En lista om böcker

Tjolahopp! Efter en härlig sju (eller om det var åtta) timmars session på akuten i natt med Karl har jag gjort det enda rimliga och tagit ut en hel dags komp för att inte göra något ansträngande alls. Karl har eventuell förkylningsastma eller krupp (eller var det bronkit?), kraftig inflammation i tonsillerna plus en eventuell öroninflammation på gång. Jag har bara sömnbrist. Och vad passar väl bättre vid sömnbrist än en lista om böckerna jag inte alls klarar av att läsa i detta tillstånd? Inget! Listan hittade jag hos Enligt O!

Vid sängen: ligger Pontus Ljughills Lykttändaren och är skitbra. Dessvärre alldeles för bra för att ligga där, eftersom att sängboken generellt är den bok jag läser i minst av alla jag är igång med.

På soffbordet: ligger ingen bok, däremot en dator med HBO Nordic där jag just nu följer Handmaids Tale och Twin Peaks, samtidigt som jag stickar en sjal i en färg som inte klär mig egentligen. Men det skiter jag i.

I handväskan: följer Andras vänner av Liane Moriarty med fram och tillbaka och blir aldrig utläst. Jag har växlat mellan ljudboken och läsboken, men alltså herregud vad tråkig den är. Förlåt nomineringsjuryn i Årets bok, men den här vet jag inte om jag mäktar med att ta mig igenom. HON KOMMER JU ALDRIG TILL SAK.

I öronen: finns Törst av Jo Nesbø. En timma in beskriver jag den redan som: toppraffel.

På läsplattan: ligger Girls av Emma Cline. Den har funnits där sedan i höstas, men det kommer alltid någon annan bok i vägen som gör att jag inte läser den. Måste åtgärda det. Dels för att boken verkar bra (liksom Emma Cline själv). Dels för att jag som tonåring var besatt av Charles Manson och gick till allehanda bibliotek för att läsa allt jag kunde komma över om honom. Ja – min tidiga tonår låg mestadels utanför internetåldern.

Borde jag påbörja: ingenting. Jag läser redan alldeles för mycket samtidigt.

Borde jag läsa ut: Den frystorkade brudgummen av Margaret Atwood. Är halvvägs in och har egentligen ingen bra anledning till att jag inte fortsätter.

Bokklubbsbok: Ingen aktiv just nu, men om några veckor kommer vi sätta igång En förbannad read-along med Ett litet liv av Hanya Yanagihara som första bok ut.

Längtar jag efter att få läsa: ostört i en hängmatta, i skugga, med en kopp perfekt tempererat kaffe inom armlängds avstånd.

3 andra böcker i min TBR-hög: 

  • Inte i det här livet – Guns N’ Roses – Hårdrockens sista giganter av Mick Wall
  • Maddaddam av Margaret Atwood
  • Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith
Continue Reading

Nu är den förbannade sommaren här

Äh. Men det blev lite mycket plötsligt. Jag bytte arbetsuppgifter och fick jättemycket jobb. Kul jobb förvisso, men nu känner jag mig faktiskt redo att kompa ut all övertid, trots allt. Om jag inte jobbar är jag ofta ensam med barnen, eftersom att Alex jobbar helger och högsäsong. Ensamtid med barnen ser ofta ut enligt följande exempel från förra lördagen, när jag skulle ta mig till Aspudden för att umgås med min svägerska inklusive barn:




Ja. Ungefär så. Detta var förra lördagen. Snart kommer hela sommaren. Då har Alex rullande schema med fyra dagar jobb och två dagars ledighet hela min semester. Och alla övriga familjemedlemmars semesterplaner krockar i år, och jag får inte ihop någon ekvation av det alls. Hela magen svider av stress varje gång jag försöker. Det går liksom inte. Jag är så trött på att vi bor som vi gör och jobbar som vi gör så att sommaren alltid måste bli en kompromiss jag ska lösa, efter att andra redan satt sina planer. BU.

Jag ser att många av er skriver planeringslistor inför den härliga sommaren. Min planering är att överleva, med fullt fokus på hösten. Den kan inte komma snart nog, hälsar en magkatarr i full blom.

