Innan och i Cambridge

Sedan sist har det väl inte hänt sådär jättemycket egentligen mer än att min höstplan redan har skitit sig på två punkter. Jag gick inte på Shovels and Rope eftersom att livet var för jobbigt just då, och så insåg jag att litteraturvetenskapen jag kom in på var på heltid. Så jag hoppade av den. Lyssnade ändå färdigt på Aprilhäxan av Majgull Axelsson, som var en del av kurslitteraturen. Ja jävlar vilken bra bok – men det kommer jag inte prata om här utan det kommer jag prata om i podden.

Efter littvetens avslut påbörjade jag museipedagogiken, som jag faktiskt kom in på till slut. Sedan sökte jag om skräck i kultur och litteratur-kursen som var den kurs som gjorde att jag över huvud taget sökte in på högskolan den här gången. Fast som jag ändå prioriterade ner så att jag till slut blev struken från den eftersom att jag kom in på annat. Det skulle ju vara synd om man inte var ambivalent. Nu verkar jag inte komma in på den alls dock. Men lika bra är nog det. Livet försöker liksom hela tiden berätta för mig att jag inte fixar att plugga nu, så då kanske jag helt enkelt ska ta och lyssna på det. Museipedagogiken sket sig till exempel redan den här veckan, eftersom att jag inte fick tag på kurslitteraturen. Nästa inlämningsuppgift är imorgon och jag befinner mig i ett land långt från böcker skrivna om svensk pedagogik. Har inte en chans att fixa det och har inte ett liv som tillåter att jag måste jobba ännu mera dubbelt för att komma ikapp.

Anyhoodles. Cambridge har faktiskt blivit av! Lite oväntat kanske efter inledningen om allt som inte blivit av, men banne mig om jag inte är här och läser en intensivkurs i kommunikation nu. Trots att jag hela veckan innan har levt med obehagskänslor över att jag ska iväg. Nej, jag älskar inte att resa i praktiken. Inte heller är jag jätteintresserad av andra människors resor, men det kommer inte hindra mig från att berätta om vad jag upplevt här!

Eller ja. Upplevt och upplevt. Karl väckte oss halv sex i morse med ett högljutt lallande och tröttheten det skapat, tillsammans med luddet av en aktiv förkylning gör att jag inte är riktigt säker på vad som verkligen händer runt omkring mig. Men en sak vet jag och det är jag är det mest färggranna som finns i Cambridge just nu, tack vare min nystickade sjal som ni ser på bilden ovan. Bilden är tagen när jag fortfarande befinner mig i tron om att det var en bra idé att barnen skulle följa med på pendeltåget till Arlanda för att vinka av mig. Det VAR en jättebra idé ungefär halva resan. Sedan tror jag att Isak började inse att jag faktiskt skulle åka, vilket gjorde att han blev på ett svårt humör. Och när vi sedan sade hej då grät han stora tårar. Jag är inte världens bästa på avsked ens under tårlösa omständigheter, så det var verkligen outhärdligt jobbigt att åka den långa rulltrappan upp och se honom vinka sorgset mellan snyftningarna.

Tur att jag reser så sällan att jag stressen över att inte ha full kontroll på vart jag skulle, dödade sorgen efter att ha sagt hej då. När jag väl lyckats hitta till rätt disk blev jag dessutom lurad av människan som checkade in mitt bagage om att jag var där väldigt sent, med tanke på hur långt bort min gate låg. Klockan var kvart i tio och planet skulle lyfta kvart över elva och Arlanda är ju inte särskilt stort MEN VAD FAN VET JAG? Hon var helt allvarlig när hon sade att jag skulle behöva vänta i långa köer vid säkerhetskollen och sedan tvingas gå till andra sidan byggnaden och sedan ta buss på området för att komma rätt, så att taxfree – det var sannerligen inte att tänka på. Kaffe kunde jag också glömma. GÅ PÅ EN GÅNG, annars hinner du aldrig. Det stämde inte alls. Jag fick gå i exakt fyra minuter, och då ingick säkerhetskollen, sedan var jag framme. Oerhört provocerad av detta. Varför ljuger man ens för folk på en flygplats när flygrädsla är en av de vanligaste rädslorna som finns? Bli inte förvånad om jag skriver ett argt mejl om det här.

