web analytics

Spilld nostalgi och barnkläder

Efter mitt äldsta barn som till och med grät när hans första par kalsonger gav upp efter tre års användande, är jag världens mest nostalgiska person. Att rensa ut barnkläder är t.ex. något av det jobbigaste jag vet och därför lämnar jag antingen över det på Alex, eller så gör jag det så sällan som möjligt. Nu innan sommaren kom vi till en punkt då ingen egentligen hade gjort något på ett halvår. Ett halvår i ett hem där båda barnen växer ungefär en cm i månaden är ganska lång tid. Karl hade t.ex. vuxit ur storlek 80. Det hade han i och för sig gjort ett halvår tidigare också, men bara så pass att det var lite tight och lite kort. Med god vilja gick det faktiskt att använda flera av de där plaggen ett bra tag efter att han vuxit ifrån 80 centimeter. Så var inte fallet nu.

Eftersom att jag lägger så mycket pengar på skönhetsprodukter nu har vi inte haft råd att köpa nya kläder till barnen. SKOJA. Eftersom att vi aldrig är beredda på att sommaren kommer hade vi inte uppdaterat barnens garderober. Men det var det jag hade tänkt göra när jag påbörjade halvårsutrensningen. Dock gjorde jag något helt annat efter att tårögt ha kramat mig igenom Karls sista bodys. Jag tog fram saxen och klippte av grenen. Och ärmarna. Sedan tog jag hans för korta byxor och klippte av till shorts. Visst sved det lite i hjärtat att klippa i de första plaggen, men de allra flesta har ju gått igenom två barn. Många fler än så eftersom att de var andrahands-fynd från början. Med andra ord har de haft hål och fläckar och noppror och de hade ändå sorterats ut och slängts om jag skänkt dem till bättre behövande.

I helgen gav jag mig på en av mina favoritpyjamasar som jag köpte till Isak på en symässa 2013. Den har Bockarna Bruse-tema och ser ut som något från min egen barndom. Dels på grund av mönstret, men också på grund av den dåliga kvaliteten på tyget. Den är nopprig och muddarna har krympt mer än det övriga tyget, så redan när den passade satt den rätt illa. Dålig kvalitet spelar hur som helst ingen roll. Både jag och barnen har älskat den. Och nu kan vi fortsätta göra det. Från att ha varit en illasittande pyjamas har den nu fått nytt liv som en trekvartsärmströja. Hade jag varit mer pysslig hade jag fållat kanterna, men nu är jag inte det. Däremot är jag ganska nöjd. Mina nya skills med saxen har gett Karl sex nya t-shirtar med varierande längd på ärmarna och tre par shorts. Helt utan onödiga utlägg och nostalgitårar! HURRA!

Detta kanske alla ni med barn som har passerat body-stadiet har gjort i alla år, men om inte är mina bästa tips att: klipp så nära bensömmarna som möjligt, vik plagget dubbelt och klipp jack i där sidorna möts, så har du ett mått att gå efter om du klipper på frihand (jag gör det, för jag är lat, och det har blivit bra ändå). Välj längd på ärmen beroende på hur tight tyget är eller om det sitter en ful fläck någonstans (samma med brallor) eller skit i att klippa av om det inte behövs. Även här viker jag plagget på mitten och klipper jack i båda ärmarna när de ligger jämnt, för att få rätt längd. Fålla om du orkar (jag gör inte det). Slipp köpa nytt! Lägg pengarna du sparar på hudvård. SKOJA. Gör vad du vill för dem, jag bryr mig faktiskt inte.

Någon som sitter inne på andra gyllene tips?

En vanlig mulen jävla onsdag

Vet ni vad jag har gjort idag? Jobbat, frusit och oroat mig.

Dagens oro var så klart relaterad till mina barn. Jag har fått veta att Isak sagt något som kan tolkas som mer kränkande än det vanliga som kommer ur sexåringars munnar. Även om jag vet att mycket barn säger inte alls har samma mening för dem som för oss, så känns det så klart inte bra. Detta var tydligen något han hade hört ”på TV i Branäs” vilket inte säger mig så mycket. Kanske har han snappat upp något från nyheterna som stått på i bakgrunden? Vem vet. Branäs kan lika gärna vara en undanmanöver. Jag är lättad över att han sade detta till sin ömma fader och inte till en kompis i alla fall. Glad för det lilla och så vidare.