Continue Reading

Uppdaterar målen med 2017

Jag insåg i början av året att det fanns några saker jag saknar i mitt liv, så jag införde två mål: att besöka bibliotek oftare och att använda läppstift mer. Strax efter det kom jag in i en svår Tradera-period vilket gjorde att jag fick införa ett tredje mål: att gå mindre i helsvart. Jag råkar nämligen dras till färgglada second hand-plagg som en skata dras till guld, trots att jag egentligen helst vill ha på mig bara svart. Möjligen med inslag av grått.

Hur som helst. Nu har jag infört ett fjärde mål, för tydligen skapar knalliga läppstift och hysteriskt turkosa koftor ytterligare ett behov. Jag fattade i och för sig inte att behovet fanns där förrän det bildligt och bokstavligt slog mig. Häromveckan föll nämligen en palett ögonskuggor i huvudet på mig när jag öppnade ett skåp. Jag fick den av Julia för så länge sedan att jag glömt den. Den var bortglömd delvis på grund av att min gamla, halvkassa, primer från Make Up Store varit försvunnen. Utan primer räcker det liksom med att jag tittar på ögonskuggan för att den ska ätas upp av min slöa och lätt oljiga ögonlock. MEN! Eftersom att jag spontanshoppade en ny primer som är helt jävla fantastisk (från Milani) så har min slöa ögonlock äntligen mött sin överman/-kvinna/-hen/-gud.  Jag kan med andra ord använda ögonskugga dagtid i flera timmar och slipper gömma mig i dunkel när all skugga på vänsterögat försvunnit. Så. Tack vare en palett från ovan, och en ny primer, är mitt fjärde mål med 2017: mer färgglad ögonskugga åt folket. Dvs mig själv.

Med sminkögon mitt i ansiktet.
Continue Reading

Klant since 1978

Ibland känner jag att jag befinner mig på en högre nivå än jag klarar av. Att jag borde ha ett enklare arbete, att jag borde ägna mig åt enklare hobbyverksamhet än jag gör och att jag borde vara tyst oftare. Det blir nästan alltid fel i det jag stickar, jag glömmer nästan alltid viktiga detaljer i böcker, jag uttalar saker fel så att folk hela tiden har behov att rätta mig och jag missar små, men ganska avgörande, detaljer i jobbet lite för ofta. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar nämligen intensivt när folk ska rätta mig och jag har oerhört svårt att acceptera när jag gör slarvfel. Det är en sak att inte kunna, men när jag för sjätte gången måste göra om en databas för att jag IGEN har missat en jävla rad när jag ska lägga in en jävla filterfunktion i jävla excel så blir jag också jävligt sur och enormt trött på mig själv. Okej att det bara var en av de fem gånger innan som jag gjorde fel i filtreringen, men ändå. Jag fattar inte varför jag inte bara kan göra rätt lite oftare. Då kanske jag hade haft mer tid över att göra, jag vet inte, saker som får mig att må bra istället? Bu.

Continue Reading

Sjunde april

Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, eller hur. I onsdags satt jag på tunnelbanan i rusningstrafik och tänkte på hur det skulle vara omöjligt att ta sig ur det fulla tåget, om någon sprängde en bomb i en av tunnlarna. Även om vi hade överlevt smällen, hade vi förmodligen dött i kaoset när ett fullt tunnelbanetåg i panik skulle rädda sig själv. Sedan tänkte jag att jag fan får sluta tänka så där och ge mig hög puls och paniksvettningar helt i onödan.

Sedan kom igår. Jag fick ett sms från Alex syster om att jag skulle akta mig för centralen, för att det var kaos där nu. I Åhléns-huset mitt emot hennes jobb hade en lastbil rammat väggen bara någon minut tidigare. Jag kom in på kvällspressen samtidigt som de började rapportera om det och ganska snart blev det klart att det inte bara var någon fartdåre som fått sladd. När jag skriver det här vet vi fortfarande inte om det var en ensam galning, eller en planerad attack av någon större organisation, men vi vet – och vi visste tidigt – att någon kapade en lastbil med uppsåt att döda.

Min svägerska rapporterade efter en stund igen att de inte fick gå ut. Att polisen snabbt var på plats utanför och skrek att de skulle stänga fönster och dörrar och gå in från balkonger och jag tänkte att det här händer fan inte. Det är för overkligt. Jag inser att jag är så jävla trygg som kan känna så. Vi är så trygga här som kan känna så och jag är så jävla tacksam för det. Och även om vi är så trygga, så har fyra människors nära fått ta emot meddelandet om någon de älskar har dött.