I övrigt finns inte så mycket att tillägga. Flygningen gick bra. Kursarna verkar snälla. Cambridge är fint. Och vädret är som man kan förvänta sig. Lite blåsigt, lite regnigt, väldigt molnigt. Perfekt med andra ord! Nu ska jag ta denna av indisk mat fyllda kropp, lägga mig i sängen och fortsätta läsa Down Under av Johan Ehn.

Här bor jag! Nästan. I en filial till det här, bor jag.
Continue Reading

Avdelningen var besvärlig, tag plats och så vidare

Detta gjorde jag i kollektivtrafiken häromdagen:

  • jag flyttade inte på mitt ben när en man bildligt och bokstavligt klev över mig för att komma före in i tunnelbanevagnen. Han snubblade till och såg kränkt ut. Det hade han kunnat slippa om han 1) hade sett sig för och 2) inte trängt sig från början.
  • jag föste undan en viktigt klädd kvinna som trodde att hon bara kunde trippa förbi mig in i pendeltågsvagnen, trots att det var mycket tydligt vilka av oss som stod i kö där. Detta resulterade i att jag rättvist kom före henne och dessutom knep den sista sittplatsen. Hon fick stå. HA!
  • jag vresade hela vägen hem med bussen från pendeltåget, när mannen som satte sig bredvid mig gjorde samma sak. Tyvärr är det så självklart för vissa män att ta upp ett och ett halvt säte med sina särade ben att han inte ens reagerade över att han mötte motstånd. Plus: hur jobbigt är det att sitta med särade ben för den ovane? SJUKT jobbigt. Men ändå. Fuck off vresare.

I vilket fall som helst. Ja. Jag har pms och mitt tålamod med folk som beter sig illa är generellt på en låg nivå, men jag ska fanimig fortsätta med det här även när den värsta pms:en lämnar kroppen. För USCH vad jag är trött på att hela. tiden. behöva. backa. flytta mig. gå ut sidan. gömmas i skuggor. ”Ursäkta” räcker inte.

 

Häng på! Det blir kul.

 

Continue Reading

Klimatavtalsångest och det jag själv gör

Få har väl missat att Trump gick ur klimatavtalet före sommaren. Eventuellt är det en gammal nyhet att dra upp nu, men det är ju tyvärr fortfarande aktuellt. Dessutom råkade vi börja prata om det på jobbet idag.

När Trump vann valet blev jag uppgiven och sorgsen, men när USA gick ur Parisavtalet blev jag verkligen livrädd. Alla apokalypsfilmer jag sett om en miljöförstörd framtid passerade i revy, med mina barn som huvudkaraktärer (ja, jag vet – oerhört familjecentrerat av mig). Nu lugnade mina kolleger mig med att det är ett par års uppsägningstid på det där avtalet, så senast 2020 (tror jag det var) kan amerikanerna gå ur. Och flera delstater har ju angett att de tänker fortsätta följa avtalet ändå. Förhoppningsvis finns det en liten, liten strimma hopp här. Har vi tur sitter inte ens Trump kvar när det blir aktuellt, och är han borta kanske någon mindre korkad person stoppar utträdet.

Den här diskussionen om avtalet mynnade ut i en diskussion om den svåra balansen mellan eget ansvar och samhällets ansvar. Att å ena sidan är allt ett stort system där individen har väldigt lite att säga till om. Regler måste skärpas. Miljöhot elimineras. Det måste komma mer uppifrån. Å andra sidan sitter vi på en oerhört privilegierad plats i det där systemet och man kan inte bara bortse från det medan man lutar sig tillbaka och väntar på ”samhället”. Å tredje sidan – en person kan inte göra allt. Men å fjärde sidan: alla kan göra något.