Dagens jobb var slitigt och ostimulerande och min enda glädje var att jag skulle gå klockan två för att hinna till Isaks överlämningssamtal. Så sjukt att han börjar förskoleklass! Det var minst sagt en ansträngning att inte börja hulkgråta när vi satt där och pratade om hans framtid.

Dagens lunch var en mikrad pastarätt från kyldisken, för jag hade inte gjort någon lunchlåda. Däremot fick jag chipsrester och min kollega drack faktiskt en slatt vin som blivit över från jobbpicknicken i måndags.

Efter jobbet stod jag i duggregn och kollade på Isaks sista träning med fotbollslekiset. På vägen hem köpte vi sushi som aldrig är god. Eller. Den är väl ok, men jag betalar liksom 90 spänn för lite klibbigt ris och gurka. Ångrar mig varje gång, men det är Isaks favorit och idag var det hans avslutning.

Hemma möttes vi av disken från igår. Jag hälsade på den och gick och lade mig i badet. Om inte Alex orkar göra något åt den ikväll är den säkert kvar imorgon också. Med tillökning.

Nu är klockan strax över åtta och jag har lagt mig. Jag är så sjukt trött. Men det var ändå en bra dag.

Varför skriver jag det här? För att tala om för er att alla inte har jobb som är hundra procent kreativa med vinluncher på dyra trendkrogar och efterföljande afterworks i solnedgångar på någons altan, eftersom att alla ens vänner är förmögna husägare. Alla har inte ens vänner att besöka en mulen onsdag i juni. Alla kommer inte hem till städade villor och stora trädgårdar. Alla har inte barn som föddes till politiskt korrekta varelser. Många av oss har jobb som ibland eller alltid är ovackert slitiga. Vi har små marginaler och gammal pasta och smuts på kläderna och många får inte ens en halvsunkig sushi efter jobbet. Det närmaste vi kommer till yoga i solnedgången är när vi trampar snett och sträcker en vad på vägen hem. Vi orkar inte utveckla oss själva eller skriva i bullet journals och vi står inte emot barnens tjat hur viktigt det än är med konsekvens. För vi är trötta och lägger oss strax efter åtta och skiter i disken idag med. Men vi kan vara nöjda ändå.

Jag vet att internet är en stylad plats på många sätt och vis, men ibland står all ”vardagslyx”, förhärligade husbilder och filtrade vinluncher som flyter förbi där mig upp i halsen. Och ja. Jag måste nog rannsaka mig själv också, för ibland hänger jag på och tror att sådana upplevelser är det enda som är värt att dokumentera. Men det är fel. Och jag ska arbeta på att känna mig okej med att vara precis så vanlig som jag är mycket oftare.

Om konsumtionens vara och icke-vara

Det är lite knäppt det här, att när jag inte hinner skriva på ett tag så känns det som om jag måste skriva något så oerhört genomtänkt för att ens få lov att existera i sociala medier. Vilket leder till att jag får prestationsångest och inte skriver alls, fast det enda sättet att mota bort känslan är att pladdra på. Jaja, jag tänkte hänga på Peppe skriva lite om konsumtion idag.

Under 2013 började jag leva ett konsumtionsbegränsat liv. Jag gjorde först misstaget att kalla mitt liv konsumtionsfritt, men folk var snälla nog att påpeka både en och två gånger att jag ju faktiskt köpte mat och andra varor som täcker familjens basbehov så nej. Helt fritt från konsumtion levde jag så klart inte. Däremot bestämde vi att vi hade allt vi behövde i form av prylar och kläder och skröfs just då och att vi enbart skulle köpa nytt om något gick sönder. Och gick något sönder kollade vi i första hand efter second hand-varor. Isaks hela garderob var vid den här tiden ärvda och loppade plagg. I princip är det så för båda barnen nu med, men eftersom att det är extremt tidskrävande att hitta specifika saker second hand många gånger köper jag mer nytt till dem nu.

