web analytics

Positiva listan

Har så svårt att motivera mig att skriva något som inte är missnöje. Hösten har varit så jäkla tuff, och även om jag (tvärtemot vad många tror) inte har för vana att ständigt gå omkring och tjura, har det varit svårt att låta bli. Jobbet har varit hektiskt, skolstarten har varit svinjobbig, Karl har sugit åt sig alla baciller han kunnat och även min kropp har förfallit (cellförändringar, förlossningsskada, trasig tand som fick dras ut). MEN nu ska jag inte skriva om det säger jag ju. Några positiva saker har hänt och de är följande:

    Jag fyllde fyrtio. Helt utan nojor över att åldras, men med en viss sval hållning gentemot trenden att embrejsa sina rynkor och att åldern gör en så mycket visare. Det har liksom inte hänt här, men det var ändå kul att fylla år. På min födelsedag firade jag på jobbet med mina favoritsnacks: bubbel, chips och delicatobollar. Några nyanlända doktorander från Maputo sjöng en portugisisk födelsedagssång och allt var på det hela taget så himla fint. Det räckte så. Ingen överdådig fest med hattema, lösmustasch på pinne och fri bar i flödet från mig, med andra ord.
    Alex fixade en överraskningsresa. Jag är ganska stabil med överraskningar. Jag tycker inte om tanken på en överraskningsfest, men att göra som Alex gjorde, eller att få en present eller spontanöl eller liknande älskar jag. Jag är däremot inte särskilt nyfiken på överraskningar. Delvis på grund av att jag har en ganska deppig inställning till tid. Dvs att den går så himla fort och snart är ändå överraskningen redan över – vill med andra ord befinna mig innan den så länge som det går. Mina kolleger var dock helt till sig i trasorna över Alex subtila mess, som var i stil med: ”Vi tar tåget 9.30 på fredag” och ”Packa baddräkt och något du känner dig fin i”. Detta gjorde jag. Tåget gick dock inte alls 9.30 utan 9.28 vilket är en signifikant skillnad i tid för en tidspessimist som mig. Vi hann med det ändå. Första klass till Göteborg, Öresundståg till Varberg och sedan två nätter på Havanna Hotell. En vistelse som inte hade kunnat komma mer lägligt.
Vid Varbergs strand
    Jag hjälpte till att styra upp en filmfestival och det gick så jävla bra. Veckan innan hade vi nästan inga bokade biljetter, men när helgen kom körde vi två kvällar med över hundra personer i publiken. Jag träffade SÅ många fantastiska människor. Kände för första gången på flera år att ”systerskap” inte bara är en sliten titel för media-kvinnor i strukna blusar, utan något som kan vara en verklighet. Och jag klarade av så sjuka mängder ansvar den här helgen att jag inte ens vet om jag kommer att kunna tvivla på mina förmågor igen. Eller jo. Det kommer jag ju. Men kanske inte på resten av det här året. Vad har vi… tre veckor kvar?
Jag efter första dagens slut.
    Jag insåg att mitt liv är min familj, mina kolleger och en väldigt liten skara vänner till. Det kanske låter deppigt, men herregud så skönt ändå. Jag kan våga vägra ansvar för SÅ MÅNGA nu. Alla sket liksom i filmfestivalen. Ingen av mina vänner dök upp och väldigt få spred den. Och jag är ingen galen festivalgeneral som kräver närvaro och engagemang av alla. Tvärtom – jag fattar att man inte kan närvara på allt. Men jag har alltid känt sådant enormt ansvar att själv prestera i relationer på olika sätt, och även om jag inte lyckats visa det alla gånger (särskilt sedan jag fick barn) så har jag jagats av så många dåliga samveten för allt jag inte gjort och nu… nu kan jag faktiskt skita i det. Och det är helt okej. Jag tror inte att folk inte engagerade sig för att de inte bryr sig, utan för att det är för mycket annat. Men vet ni vad? Det är det ju för mig med. Tänk vad skönt att jag äntligen kan få lov att luta mig tillbaka i den vetskapen utan att känna mig usel. Någon dag kanske jag utvecklar detta, så att det inte låter som att jag egentligen är bitter. Tills denna någon dag dyker upp, får ni ta mig på orden: jag är inte bitter – bara lättad.