Jag tycker att jag gör rätt mycket bra faktiskt, när det kommer till klimatsmarthet. Men som många andra kan jag givetvis bli bättre. När jag gör klimatkalkylatorn för att se hur många jordklot jag lever upp stannar det på 2.8. Genomsnittssvensken landar på 4.2, men jag har ingen anledning att slå mig själv för mycket för bröstet. Vi har bil. Den är svår att bortprioritera just nu, men lik förbannat står den där på parkeringen utanför. Och även om vi inte kör mer än tusen mil per år, blir det så klart en del latresor bara för att den finns. Andra saker jag kan bli bättre på är:

  • återvinning – alldeles för mycket åker ner i lådor i källaren, fast det borde lämnas in till närmaste Stadsmission
  • sopsortering – vill inte ens gå in på hur mycket bättre jag kan bli där
  • elförbrukning – förstår inte hur något som nöttes in i mig under alla år hemma, bara har kunnat sippra bort de tre senaste åren? Det vill säga: att alltid släcka lampan när jag lämnar rummet och att inte låta elapparater stå i stand by-läge.
  • vattenförbrukning – är bäst på att låta kranen bara stå och rinna när jag lagar mat. Och dessutom badar jag fortfarande badkar ibland. Dock oftast med barnen, så då kanske det inte är riktigt lika slösigt som lyxbad i ensamhet?
  • resthantering – så himla dålig på att ta tillvara på rester. Dels har vi inte så mycket plats i frysen och dels är jag… dålig på att ta tillvara på rester.

Samtidigt så:

  • köper jag i princip enbart second hand till mig och barnen. Enda nya plaggen jag köper är underkläder, med undantag för två reafynd på Lindex i somras och några panikinköp i samma butik när jag inte hittade sommarkläder till Karl samma vecka som värmen slog till. För att sedan försvinna – men det visste vi ju inte då.
  • äter jag veganskt minst två gånger om dagen och har fått bort 99% av min mjölkkonsumtion. Är dock sämst på att sluta med ost, gräddfil och ägg.
  • äter jag grönsaker efter säsong och massor av linser och bönor.
  • bor jag litet i en hyresrätt. Storleken är inte självvald i och för sig, men hyresrätt är. Även om jag kunnat hade jag inte velat bo i bostadsrätt och hade jag ändå hamnat där hade jag inte tvångsrenoverat.
  • har jag flugit två gånger på fem år. Om två veckor flyger jag en tredje gång. Till Cambridge. HURRA JAG SKA ÅKA TILL CAMBRIDGE!

Har ni något ni är bra respektive mindre bra på när det kommer till ett så kallat hållbart liv?

Continue Reading

Hösten 2017 – så här är planen

Även om jag enligt uppgift blir väldigt trött av att jobba och ha börn och viss sömbrist och även några hobbyer (minns inte vem det var, men någon på internet lärde mig att det inte heter ”hobbies” – jättekonstigt), och vid trötthet har väldigt nära till gnäll, så finns det några små guldkorn jag ser fram emot under hösten. Jag tänkte presentera dem i höstlistan som jag lade upp förra året och hade tänkt lägga upp inför varje säsong, men inte gjorde eftersom att jag… jobbar och är trött. I år har jag vågat mig på att byta ut några rubriker, så att jag inte verkar så himla förutsägbar. Anyhoodles:

Mina planer för hösten:

Shovels and Rope på Bryggaresalen i januari i år!

Förutom att överleva, vilket jag verkligen planerar att göra, så är min första plan för hösten att se Shovels and Rope på Bryggerisalen. HALLELUJAH! Okej, det spelar i slutet av augusti och augusti är egentligen en sommarmånad, men det skiter jag i. Shovels and Rope inleder hösten. HALLELUJAH!

Jag har kommit in på litteraturvetenskap. Eventuellt planerar jag att plugga det, eftersom att det känns som en bra idé när jag är så här trött och redan känner att jag inte hinner med…

Den tionde september lämnar jag min familj och åker till Cambridge i fem dagar för att gå en jobbkurs i kommunikation. Ser så himla mycket fram emot detta. Tänk att få gå på kurs fem timmar om dagen och sedan stänga in sig med böcker och vägra umgås med folk resten av dygnets timmar? Mvh Socialt Geni Since 1978

Efter Cambridge åker jag på Bokmässan med min vän Sara. Tror jag. Vi har pratat om alternativet att ta oss till Bokmassan som ETC anordnar utan nassar, men vi vet inte hur det blir än. Å ena sidan: bu för att stödja en mässa som tar in rövhål. Å andra sidan: jag som har priviliegiet att inte känna mig personligt hotad av nassar borde kanske gå dit och vara en av de positiva krafterna så att inte rövhålen tar över? Vi får se. Diskussion pågår. I alla händelser blir det vandrarhem i Göteborg en helg! Hurra!