Vi samlades i köket på jobbet. Följde liverapporteringar, översatte för dem som inte förstod, lokaliserade alla kolleger och försäkrade oss om att de var i säkerhet. Min svägerska ringde och jag sade till henne att FÖR HELVETE håll dig från alla fönster för nu rapporterar de om skottlossning.

Men jag hade det bra. Någon köpte sushi, någon annan tog fram sina lunchlådor ur frysen och delade ut. Vi hittade vin och drack det och skålade för att vi var trygga och att vi hade klarat oss, och samtidigt – någon annanstans i staden – hade någon annan inte klarat sig alls.

Vid sju blev min svägerska utsläppt, tog sig hem till sin moster och väntade där för att se om hennes sambo kunde hämta oss. Jag och en kollega började gå mot söder. Förbi bilar som stod i kö i flera kilometer för att komma ut på motorvägen och runt om avspärrningar kring Östermalm och mitt i stora massor av andra som gick. Hela staden vallfärdade. Vi gick i en timma innan vi skildes åt och sedan gick jag i tjugo minuter till innan jag var framme hos Alex moster.

Jag fick mackor. De godaste jag någonsin ätit. Jag fick doften av tända ljud och jag fick te och jag fick kramar och precis alla i min familj och alla mina nära vänner var i trygghet. Vi är nog märkta på ett eller annat sätt allihopa, men vi kommer inte vakna upp till en attack imorgon igen. Eller dagen efter det, eller ens någon mer gång om vi har tur. Och ingen av oss kommer att tvingas planera en nära anhörigs begravning, efter det som hände.

Jag väcktes av Karl i morse. I min säng. Inlindad i täcket. Isak tungt sovandes bredvid mig och Alex bredvid honom. Allt kändes så långt bort en stund. Som om det kanske inte hade hänt. Sedan träffade jag en förälder från förskolan samtidigt som hon fick veta att hennes vän känner ett av offren. I andra människors verklighet är det nära hela tiden. I andra människors erfarenhet, överallt. Jag är så tacksam som hade turen att få sådan trygghet i livet. Jag är så tacksam över att det värsta som hände mig igår var oron innan jag visste att alla var i säkerhet och att jag inte kunde ta mig från mitt jobb på ett par timmar. Att jag får vakna idag och se kärlek över hela världen. Jag får se människor sluta upp för varandra och jag får uppleva att jag trots allt lever på en så oerhört trygg plats. Ändå känns det som att mitt hjärta brister just nu.

Continue Reading

Den motvillige motionären

Försöker inbilla mig att jag egentligen gillar att träna, men med misstänkt hälsporre, överrörligt knä som pajar av en vindpust och muskler som har gått i dvala är det ju oerhört svårt att hålla motivationen uppe kan jag tala om. Idag tragglade jag mig i alla fall iväg. Sprang intervaller i tjugo minuter och marklyfte trettiofem kilo tjugo gånger. Ja jag vet. Sjuttio procent av er som läser här är naturligt starka och fixar er kroppsvikt på första lyftet. Kul för er. Jag har ingen aning om hur det känns, för jag är en naturligt svag människa. Men jag har i alla fall jättesnygga tatueringar.

Continue Reading

När Karl fyllde ett år

Karl är en så pass glad unge att jag ibland undrar om vi fick fel barn med oss hem från BB. Sedan ser jag bilder på hur jag själv såg ut som bebis och tänker att vi nog fick rätt unge med trots allt, såvida inte någon med mina gener låg inne samtidigt. Han vaknade i alla fall på sin ettårsdag med sina vanliga glädjetjut. Klockan var strax efter sex och Isak sov fortfarande, så vi får väl betrakta detta som en sovmorgon. Ganska snart efter att vi fått upp Karl i vår säng kom dock Isak intassande (känner att jag här ger utrymme åt både ”VA SOVER HAN INTE I ER SÄNG – ANKNYTNINGSPROBLEM!!”-människorna och ”VA SOVER HAN FORTFARANDE INTE I EGET RUM – NI MÅSTE JU FÅ SOVA/KNULLA/WHAT EVER OSTÖRT”-människorna).

