmfestival och det gick så jävla bra. Veckan innan hade vi nästan inga bokade biljetter, men när helgen kom körde vi två kvällar med över hundra personer i publiken. Jag träffade SÅ många fantastiska människor. Kände för första gången på flera år att ”systerskap” inte bara är en sliten titel för media-kvinnor i strukna blusar, utan något som kan vara en verklighet. Och jag klarade av så sjuka mängder ansvar den här helgen att jag inte ens vet om jag kommer att kunna tvivla på mina förmågor igen. Eller jo. Det kommer jag ju. Men kanske inte på resten av det här året. Vad har vi… tre veckor kvar?
Jag efter första dagens slut.
    Jag insåg att mitt liv är min familj, mina kolleger och en väldigt liten skara vänner till. Det kanske låter deppigt, men herregud så skönt ändå. Jag kan våga vägra ansvar för SÅ MÅNGA nu. Alla sket liksom i filmfestivalen. Ingen av mina vänner dök upp och väldigt få spred den. Och jag är ingen galen festivalgeneral som kräver närvaro och engagemang av alla. Tvärtom – jag fattar att man inte kan närvara på allt. Men jag har alltid känt sådant enormt ansvar att själv prestera i relationer på olika sätt, och även om jag inte lyckats visa det alla gånger (särskilt sedan jag fick barn) så har jag jagats av så många dåliga samveten för allt jag inte gjort och nu… nu kan jag faktiskt skita i det. Och det är helt okej. Jag tror inte att folk inte engagerade sig för att de inte bryr sig, utan för att det är för mycket annat. Men vet ni vad? Det är det ju för mig med. Tänk vad skönt att jag äntligen kan få lov att luta mig tillbaka i den vetskapen utan att känna mig usel. Någon dag kanske jag utvecklar detta, så att det inte låter som att jag egentligen är bitter. Tills denna någon dag dyker upp, får ni ta mig på orden: jag är inte bitter – bara lättad.

Ja. Och det var väl det som var bra. Förutom att Isak lärde sig läsa och att Karl är glad, trots att han omges av oss. 

||||| 7 Gilla! |||||

Från en badfluencer i Älvsjö

Hösten är som väntat helt och hållet vansinnig, även om jag inte trodde att det skulle bli fullt så här illa. Jag tänker mycket på vad jag egentligen vill göra med min tid och vad jag gör med den. Jag älskar att läsa böcker och efter en period på några veckor av att inte kunna göra det, har jag nu kommit in ett flow igen. När jag flowar böcker utanför jobbet, gör jag i princip inget annat. Det beror delvis på att jag har extremt svåra sömnproblem i perioder, och inte orkar mycket mer än att ligga på soffan och läsa. Alternativt kolla på The Haunting of the hill house (SE) eller senaste Sabrina (se den med) eller valfri säsong av RuPaul (se alla för all del).

Sedan är det då jobbet. På tre timmars sömn, är tio timmars arbetsdag tufft. Trots att jag älskar att jobba. Alltså, jag älskar ju att jobba! Men kanske inte så här mycket övertid under så här lång period. Det är inte kul att känna att mina två barnhämtningar i veckan är något som straffar sig i slutändan. Inte heller särskilt sunt, men det är just nu så det är. Jag hinner inte med. Allt ger mig dåligt samvete.

Och så är det grejen med coacher som tre personer uppmuntrat mig att gå till den senaste veckan. Det råder knappast någon brist på information om hur jag ska coacha mig själv till att säga nej, gå ner i tid, ”investera i mig själv” någonstans i samhället och vet ni vad? Jag säger nej. I alla fall till detta.

Jag är liksom inte så förtjust i coaching över huvud taget. Det handlar om lättsålda floskler (bli chef över DIN tid), som jag inte tror funkar annat än skammande för den som har problem med stress på riktigt. Har dessutom en alltför krass syn på samhället, eller samtiden om ni så vill. Nej, jag klarar inte av att bli chef över min tid, för jag äger den inte själv. Det är klart att mycket hänger på mig, men någon jävla balans tack. Efterlyser coachen som når ut till skolorna, föräldrarna och förskolorna som alltid kontaktar mamman och tvingar planeringen av vab, socialt umgänge, undvikandet av konflikter och fan vet allt på henne. Till exempel.

Gud vad bitter jag låter, men jag lovar att jag säger detta helt utan grudge mot min historia: vi är alla ägda av vår samtid. 

Ja ni hör ju. Vaken sedan 02.47 i natt. PEPP.

||||| 3 Gilla! |||||

Hej och hå livet

Mina sista månader som trettioplussare rusar förbi. Jag har fortfarande inte avgjort hur, eller ens om, jag ska fira mig själv när jag fyller fyrtio om mindre än en månad. Jag blir glad för barnvakt och en pizza på kvarterskrogen, men har kolleger som tycker att jag i alla fall borde ha en after work. Så det kanske det blir. Orkar inte fixa så mycket med det här själv, eftersom att jag är upptagen med att gå i väggen i och med filmfestivalen jag är med och organiserar. Däremot vet jag att Alex har en plan, men jag har inte mer information än att jag behöver ta ledigt från jobbet. Det räcker så.

För övrigt läker jag ihop efter att ha behandlats för en förlossningsskada (ja, det tog fan två år och sju månader innan någon upptäckte/erkände den). Behandlades av en sexistisk gynekolog till slut. Jag berättar den fulla historien i senaste avsnittet av podden under punkten ”vad har gjort dig förbannad sedan sist”, för den som vill höra (pratar även om böcker, om ni vill ha tips på det!). Det är sjukt att mödravården i Sverige är så eftersatt på så många ställen, att man (i detta fallet jag) ändå står ut med en sexistisk gynekolog bara för att få bli ihoplappad igen.

||||| 0 Gilla! |||||

Förbannat.

Så. Ikväll var det ett mingel för 100 personer och jag hade beställt chirre och grejer till det. Faaaaast, jag hade visst skrivit 26 november i bokningen. Fick ett stressat mess från Teaterbaren i Kulturhuset strax efter nio. De hade löst det – stackars, stackars människor som kom till jobbet idag och fick detta som uppgift – men ändå. Mild ångest.

Jag fick bekräftelsen per mejl i förra veckan och jag tänkte att jag skulle dubbelkolla den, men så har jag fem pågående antagningsärenden på jobbet, och tre nyanställningar. Plus intervjuer för en ny kollega, introduktion av ny personal, myndighetskontakter för en kollega som har problem med föräldraledigheten, förteckning av två års forskningsprojekt, projektplan för en årsrapport och det vanliga, vardagliga som bara ska hinnas med. Plus filmfestivalen samtidigt. Jag skriver inte detta för att skryta om mitt viktiga jobb, utan snarare för att jag själv ska se att det är rimligt att det blir en miss här och där. Och faktiskt. Jag tycker att det kanske var lite förlåtligt att jag råkade skriva november istället för september under omständigheterna. November är liksom dessutom MÅNADEN. Filmfestival och min fyrtioårsdag. Den ligger naturligt längst fram i huvudet.

Med detta sagt. Imorgon är det jag som åker upp efter lunchen och lämnar en blomma till de anställda på Teaterbaren. Så fantastiskt bra personal som fixade detta på plats. Usch vad jag skäms ändå.

||||| 1 Gilla! |||||