Jag och Katta precis innan podden fyllde ett!

I oktober antar jag att vi kommer åka till Karlskoga en del och hjälpa mina föräldrar att installera sig i nya huset. I oktober kommer jag även att ÄNTLIGEN få se The Jesus and Mary Chain. Hallelujah igen! Och så  kommer jag och Katta fira att En förbannad podd fyller två år.

I november fyller JAG år och ja jag fyller trettionio men ser ändå fram emot min födelsedag med samma iver som om jag skulle ha fyllt tolv.

I december är det vinter så det skriver jag om en annan gång.

Det här hoppas jag ska hända:

Förra hösten var vi augustambassadörer. Så himla fint om vi får/orkar/klarar av att vara det i år igen – även om jag den här gången mest troligt skulle tacka nej till att prata inför 400 personer plus tv-kameror. Eller skulle jag det?

Jag hoppas att Alex ska få ett jobb och att vi ska hitta en lägenhet vi får plats i.

Jag hoppas att jag slutar få dåligt samvete av att tacka nej när jag inte orkar och jag hoppas att folk slutar försöka övertala mig när jag redan har sagt nej (men håller inte andan, som det heter).

Jag hoppas att jag får sittplats på de två konserterna jag ska på, för jag är ärligt talat för gammal för att stå upp för länge.

Jag hoppas att hösten blir bättre än våren. Våren var bara slit. Minns knappt något av den.

Presskväll för Augustpriset förra hösten.

Bästa höststället:

Med risk för att låta som en hippie, men jag är så enormt trött i själen så den här hösten blir bästa stället i soffan med en bok. På andra plats kommer naturen. Också det ett hippiesvar, men naturen är ta mig fan finast på hösten. Dessutom är naturen bäst på att underhålla barnen. Det spelar inte så stor roll var i den man befinner sig, så länge det inte regnar. Och regnar det kan man med fördel gå till det första bästa stället: soffan. Och väl där kan man ju be till sina eventuella gudar att även barnen vill läsa…

Vad ser du mest och minst fram emot:

Mest: Cambridge

Minst: att operera bort mina visdomständer i överkäken. Men hur tråkigt det än känns, så blir det nog ännu tråkigare att låta den ena tanden krossa tanden som ligger bredvid.

Det här lyssnar jag :

Shovels and Rope och the Jesus and Mary Chain är ju givet va!

Det här läser jag:

Down under av Johan Ehn,  Martha av Doris Lessing, De oroliga av Linn Ullman och så kanske något av Per Anders Fogelström. Plus någon gripande och lagom rafflande ungdomsroman. Hoppas jag.

Det här tittar jag på:

Nya säsongen av Preacher och kanske, kanske de sista avsnitten av Twin Peaks. Ärligt talat så surnade jag på underrepresentationen av rimliga kvinnor och har inte sett något sedan avsnitt tio.

Hur kommer du att göra dig illa?

Paper cuts. Livsfarligt med kontorsjobb oavsett säsong.

Vad vill du verkligen hinna med?

Att sticka en kofta som jag själv kan använda.

Karl i full ullmundering stickad av mig.

Vad tror du egentligen att du kommer göra?

Pula in stickningen i arga skåpet och svära över ytterligare ett misslyckats projekt, för att sedan återgå till att sura på soffan och tänka på hur dålig jag är. Och när jag inte är arg över stickningen ligger jag väl halvt döende i någon barnförkylning som kidsen dragit hem från förskolan.

Vem kommer du vara mest med?

Mina kolleger. Det är väl dessvärre så livet ser ut för övertidsarbetare. Tur att jag har så bra kolleger med andra ord.