Vi tänkte faktiskt inte på att Karl fyllde år till en början. Folk resonerar ju olika kring ettårsdagen. Jag tycker att det är överkurs att köpa massa grejer och anordna stora kalas åt någon som bryr sig mer om hur en brödbit faller till golvet, än materiella ting. Vi hade alltså ingen present till honom och ingen anledning att gå upp jättetidigt för att sjunga. Däremot sjöng vi så klart så fort vi kom på att det var den fjortonde. Detta var det värsta Isak varit med om. Med illa dold avundsjuka över att det inte var hans födelsedag, berättade han att det faktiskt är förbjudet att sjunga på svenska på morgonen. Vi brände av Happy Birthday to you också innan vi masade oss ur sängen. Två pigga ungar och två föräldrar som hade behövt sova i ett år till för att ens kunna gå upprätt.

Karl går inte (jag tänker inte skriva ”än” efter, för det låter som att det skulle vara något han borde kunna och jag har inte det ”borde”-kravet på en ettåring), men han kryper snabbare än blixten. Han vill helst äta själv, men ännu hellre vill han mata alla andra. Helt olikt Isak som tyckte att det var asgött att bara luta sig tillbaka och bli matad. Isak var alltså ett ganska okladdigt barn, men om Karl kan vi inte riktigt säga detsamma.

På sin födelsedagsmorgon fick Karl gröt och brödbitar. Jag försökte även arrangera en födelsedagsbild med ett litet guldparaply som Isak hade plockat fram, födelsedagen i ära. Karl var inte överdrivet entusiastisk, men det blev däremot hans morföräldrar när de fick se bilden. Inte för att ribban behöver ligga särskilt högt för just det… Sedan sjöng vi i alla fall igen, och efter det gjorde någon titt-ut och så var Karl sådär glad igen. Jag slängde i mig kaffet, luktade Karl i nacken i tio minuter medan jag lämnade påklädandet av Isak till Alex och sedan bar det av. För min del till jobbet och för Isaks del till förskolan, trots att han ville vara hemma ”på kalas” hela dagen.

Jag vill också vara hemma hela dagen. Jag har en fruktansvärd period av ”barnen växer ifrån mig”-ångest och det blir inte bättre av det ska hålla på och fylla år. Hur kan det ha gått ETT ÅR sedan Karl låg på min mage första gången? Jag minns ju hur han luktade! Jag inte bara minns, jag känner det. Jag känner hela värmen av hans nyfödda bebishuvuds i min näsa. Aldrig mer ska jag ligga med en nyföding på magen och känna den där lukten. Vilket är en helt annan ångest, som jag troligen inte kommer nämna igen eftersom att den bara leder till att folk lite förnuftigt och med listig min känner sig tvungna att fråga ”hur vet du det?”. Gudars. Folk alltså.

Hur som helst. Jag jobbade en hel dag, åt en bibimbap till lunch, tänkte på hur det å ena sidan är jäkligt skönt att jobba men samtidigt så himla jobbigt att behöva bry sig om att passa och hålla tider, och därtill vara beroende av SL. Inga unika tankar i livet tänker jag, men ändå. Det vore fint med sex timmars arbetsdag trots allt. Den här dagen jobbade jag i alla fall bara sju och en halv timma innan jag kompade ut och mötte upp mina barn plus Alex på Coop i Älvjsö.

Det hade helt klart hänt bättre saker i Isaks liv än att möta mig på Coop. Eller EJENTLIGEN, så hade det hänt bättre saker i Isaks liv än att han inte fick köpa godis. I Karls liv hade det, som vanligt, aldrig hänt något bättre än att möta mig. Allt är alltid DET BÄSTA SOM HAR HÄNT. Nu sover han för tillfället väldigt bra i och för sig *jinx*, men när han inte gör det, så är det helt fantastiskt att vara vaken klockan halv två till kvart över fem. Han tjoar och jollrar och fjärtar och står i. Har Alex tur tar han igen det med att sova extra länge på dagen sedan, men oftast har Alex inte sådan tur.

Vill jag i framtiden minnas att Karl sov två gånger per dag när han var så här gammal? Eventuellt, så jag låter det stå. Jag vill definitivt minnas att han är kittlig på ryggen i alla fall. Så kittlig att han inte kan stå still, utan vrider sig av skratt så fort jag drar lätt med handen. Han är världens gosigaste ål. Det vill säga: han ålar och ålar och ålar och buffar med huvudet mot kinden och halsen och magen och ålar och fnissar när jag tar upp honom i knäet. Sedan kan han plötsligt sitta stilla i en kvart innan han börjar åla igen. Han är rätt förtjust i att sitta faktiskt. Även om han vet hur ha kan ta sig ur den fula plaststolen från Ikea, så gör han inte det. Han kan sitta i den i fyrtio minuter. Det kommer så klart innebära att han får hormonstörningar på grund av HALLÅ PLAST, men ja ni vet. Vi vuxna måste ju få ägna oss åt facebook ostört.