Ja. Och det var väl det som var bra. Förutom att Isak lärde sig läsa och att Karl är glad, trots att han omges av oss. 

||||| 5 Gilla! |||||

Från en badfluencer i Älvsjö

Hösten är som väntat helt och hållet vansinnig, även om jag inte trodde att det skulle bli fullt så här illa. Jag tänker mycket på vad jag egentligen vill göra med min tid och vad jag gör med den. Jag älskar att läsa böcker och efter en period på några veckor av att inte kunna göra det, har jag nu kommit in ett flow igen. När jag flowar böcker utanför jobbet, gör jag i princip inget annat. Det beror delvis på att jag har extremt svåra sömnproblem i perioder, och inte orkar mycket mer än att ligga på soffan och läsa. Alternativt kolla på The Haunting of the hill house (SE) eller senaste Sabrina (se den med) eller valfri säsong av RuPaul (se alla för all del).

Sedan är det då jobbet. På tre timmars sömn, är tio timmars arbetsdag tufft. Trots att jag älskar att jobba. Alltså, jag älskar ju att jobba! Men kanske inte så här mycket övertid under så här lång period. Det är inte kul att känna att mina två barnhämtningar i veckan är något som straffar sig i slutändan. Inte heller särskilt sunt, men det är just nu så det är. Jag hinner inte med. Allt ger mig dåligt samvete.

Och så är det grejen med coacher som tre personer uppmuntrat mig att gå till den senaste veckan. Det råder knappast någon brist på information om hur jag ska coacha mig själv till att säga nej, gå ner i tid, ”investera i mig själv” någonstans i samhället och vet ni vad? Jag säger nej. I alla fall till detta.

Jag är liksom inte så förtjust i coaching över huvud taget. Det handlar om lättsålda floskler (bli chef över DIN tid), som jag inte tror funkar annat än skammande för den som har problem med stress på riktigt. Har dessutom en alltför krass syn på samhället, eller samtiden om ni så vill. Nej, jag klarar inte av att bli chef över min tid, för jag äger den inte själv. Det är klart att mycket hänger på mig, men någon jävla balans tack. Efterlyser coachen som når ut till skolorna, föräldrarna och förskolorna som alltid kontaktar mamman och tvingar planeringen av vab, socialt umgänge, undvikandet av konflikter och fan vet allt på henne. Till exempel.

Gud vad bitter jag låter, men jag lovar att jag säger detta helt utan grudge mot min historia: vi är alla ägda av vår samtid. 

Ja ni hör ju. Vaken sedan 02.47 i natt. PEPP.

||||| 3 Gilla! |||||

Hej och hå livet

Mina sista månader som trettioplussare rusar förbi. Jag har fortfarande inte avgjort hur, eller ens om, jag ska fira mig själv när jag fyller fyrtio om mindre än en månad. Jag blir glad för barnvakt och en pizza på kvarterskrogen, men har kolleger som tycker att jag i alla fall borde ha en after work. Så det kanske det blir. Orkar inte fixa så mycket med det här själv, eftersom att jag är upptagen med att gå i väggen i och med filmfestivalen jag är med och organiserar. Däremot vet jag att Alex har en plan, men jag har inte mer information än att jag behöver ta ledigt från jobbet. Det räcker så.