Vad kommer du äta?

Med risk för att låta som att ålderdomshemmet är en kvart bort, men jag är inne i ett svårt sug efter kokt blomkål med smält smör. Så gissningsvis ganska mycket av det.

Vad kommer du dricka?

Kaffe. Det enda rimliga i dessa tider.

Vad kommer du att ha på dig?

Loppisfynd.

Kjol som jag köpte för 49 kronor kilot på en loppis i somras.

Vad kommer göra den här hösten extra bra?

Det räcker med att det är höst för att det ska bli extra bra, men den kommer att bli extra, extra bra för att jag kommer att ta hand om mig själv och inte lägga en massa dåligt samvete på att jag tackar nej till saker jag inte orkar. Och för att jag kommer slippa ha en tand som försöker krossa en annan. Och för att jag får åka till Cambridge.

Hur kommer du minnas din höst?

Svårt att sia om vad någon med så dåligt minne som jag kommer att minnas i slutändan.

Continue Reading

Tillbaka till vardagen

Klockan ringde sex. Gick upp. Fixade kaffe. Kramade familjen. Åkte till jobbet.

Jobbade.

Jobbade nästan inte över. Kom hem klockan sex. Åt. Vek lite kläder. Lade Karl. Sorterade tvätt. Ägnade tre minuter åt en pågående livskris (den vanliga om att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor med en touch av ”jag är ändå för lågutbildad för att ha råd att drömma, lika bra att lägga ner”).

Livskriser tar på krafterna. Somnade på soffan. Nu är klockan tio över nio och det brusar i hela huvudet. Jag kommer inte orka träna. Jag kommer kanske orka läsa.

Vad fort det går att glömma hur jobbigt det är att jobba?

Nu är det bara resten av hösten kvar.

*pepp*

En annan tid, ett annat liv, när jag hade semester.
Continue Reading

Vad som hände med semestern

Sent i våras insåg jag, som några av er kanske minns, att Alex skulle jobba i princip hela sommaren. Samtidigt krockade alla semestrar. Framför mig låg en miserabel tid, ensam med barnen större delen av dygnet. Barnen som behöver rastas och underhållas och få utbrott och trotsa och leka och vara allmänt utmattande. Jag var inte nöjd.

Sedan hände detta: mina föräldrar köpte hus i Karlskoga och ”sista sommaren i Skåne” blev ett faktum. Planerna kastades om och slutade i en vecka i Stockholm när Isak fortfarande gick i förskola, en vecka hos Alex föräldrar när Alex pendlade in till slottet. Två veckor i Skåne i uselt väder. Under de veckorna erbjöds Alex fler timmar och nu ser slutet av semester ut så här: vi har den här veckans vardagar tillsammans, Alex jobbar helgen och jag börjar jobba nästa vecka. Inte hela veckan – bara några dagar för att kunna täcka upp för veckan efter då Karl ska skolas in, samtidigt som Alex fått fler timmar och vi behöver kunna dela upp dagarna.

Jag tänker på hur annorlunda det är nu mot för några år sedan. Då hade jag mödosamt trätt på mig en offerkofta och lagt mig med den i fosterställning och tjurat om jag var tvungen att gå tillbaka från semestern tidigare än planerat. Nu? Nu funderar jag på att fira med en gammal flaska amarone, som jag hittade bortglömd i ett hörn här hemma tidigare idag. För en gångs skull känns ett ”tack livet!” på sin plats!

Från ett besök på Borgeby stenugnsbageri, en av få soldagar i Skåne under vår semester.
Continue Reading

Ändrad framtidsplan

I våras hände något magiskt. Jag sökte till högskolan i tid. I TID!!! Direkt efter att sista ansökningsdag hade gått ut, hittade jag dock en distanskurs i museipedagogik och efter att ha varit på en visning på Etnografiska tidigare, insåg jag att fan: jag vill ju jobba på museum. Både med pedagogisk utformning av verksamheten, men även med att att förteckna och arkivera föremål.