När jag kom ut som konsumtionsbegränsad fick jag ungefär samma typ av reaktioner från folk som jag får när jag säger att jag är vegetarian. Några var tvungna att ifrågasätta precis allt jag gjorde. Till och med folk i min omgivning, som jag tänker vet bättre, kände ett behov att pika om jag till exempel köpte ett par nya byxor till Isak. Då fick jag snällt förklara att många av Isaks byxor var trasiga och vi inte hittat något second hand just då. Det var med andra ord som vanligt. Gör du minsta ansats att göra aktiva val, så måste du vara hundra procent konsekvent. Medan de som skiter i vilket kan leva på precis som vanligt, och dessutom ta sig rätten att pika andra för att de inte gör tillräckligt. GUD vad jag är trött på folk, känner jag nu.

Hur som helst. Några var tvungna att sucka åt vilket tomt liv jag levde utan konsumtion. ”Ingen anklever och champagne? Åh, vad fruktansvärt!”. En del kände sig påhoppade och som att jag ansåg dem vara sämre människor och tyckte att allt var så krystat och PK nuförtiden. Ska man inte ens få handla grejer nu längre? Och ytterligare några var tvungna att förlöjliga mig rätt ut. Här kan det vara på sin plats att säga att jag på inget sätt försökte predika min lära på andra. Jag är och har alltid varit relativt ointresserad att få folk att göra mina val.

Jaja. Jag bytte jobb under den här tiden, och detta är en av anledningarna till att jag älskar min arbetsplats. När vi pratade om konsumtionsbegränsning blev folk nyfikna. Eller så visade det sig att de levde efter samma deviser själv. Eller så sket de i vilket utan att komma med pikar.

Nu lever jag inte alls under samma kontroll av konsumtion som jag gjorde innan. Dels tar det, som sagt, mycket tid. Dels har jag lite gett upp. Vad spelar det för jävla roll vad vi gör ens? <— var så god för peppig tanke. Däremot har jag fått med mig en hel del av de här åren. Jag köper, i princip, bara begagnade kläder och prylar till familjen. Jag går aldrig på Ikeas eller Lindex eller annan valfri storkedjas konsumtionshetsande releaser av samarbeten och femtiotaliga designer längre. Jag ifrågasätter mycket mer innan jag köper något och jag ser till att skänka mycket, mycket mer av det vi inte behöver.

Det finns ju några frågor som uppstår kring konsumtionsbegränsning och som jag ofta funderar på. Den första är för mig vilken klassfråga det är. Det är lätt att slå sig för bröstet och ba ”mmmm gör det här för männnchooor och miljööö”, när man redan har shoppat sig blå i flera år innan och har för mycket av allt. Det är också lätt att prata om närproducerat, ej massproducerat, ekologiskt and what not när du har kapital att köpa det. Jag kan lätt undvika att köpa saker second hand för att jag upplever att jackan Isak behöver är för könad. Då går jag hellre till Lindex och köper nytt. Det är en lyx jag kan unna mig eftersom att vi har två heltidsinkomster. Vilket för mig vidare in i tankar om hur en könsneutral garderob till ett barn också ofta handlar om klass.

Även second hand-marknaden behöver sig en tankeställare av många olika anledningar. Den ska ju t.ex. inte finnas där bara för att vi ska kunna slänga in våra hetsköpta nya grejer och stilla våra samveten med att vi recyclar.

Hursomhelst. Jag tänker att med konsumtion är det ändå ungefär som med veganliv och allt annat. Vi får göra så gott vi kan, men det är värt att ibland ifrågasätta sina mönster och försöka hitta mer hållbara sätt att leva.

 

Olika sidor jag har

Satt precis och ängslade mig över vad folk tycker, vilket fick mig att komma ihåg den där listan som jag har delat upp på flera inlägg. Att ängsla sig är definitivt en av mina dåliga sidor (även om jag är himla bra på att göra det); här kommer lite andra sidor:

7. Vad är din sämsta sida?

Att bara välja en sida som är dålig är nästan omöjligt – här skulle jag vilja skriva en hel lista. Dock finns det ju en sak som sammanfattar både viljan att skriva en lista och många av de här dåliga sidorna tillsammans: jag är så oerhört självkritisk. Jag är otroligt sällan nöjd med något jag gör. Allt kan alltid göras bättre. Jag kan alltid anstränga mig lite mer. Jag borde alltid ha tänkte lite mer. När jag pratar om böcker i podden har jag alltid glömt att nämna något. Jag borde vara mer ordningssam. Jag borde himla mycket faktiskt. Kanske borde jag mest av allt sluta att vara så enormt självkritisk och istället relaxa lite i vetskapen om att jag är good enough? Ja det vore trevligt, men jag håller inte andan här va.