För övrigt läker jag ihop efter att ha behandlats för en förlossningsskada (ja, det tog fan två år och sju månader innan någon upptäckte/erkände den). Behandlades av en sexistisk gynekolog till slut. Jag berättar den fulla historien i senaste avsnittet av podden under punkten ”vad har gjort dig förbannad sedan sist”, för den som vill höra (pratar även om böcker, om ni vill ha tips på det!). Det är sjukt att mödravården i Sverige är så eftersatt på så många ställen, att man (i detta fallet jag) ändå står ut med en sexistisk gynekolog bara för att få bli ihoplappad igen.

||||| 0 Gilla! |||||

Förbannat.

Så. Ikväll var det ett mingel för 100 personer och jag hade beställt chirre och grejer till det. Faaaaast, jag hade visst skrivit 26 november i bokningen. Fick ett stressat mess från Teaterbaren i Kulturhuset strax efter nio. De hade löst det – stackars, stackars människor som kom till jobbet idag och fick detta som uppgift – men ändå. Mild ångest.

Jag fick bekräftelsen per mejl i förra veckan och jag tänkte att jag skulle dubbelkolla den, men så har jag fem pågående antagningsärenden på jobbet, och tre nyanställningar. Plus intervjuer för en ny kollega, introduktion av ny personal, myndighetskontakter för en kollega som har problem med föräldraledigheten, förteckning av två års forskningsprojekt, projektplan för en årsrapport och det vanliga, vardagliga som bara ska hinnas med. Plus filmfestivalen samtidigt. Jag skriver inte detta för att skryta om mitt viktiga jobb, utan snarare för att jag själv ska se att det är rimligt att det blir en miss här och där. Och faktiskt. Jag tycker att det kanske var lite förlåtligt att jag råkade skriva november istället för september under omständigheterna. November är liksom dessutom MÅNADEN. Filmfestival och min fyrtioårsdag. Den ligger naturligt längst fram i huvudet.

Med detta sagt. Imorgon är det jag som åker upp efter lunchen och lämnar en blomma till de anställda på Teaterbaren. Så fantastiskt bra personal som fixade detta på plats. Usch vad jag skäms ändå.

||||| 1 Gilla! |||||

Jag kommer att minnas alla mina plantor och hur de dog från mig

Jag glömmer barnens gympakläder och att sätta in kaffekannan när jag brygger kaffe. Jag glömmer att svara på sms, att följa upp planer om fika och öl och jag glömde visst medicinen jag tar för en infektion imorse. Fy fan vad jag glömmer. Men. Mina plantor kommer jag att komma ihåg! 

Nu när jag har plockat bort så himla mycket, har jag skuffat in utrymme för lite egna rogivande intressen och plantor är ett av dem. Det är ett intresse som gått i vågor genom åren och som ofta slutat med ett gäng uttorkade stammar i köksfönstret, men skam den som ger sig. Jag har sticklingfeber och tänker leva ut den till fullo om jag så ska döda en hel armé av begonior på vägen. I linje med att jag alltid skaffar ett nytt instagramkonto för varje intresse jag har eller får, så har jag såklart ett konto även för växter nu. KarinSofiaMargareta kan ni söka på om ni vill föja mig där.

||||| 3 Gilla! |||||

På väg ut ur buco nero

Sådan här är jag: det kommer en krasch, eller en kris och sedan blir det bra. Enkelt uttryckt alltså. Det jag vill säga är att jag har slutat gråta, ångesten lade sig i tisdags och jag är inte fullt så trött. Jag är fortfarande ganska trött och lättriggad. Får stresspåslag även av sådant som i vanliga fall inte rör mig i ryggen, men på det stora hela så känner jag mig hyfsat som mitt vanliga småängsliga jag igen. Det är som om jag har en autopilot som samlar ihop mig och sätter igång mig igen.

Jag vet inte hur det funkar, men så har det alltid varit. Piss, piss och piss och sedan… okej. Relativt snabbt. Det här glömmer jag ofta, att mitt psyke är snabbt i vändningarna. Jag tror gärna att allt negativt jag känner är något jag kommer att känna för alltid. Medan allt bra är tillfälligheter.