När antagningsbeskedet kom och det visade sig att jag hade kommit in på en distanskurs i litteraturvetenskap, omprioriterade jag därför mina val. Jag tackade i och för sig ja till littveten, men jag gjorde en sen ansökan till museipedagogiken som första val.

Ja och där skulle ju historien ha kunnat sluta om det inte vore för att jag läste på mer om museipedagoger och intendenter efter att jag prioriterat om, och insåg att jag fortfarande saknar en högskoleexamen. Och som vanligt verkar en högskoleexamen vara en förutsättning för att kunna få jobb.

I det här fallet förstår jag det, när det handlar om ämnesspecifika kunskaper. Ofta tycker jag däremot att högskoleexamen bara är ett sätt att sortera bort folk från ansökningsprocessen och inte alls något som egentligen behövs för att tjänsten ska kunna utföras. SÄRSKILT när det kommer till de olika administrativa yrkena inom högskola (som är den verkligheten jag lever i). Så länge du inte är chef vågar jag mig på att säga att det mesta du jobbar med där är sådant du ändå måste lära dig på plats. Det är så enormt mycket som handlar om myndighetsförordningar och nya regelverk. Och ironiskt nog, så kommer chefer in utan chefsutbildning medan handläggare och administratörer ofta har krav på en sabla examen. En chef ska i och för sig ofta ha en högskoleexamen (i vad som helst) eller motsvarande, men det är just det här motsvarande som verkar vara väldigt öppet för tolkning.

"Stor vikt vid personliga egenskaper" är för övrigt en myt. Tyvärr.

I vilket fall. Vi får se vad som händer. Jag läser nog pedagogiken i vilket fall som helst. Litteraturvetenskap i alla ära, men jag tror inte att jag fixar att läsa klassiker på tid vid sidan av heltidsjobb och två ungar.

Continue Reading

Robson

Jag läser sällan om böcker (undantaget Laura Palmers dagbok och Varför deppar Gilbert Grape). Dels för att det finns för många böcker jag vill läsa och dels för att mycket av behållningen i läsning för mig är själva upptäckandet av berättelsen. Fast med tanke på hur dåligt minne jag har, så borde jag kunna återupptäcka varje bok jag läser om.

I alla fall. När jag var arton åkte jag med mina föräldrar till Rhodos. Med mig hade jag tre pocket för något bra pris. En jag inte minns, en var Gilbert Grape och en var Robson. Det är 21 år sedan, men jag har inte kunnat släppa Pernilla Glasers berättelse om Robson. Hur hon strax efter tjugo träffade sitt livs kärlek och hur han strax efter det fick cancer.

Det är inte en jättelång bok. Det är inte en svårläst bok. Det är en gripande bok. Det är alla gånger en bok jag borde läsa om. Särskilt för att se hur den är ur mitt trettioåttaåriga perspektiv. Inte minst insåg jag det när vi i en litteraturgrupp skulle lista böcker vi inte kunnat släppa efter vi läst ut dem. Du skapar själv den bok du läser – för att citera min egen tatuering – hur skulle jag skapa Robson idag?

I alla år, ALLA ÅR, och till alla bokhyllor i alla flyttar har boken följt med mig. Komplett med solblekt framsida och saltstänk från Medelhavet. Det hjälper dock inte att det varit så. Nu är den givetvis borta. Jag har inga problem med att köpa den igen, det är bara det att den endast finns som ebok nuförtiden. Och det här är liksom en bok jag vill ha i bokhyllan. Inte på plattan.

Nu har jag i alla fall hört av mig till Albert Bonnier för att höra om de har några ex kvar. Har de inte det får jag väl köpa ett överprisat, tummat ex på Bokbörsen. Då. Men jag kommer inte vara glad när jag gör det.

Ja ni hör ju. Den snart medelålders Fiats stora lidande.

Continue Reading

Vi hade ändå inte fått den

Blev både lättad och uppgiven av att se att den som fick lägenheten vi tackade nej till hade stått i kö fem år längre än oss. Lättad eftersom att vi alltså inte sade nej till något vi kunnat få och som hade kunnat bli bra. Uppgiven för att vi har fem år kvar innan vi ens kan få en sådan här lägenhet.