Nu är jag en ganska lat människa – hade jag inte varit lat, hade jag varit utbränd. Så många av de här sakerna jag känner att jag misslyckas med, orkar jag helt enkelt inte ta itu med. Jag sitter istället och mår dåligt över dem, eller så försöker jag förtränga dem genom att läsa en bok.

8. Vad är din bästa sida?

Jag är lojal mot mina vänner. Om vi bestämmer att vi ska ses, så reserverar jag den tiden för dig. Då kommer inte något av mina barn följa med såvida det inte blir kris, eller min sambo. Jag kommer dessutom tacka nej till i princip allt annat som dyker upp och inte flytta runt dig i kalendern hur som helst. Här skriver jag i princip, eftersom att jag 1998 tackade nej till en fribiljett till Radiohead på grund av att en person, som ganska snabbt visade sig vara ett as, ville dricka öl efter jobbet och jag hade sagt ja till detta innan biljetten dök up. Detta har jag ångrat i alla år.

Du kommer i alla fall aldrig höra mig säga, ”Jaha, jo vi skulle ju ses imorgon, men nu insåg jag att detta är den enda lediga kvällen jag och Alex har tillsammans hela veckan så vi får skjuta på det”.  För då måste vi skjuta på det i en månad, eftersom att det är så folks liv ser ut.

Ibland måste man så klart ställa in av olika anledningar – det kan vara ”mycket nu”, någon blir sjuk, något glömdes. Jag är öppen för att vara snäll mot sig själv. Jag är inte öppen för ”åh men jag vet att vi skulle ses då, men nu ska jag och min partner gå på bio den dagen istället” . Detta är vad jag hör då: Åh, hade vi bestämt något Fia? Ja jag vet, systerskapet ÄR viktigt och mothers before brothers och allt det där, men det är ju något vi bara skriver i våra facebookuppdateringar? Och sedan sitter jag där och har liksom tackat nej till saker för att jag tog tiden vi bestämt på allvar. Bu!

Jag tänker ofta på det här. Det är en egenskap jag själv värdesätter hos andra och därför reagerar jag säkert lite hårdare på det än många gör. Jag ser inte en film med Alex som du och jag har sagt att vi ska se tillsammans. Jag testar inte en restaurang med någon annan än dig om vi har sagt att vi ska gå dit först. Jag tar helt enkelt väldigt seriöst på vad vi har bestämt.

Jag sprider inte heller det du sagt i förtroende.

9. Vilken sida av sängen sover du på?

Den som är längst bort från barnsängen…

Bok-startitis

Jag läste ut På drift av Marianne Lindeberg De Geer (och pratade om den i podden) och så lyssnade jag på You had me at hello av Mhairi McFarlane och båda var så himla bra. Inläsningen av You had me at hello, tillsammans med chic lit at its best, gjorde att jag för ovanlighetens skull kunde sitta rätt upp och ner och bara lyssna. Utan att sysselsätta mig med något annat samtidigt. Det händer väldigt sällan. Och På drift. ÅH vad jag gillade den. Var så fast i den att jag knappt hörde barnen tjata när jag läste.

Sedan hände det som ofta händer mig när jag läser något som är riktigt, riktigt bra. Jag får bok-startitis. Jag kan helt enkelt inte fastna i något nytt. Jag vet att noveller och seriealbum passar bäst i sådana här lägen, men jag är så romansugen just nu! Så här ser t.ex. senaste veckans påbörjade böcker ut:

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson –  fastnar inte alls i ljudboken. Känner mig jätteointresserad av vad de hittar på och har svårt att behålla koncentrationen. En fjärdedel kvar av boken och jag vet inte om jag ids lyssna färdigt.

It’s not me, it’s you av Mhairi McFarlane – trodde att det skulle vara toppen med en Mhairi till här, men tydligen inte. Gillar inte inläsningen alls. Ingen idé att kämpa.

Det handlar om dig av Sandra Beijer. Läser som e-bok, men… inte min typ av bok tror jag. Alla känns osympatiska och jag behöver ha minst en person som jag inte blir jätteirriterad på om jag ska orka fortsätta. Vi får se. Den har kanske potential ändå. Jag kan helt klart se hur många bloggare har inspirerats av hennes sätt att skriva i alla fall, och den här är bättre än den som kom efter och som jag läste ut.

Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström – tappade intresset halvvägs in. Också e-bok. I telefonen. Då måste det vara väldigt bra för att jag inte ska vandra vidare in på Instagram eller SVT:s nyhetsapp. Och den här boken räckte helt enkelt inte till.

I morse började jag på Satyricon av Gertrud Hellbrand, men väl framme på jobbet insåg jag att jag knappt visste vad jag lyssnat på den senaste timman.

Läser däremot Bakom hennes ögon av Sarah Pinborough på telefonen och Den svavelgula himlen av Kjell Westö som fysisk bok och där tror jag faktiskt att jag kommer ta mig igenom båda. Problemet är bara att jag måste anstränga mig för att sätta mig ner med dem. De ropar inte på mig som På drift gjorde. Åh. På drift… vill läsa den en miljard gånger till.

Jaja. This too shall pass. Har ni någon riktigt bra inläst bok att tipsa om som jag kan ha vid sidan om Sarah och Kjell?

PS 1: senaste avsnittet av podden! Följ oss jättegärna i Acast-appen och ge oss lite fina betyg på iTunes om ni gillar oss, så hjälper ni oss att nå ut. Hjärta och tack!

PS 2: Inläggsbilden är från när jag och Karl låg i min bästa läshörna på balkongen häromdagen, och Karl absolut skulle vara med och läsa i Kjell. Och jag hade gnuggat mig lite gött i ögonen innan och fått en spontansotad look kring ögonen. Apropå spontansot, så gästspelar jag lite hos Kattis och Bjooti just nu. In och läs om skönhet för dummies!

Internationella mensdagen 28 maj: #absentforgirls

Den här balansen i att vara inkluderande utan att samtidigt skriva haranger av ursäkter och förklaringar tycker jag är svår. Jag skriver ofta om inlägg flera gånger för att jag till en början försöker inkludera alla utsatta grupper i det jag skriver. Sedan läser jag igenom, tänker att någonstans måste jag ju ändå ha förtroende för att ni som läser kan tänka själv och tar bort. Bara för att alla inte alltid nämns så innebär det inte att jag skiter i dem. Sedan blir jag ändå obekväm. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Känner mig korkad, egoistisk och dum. Jaja. Den ständiga kampen inombords. Jag kände i alla fall efter att jag hade skrivit mina mensinlägg att jag kanske framstår som okänslig och privilegierad. Det var inte meningen. Därför blir jag glad över att Plan International Sverige mejlade mig efter inläggen och berättade om Internationella mensdagen den 28 maj och initiativet #absentforgirls. Så här skriver de:

Vi hoppas du vill vara med och uppmärksamma mensdagen med oss genom att delta i #absentforgirls på internationella mensdagen 28 maj!

Vi uppmanar svenska kvinnor och tjejer att utebli från aktiviteter och sociala medier på måndag 28 maj i solidaritet med alla de flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. 800 miljoner flickor och kvinnor har mens varje dag, ändå är frågan nästan ignorerad på den politiska dagordningen, inte minst internationellt. Vi kräver att den svenska regeringen tar sitt ansvar och bidrar till bryta tabun och lyfta mensen som en central fråga för flickors rättigheter och global utveckling.

Bakgrund 
Miljontals flickor och kvinnor tvingas stanna hemma från skola och arbete på grund av tabun, sociala stigman och trakasserier kopplade till mens, samt brist på rent vatten, mensskydd och fungerande toaletter. På många platser ses också flickors första mens som ett tecken på att hon blivit kvinna och därmed redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma – även om hon bara är tio år. Mens och menshygien är en nyckelfråga för flickors rättigheter och måste upp på dagordningen!

Hur kan jag delta?
Ladda ner bilden #absentforgirls. Den 28 maj postar du bilden på sociala medier och berättar varför du kommer utebli och från vad. Använd #absentforgirls och hänvisa till Plan International Sverige @plansverige om du vill.

Såhär kan du skriva i sociala medier

Twitter: Idag är jag #absentforgirls i solidaritet med flickor världen över som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. Utebli du med eller stötta @plansverige i deras arbete för flickors rättigheter.

Instagram och Facebook: Idag på internationella mensdagen är jag #absentforgirls i solidaritet med de miljontals flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. På många håll i världen blir bristen på toaletter och svårigheterna att sköta sin hygien under mens ett hinder för flickor och kvinnor att kunna delta i samhällsliv, skola och arbete. Det är något @plansverige försöker motverka och du kan vara med och sätta mensen på agendan genom att dela den här bilden.