Efter Coop gick vi till Älvsjö värdshus. Karl är förvisso för liten för presenter och stora kalas, men han är tillräckligt stor för att hans bror ska förstår att det är en födelsedag och om det är födelsedag måste man så klart äta på restaurang och ska man äta på restaurang när en ettåring fyller år blir det så klart storasyskonet som får välja ställe. Länge såg det ut att bli sushi, men plånboken drog en lättnadens suck när Isak ändrade sig och ville ha friterade räkor istället. Han och Alex delade på fyra små rätter, Karl nöjde sig med ris och räkchips (han har bara två tänder i underkäken, men de är vassa som en hel hajkäft) och jag kände mig vågad och slog till på thaimat. Gissar att det är det första tecknet på att fyrtio närmar sig med stormsteg.

Mycket mer finns inte att tillägga om den här dagen. Vi åt vår mat och avslutade med att dela på en banana split. Karl försökte mata den generade kyparen, och satt sedan och pussade åt folk på sitt eget speciella lilla vis (se bild nedan). På vägen hem flög Isak som en kanonkula ner för en ramp och slog i ett knä, men klarade sig helt utan blåmärken. När vi kom hem somnade barnen rätt omgående. Jag fortsatte kvällen med att lyssna på ljudbok och sticka en sjal och ja… Karl är ett nu. Han är världens roligaste och bästa ettåring. Kanske säger han ”tack” ibland, och kanske menar han ”vad är det” när han säger ”e de”, eller så hör vi bara vad vi vill höra. Vad vet jag. Imorgon fyller hans storasysterbror fem år. Det är så jävla konstigt och något som kommer att generera ett helt nytt inlägg. God natt!

Continue Reading

Ett boktips på internationella kvinnodagen

En av mina starkaste läsupplevelser förra året var En bön för de stulna av Jennifer Clement. Sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att kvinnor inte lever på samma villkor som män i den här världen. Och sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att det är en jävla skam att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen. Läs den, om ni inte redan har gjort det.

 

En bön för de stulna

Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka.

En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.
En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

”In Mexico today women are stolen off the street or taken from their houses at gunpoint. Some women never return home from their work place, a party or from walking to the corner. They are all young and poor and pretty” Jennifer Clement

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017 del två: mindre sjukdom, mer träning

År 2016 gick inte till historien som ett av mina mest aktiva på träningsfronten. Inte för att det är ett jättesvårt rekord att slå, med tanke på hur lite jag tränat i mitt liv, men det var ändå under min kritik. Jag hade kommit igång med träningen ganska bra när jag blev gravid med Karl, och jag höll igång den ända in i månad sju. Sedan tog det tvärstopp, för att ja, jag var jättegravid. När Karl sedan kom hade jag en plan om hur jag skulle börja bygga upp kroppen igen – men den planen försvann i molnet av baciller som Isak drog hem från förskolan. Baciller, sömnbrist, soffsug, allmän olust, alltså… det finns tusen anledningar till att jag inte har tränat och alla är faktiskt lika bra. Men bara för att anledningarna har varit bra, betyder det så klart inte att det ÄR bra för mig att inte träna. Nej. Det är faktiskt jättedåligt. Förutom att jag blir på märkbart sämre humör så orkar jag nästan ingenting. Jag är så klen att jag inte ens kan bygga upp vrede nog att få upp en hårt åtskruvad julmustkork. Min rygg pajar och nacken blir stel och spänningshuvudvärken kommer tillbaka och fan, jag måste helt enkelt träna då och då för att hålla ihop.

Så. Av 2017, som nu redan är inne på den tredje månaden, önskar jag mig mer träning. Egentligen är det jag önskar mig mer tid, för uppenbarligen hinner jag inte jobba samtidigt som jag har familj och mer än ett fritidsintresse, men mer tid kommer inte finnas förrän jag går i pension och jag tror faktiskt att jag behöver börja träna innan dess.

Ett minne från förr i tiden, då jag både tränade med världens bästa människa och vresade obesvärat mot kameran. Idag gör jag inget av det.
Continue Reading
1 2 3 45