De senaste åren har jag förstått på andra att en köpt bostad/en belånad plats i en bostadsklubb är någon form av markör för vuxen. Jag antar att det är något allvarligt fel på mig för jag har aldrig haft det målet. Jag vill verkligen inte låna mig till en lägenhet och låtsas att jag "betalar till mig själv" varje månad. Ändå känner jag mig så himla misslyckad som inte har lyckats göra just det.

Bespara mig gärna era historier om hur ni aaaaaaldrig hade kunnat ha råd att låna ihjäl er utan en man med kapital. Tack. Jag har aldrig förstått vad jag ska göra med den typen av information.

Med vänlig hälsning

Sur sedan 1978

Continue Reading

Vi tackade nej till en lägenhet

För några veckor sedan fick jag för mig att börja kolla internkön hos Stockholm bostäder. Ganska snabbt hittade jag en trea i Hökarängen som bara skulle ligga ute i ett dygn. Satte upp oss som intresserade men tänkte att det lär ju ändå inte bli något av det. Döm av min förvåning när vi ett par dagar senare blev erbjudna visning!

Så vi gick på visningen av en helt fantastiskt fin trea på åttio kvadrat. Med en liten balkong och utsikt mot ett lummigt område. Med ett kök som det går att sitta och äta i. Med en toalett med plats för fler än en person samtidigt. Med rimliga förvaringsutrymmen. Med två riktiga sovrum och ett vardagsrum som var större än det vi har nu, men som ändå inte skulle behöva vara både matrum, vardagsrum och lekrum. FÖR DET FANNS ETT KÖK MAN KUNDE SITTA I OCH ETT SOVRUM TILL BARNEN DÄR BÅDA SKULLE FÅ PLATS PLUS KUNNA LEKA DÄR.

Men. Så klart. MEN. Lägenheten hade ett gammalt kök, där vi inte ens fick sätta in en diskmaskin. Det var i och för sig inte hela världen, men däremot kändes det ju inte så himla kul att den inte var stambytt. De visste inte heller när det skulle bli stambyte (kanske redan nästa vår eller om tre år), om det skulle finnas evakueringslägenheter då och om de eventuella evakueringslägenheterna skulle finnas i samma stadsdel. De kunde inte svara på om köket skulle renoveras om under stambytet och de kunde inte heller svara på hur stor hyreshöjningen skulle bli (men vi googlade oss till att den troligen skulle ligga på tretusen). Ja så vi sade ju då nej. Vi kommer fortsätta bo på våra illa planerade femtiofyra kvadrat.

Och jag blir så trött. Jag blir så trött på att vi inte kan välja, utan måste nöja oss. Jag blir trött på att vi inte kunde nöja oss med en ej stambytt lägenhet, samtidigt som jag vet att det hade varit för jävligt för barnen att först tvingas flytta och sedan kanske evakueras ett halvår senare. Jag blir så trött på att den enda möjligheten att få något är om vi också väljer en pendling på tre timmar per dag eller en hyra på fjortontusen. Jag har redan två timmars pendling och jag HINNER INTE. Vi har bara en fast inkomst och har inte råd med fjortontusen (fast som det såg ut på den senaste fjortontusenlägenheten var vi ändå på plats åttio i kö, så det lär ändå inte bli ett problem inom det närmaste). Jag blir så trött på att den enda anledningen att vi hade en liten chans på en större lägenhet är för att den inte var bra. Jag blir så trött på att vi tackade nej. Jävla skit. Det känns som om det var vår enda chans att komma ifrån stället vi bor på nu. Och jag blir så TRÖTT på folk i villor och stora lägenheter som gnäller över renoveringar och räntor och fan gud vet vad det är. Med all respekt för att det säkert är jättejobbigt – men seriöst: SÄG DET TILL NÅGON ANNAN.

Alltså. Jag försöker vara glad över att vi ens har en bostad vi kan bo kvar i, men som läget ser ut nu är det faktiskt väldigt svårt. Hoppas, hoppas, hoppas jag får anledning att skämmas över att jag är så pessimistisk väldigt snart.

Continue Reading
1 2 3 46