Jag hade ett samtal med min chef i måndags. Ett jättebra samtal. Jag har blivit av med en ganska stor arbetsuppgift, drog mig ur två framtida projekt och har även kunnat släppa det som inte är mitt ansvar. I onsdags jobbade jag till åtta, vilket kan låta idiotiskt med tanke på hur jag mådde förra veckan – men samtidigt fanns utrymmet för övertiden, och den gjorde att jag kom ikapp med det viktigaste. Vi har haft samtal med skola och förskola och fått en bättre bild av hur det varit och hur det går för Isak och även om det finns en del ”att arbeta med”, som det heter, så kommer det nog bli bra. 

Ja och så allt stöd från runtomkring. Ni som läst här, kolleger som jag gråtit ut hos och Alex som har hållit ihop dagarna hemma. Det kanske är fel att säga att jag har en autopilot egentligen. Jag har kanske bara haft tur med människorna som finns runt mig, och att jag är född med något slags mod att ändå våga prata öppet om saker som suger.

Hursomhelst. Idag: carpe diem. Fast som en lite bräckligare person än jag var för några veckor sedan. Och så får det lov att vara ett tag. 

||||| 13 Gilla! |||||

Tårar och sticklingar

Det känns futtigt att skriva tack för alla fina kommentarer, men jag är genuint tacksam för dem. Jag räknar aldrig med att någon riktigt ska ta mig på allvar, så: Tack!

Läget går lite upp och ner. Jag gråter tydligen varje dag nuförtiden, och bara det är ju väldigt uttröttande. I vanliga fall gråter jag kanske en gång i månaden till ett uppslitande avsnitt av RuPaul’s Drag Race eller får en tår i ögat till något extra gripande kapitel i en bok. Men nu är jag tydligen en kran med impulsivt flöde. Jag hoppas det går över snart, för jag gillar verkligen inte att gråta. 

Igår var det dock en himla fin dag, trots att jag – givetvis – inledde med att gråta en liten skvätt. Det var marknad och loppis i Västertorp så vi packade ihop oss och åkte dit. Stadsdelsloppisar brukar jag vanligen undvika, eftersom att det är så vansinnigt mycket folk som dras till dem. I Västertorp var det däremot inte så himla många som orkat sig ut. Alltså ja, det var ju trängsel – men inte upplopp kring loppisborden som det annars kan vara. Vi fick till och med en helt rimlig plats på en uteservering vid lunchtid.

Jag orkade inte kontrollera mitt köpstopp, utan köpte saker som gör mig glad. Vilket tydligen var ett par gamla gardiner i turkos/petrolblå väv till sovrummet och fyra sticklingar. Höll mig dock från ett set med tre emaljerade grytor. Är uppenbarligen tant. Några marmeladkulor på det där och dagen hade nått klimax. Hursomhelst, den hugade kan få veta att det jag köpte var klätterkalla, änglavingar/begonia, purpurblad/Tradescantia pallida och en växt som kanske är en palea depressa eller en linspeperomia. Vi får se när den har vuxit på sig lite. Växterna var rätt ledsna när vi kom hem, så de fick stå till sig i vatten innan jag planterade om dem i krukor. Är egentligen ingen växtmänniska, men jag gillar att ha dem runt mig och jag uppskattar pysslet när man går från stickling till krukväxt. 

Imorgon har jag samtal med min chef och på tisdag har vi samtal med skolan. I helgen har Alex en vän över, så jag passar på att fly till Örebro och min äldsta bror.

Ja. Vad mer? Life goes on, som Brett Michaels sjöng i någon powerballad för trettio år sedan.

||||| 2 Gilla! |||||

The shit that keeps on shitting

Tusen tack för era kommentarer på förra inlägget. Jag hoppas ni har överseende med att jag inte svarar just nu. För om början på veckan var tuff, så har slutet visat sig vara hela jävla Mount Everest av skit.