Varför är det här viktigt?

Så här kan situationen se ut för flickor när de har mens:

  • I skolan saknas papperskorgar på toaletterna och Joy gömmer den använda bindan hårt i handen när hon går över skolgården.
  • Maya har inte råd med mensskydd utan använder en trasa från en gammal skjorta som binda. Varje kväll försöker hon skrubba den ren från blod i det lilla vatten som finns i hushållet, utan att någon ska märka.
  • En gång blödde Fatima igenom sin kjol i skolan. Pojkarna skrattade och trakasserade henne. Efter den gången stannar hon hemma från skolan under mensen.
  • När Ana fick mens första gången var hon elva år och trodde hon höll på att dö, men föräldrarna berättade att hon nu var redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma.

Läs mer på: https://plansverige.org/absentforgirls/

Vuxenvinkel på mensen

Jag hade lite mer att säga, insåg jag.

För mig är mens en kroppsfunktion som somliga har, andra lider av och somliga aldrig kommer att få, av olika anledningar. Om jag kämpar för något i den här frågan, så är det att det ska få vara så. En kroppsfunktion. Inte något överdrivet äckligt, inte något fantastiskt kvinnligt, utan något neutralt som drabbar olika människor olika hårt.

Givetvis vill jag att varje individ som behöver stöd ska få det, och jag hoppas att de som får sin första mens inte ska behöva känna skam och rädsla. Bara för att jag själv hade turen att slippa det, är jag inte dummare än att jag fattar att alla inte har haft eller kommer att ha det så lätt. Det är klart att det kan vara både speciellt, spännande och skitläskigt att plötsligt börja blöda. Det är klart att inte alla bor på platser där mens inte är skambelagt. Däremot känner jag inget självklart systerskap i att andra människor jag som vuxen träffar också får mens ibland. Men. Jag har insett att jag är extremt oromantisk i mycket, och frågan om mens och systerskap går definitivt in där.

Hemma ligger mina tamponger synligt i badrummet. Det är egentligen inget aktivt, politiskt beslut. Det är mer av lathet. Eftersom att min mens är så oregelbunden vet jag aldrig när den slår till och jag orkar inte behöva rota efter tamponger långt ner i en låda när läget är akut. Isak började fråga om dem redan när han var tre men misstog dem lite olyckligt för något som skulle upp i rumpan, som Alvedon, i början, trots mina försök att förklara. Nu har det dock ordnat till sig. Så man kan väl säga att en bonus med min lathet är att mina barn tidigt lär sig om om den här kroppsfunktionen.

Här kanske någon tycker att det är en bra idé att vara öppen med byten av mensskydd inför sina barn och om jag bara hade varit det, så hade Isak fattat hur en tampong används på en gång. Så kan det vara för somliga. Jag tycker själv att det är en bra idé att jag  tar ut min fulla rätt att få byta mensskydd ifred. Mina barn behöver precis som de flesta andra barn lära sig att förstå rätten till integritet.

För mig har det i alla fall varit självklart att prata om mens med samma öppenhet i hemmet som jag gjorde även innan barn. Jag pratar inte om mens om det inte finns en anledning, men förvånansvärt ofta finns det en sådan eftersom att jag har ganska jobbig pms. Däremot skulle jag inte sätta mig på en jobbmiddag och prata om mens, inte heller skulle jag vara särskilt intresserad av att höra någon annan berätta om sin just då. Jag vet att det av vissa anses vara någon slags ofeministisk prydhet att inte göra det. Och vet ni vad? Jag kan faktiskt leva med det. Jag inser varje gång jag går in på internet att jag misslyckas med så himla mycket. Barnuppfostran, etiska matval och i feminismen säkert tusen gånger om dagen. Skulle jag bry mig om allt, skulle jag till slut inte våga ha åsikter. OBS: det innebär inte att jag aldrig ser anledning att rannsaka mig själv, det gör jag ofta. Men när det kommer till samtalsämnen vid jobbmiddagar, så kommer mens inte finnas med på mina konversationskort.

Så. Det var det om det. Någon som har något att tillägga?

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Nu är det definitivt

Formas har sagt ja till ett fantastiskt förslag om en filmfestival som jag och en professor plus två forskare lämande in i december. Så i höst kommer jag att projektleda detta event tillsammans med dem. Jag ansvarar för allt administrativt, de ansvarar för all forskning. Befinner mig just nu på gränsen mellan högmod och panik. I höst kommer jag med sannolikhet befinna mig hyperventilerandes på gränsen till utbrändhet. Men det blir kul. Väl?

Målen med 2018 – en uppföljning

Okej. Så som vanligt vid längre ledighet, när jag får andas ut och så vidare, så kommer jag på en miljard små lösningar som ska göra mitt liv SÅ mycket bättre. Ibland infaller den här lösningsorienterade perioden precis när ett nytt år börjar. I år gjorde den det, och jag skrev om detta här, för den som vill läsa hela inlägget. Vill du inte läsa hela inlägget, men ändå är nyfiken på hur det har gått hittills så får du reda på det nu:

  • Jag hade någon idé om att en app skulle logga mina vanor. Jag vet inte varför jag hade denna idé ity jag hatar appar som loggar vad jag gör och på något vis upplyser mig om vad jag missat. Så jag tog bort appen efter lite mer än en vecka. Däremot har jag fortsatt att träna regelbundet (dock bara en gång i veckan, eftersom att jag insett att det räcker som jag skrev igår). Och så läser jag en stund varje kväll. Check på den alltså!
  • ”Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också.” Citat mig själv i början av januari. Gulligt på något vis att jag ändå trodde på detta. För det har ju inte hänt en enda dag. Men skam den som ger sig…
  • ”fortsätta att ha söndagar oplanerade” Det har jag. Typ. Isak simmar på söndagar, så varannan söndag har jag något att förhålla mig till – men på det stora hela är det oplanerat.
  • ”att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning” Detta har blivit en sådan vana att jag är lite chockad över att jag hade det som mål. Som om det inte vore helt självklart. Tänk vad fort det går att vänja sig vid två löner…
  • ”att jag har min mobilladdare i annat rum” Detta i ett försök att dum-skrolla mindre. Okej. Om jag har haft en stressig dag på jobbet från sju pga barnhämtning och barnens blodsockerfall har matchat mitt eget, eftersom att jag inte hann slänga i mig något i stressen från jobbet. Då skiter jag för fan i om det är dumt att ”skrolla bort” livet. Då tar jag ut min fulla rätt att inte orka ett skit. Men när det inte är en sådan dag, då brukar jag faktiskt inte använda mobilen fullt så mycket längre. Ofta för att den ligger på laddning i sovrummet.
  • ”kanske konsumtionsbegränsning igen” Njae på den. Mvh Fick precis hem en kartong med grejer från Tradera…
  • ”besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta” Ja men vi får väl ta det när barnen blir tonåringar antar jag. Inte en enda afternoon tea har vi lyckats pricka in i år.

Inte illa pinkat ändå. Ovanpå detta har jag fått in en hudvårdsrutin – något jag verkligen aldrig trodde skulle hända. Nu har det varit långhelg här igen och jag har kommit fram till några nya fantastiska lösningar till mitt liv:

  • ny planeringskalender till jobbet, där jag skriver in alla andras scheman så jag slipper hålla dem i huvudet – vilket jag per automatik gör, så fort någon sagt till mig vad de ska göra. Med konsekvensen att jag glömmer vad jag själv ska göra.
  • sticka framför tv-serier för att varva ner. Min bästa sommarkvällsyssla. Måste bara hitta tillbaka till min stick-mojo, efter att även mitt senaste alster blev något för andra att skratta åt, och mig själv att gråta till.
  • lägga fram veckans kläder på söndagen. Älskar hur jag lägger in något på listan som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att lyckas med. Men om jag i alla fall kan få orken att lägga fram hela strumpbyxor alternativt matchande/hela strumpor till veckans outfits, så är det gott nog.
  • Våga sprida podden mer. Jag älskar En förbannad podd, men jag känner mig så oerhört tjatig när jag tar upp den, och drabbas alltid av känslan att ”vem är väl jag”. Men jag får helt enkelt bortse från det obekväma i att marknadsföra mig själv och köra hårt.

Sådärja. Ny utvärdering om några månader då. Har ni några lifehacks för att få ett mer fungerande liv/lugn/samvete/vad som helst – do tell!