Skolstarten har varit skitjobbig, och det ser inte ut att bli bättre inom någon snar framtid. Igår fick vi dessutom ett mejl med information gällande Isak som vi gärna hade fått för ett halvår sedan. Han har haft det mycket jobbigare i förskolan än vi blivit informerade om och det har gått ut över andra barn. Detta har kanske inte alla, men många, vetat – dock inte vi. Utan att gå in på fler detaljer, kan vi lugnt konstatera att vi just nu genomgår den absolut värsta perioden under vår tid som föräldrar här hemma. Så idag har jag helt enkelt ägnat hela förmiddagen åt att fulböla, för vad annars kan jag göra? Ser ut som om jag har gått på för stark medicin alldeles för länge men vem fan orkar bry sig.

Usch för livet just nu. USCH.

||||| 2 Gilla! |||||

Hej väggen

Det har varit vansinnigt på jobbet ett bra tag nu. För många som drar i mig, för mycket att göra på för få timmar och nästan inga chanser till återhämtning. Och att få ihop det med hämtningar, lämningar, poddar, umgänge och övrigt liv har varit lite av en kamp. När jag började tappa ord för något år sedan – särskilt under stress – började jag ta bort saker. Jag försökte hålla söndagarna oplanerade. Slutade läsa bloggar som retade mig mer än de gav något av värde, gick ur grupper och bokcirklar, och så vidare. Men de förlorade orden har inte kommit tillbaka. Det har däremot spänningshuvudvärk och magkatarr gjort med tätare mellanrum. Så jag har försökt ta hand om mig mer, men det är svårt att orka när man redan är trött. Ja det är ju valår ovanpå livet också, dessutom.

Jag sover som en klubbad säl, men vaknar som någon som inte sovit en hel natt på ett år. Jag vet knappt hur jag ska ta mig ur sängen vissa dagar.

Sådant här kan man säga till folk, men folk fattar inte att det är allvar förrän det är allvar och då har det redan gått så jäkla långt.

Igår kom jag inte på koden när jag skulle in i huset. Och idag har jag brutit ihop tre gånger på jobbet. Jag hatar verkligen att gråta inför folk, men jag orkar inte ens bry mig. Jag är så jävla trött att jag inte fattar hur kroppen ens orkar producera den lågintensiva ångest som hela tiden ligger och lurar.

Inga råd tack. Inga ”du måste” vad jag nu måste. Så här ser det ut nu. Jag har hoppat av Rätt Avigt, pausat En förbannad podd, skjutit bort ansvar på jobbet. Det känns piss, för mycket av detta är saker jag verkligen älskar. Men jag orkar inte. Allt får inte plats och jag är inte oövervinnlig. Tydligen. Jag antar att det finns fler saker jag borde göra, men jag är för trött för att tänka på dem nu.

||||| 2 Gilla! |||||

Hissyfit och carpe diem

Fascineras ständigt av hur olika två barn från samma livmoder ändå kan vara i grunden. Isak föddes med ett enormt närhetsbehov. Han ville amma i timmar under de första veckorna, och vägrade sova om han inte sov ovanpå oss. Karl låg vid tutten i max tio minuter redan från början, sedan kunde han ligga på en filt för sig själv och vara nöjd.

Karl var faktiskt så nöjd som bebis att han fick plattskalle och vi tvingades gå till sjukgymnast och börja med svindyra kuddar för att den skulle räta ut sig. Vilket den gjorde. Typ. I vissa vinklar så… 

Hur som helst. Ju mer jag tänker på dem som spädbarn, desto mer förklarar det hur de är nu. Karl, som förvisso kan få ett hissyfit om han inte får sitta i mitt knä, men som på det stora hela kör carpe diem genom hela livet. Och Isak. Lilla Isak som är en så känslig själ och kämpar hårt med varje motgång. Imorgon börjar han skolan och tycker att det känns ”mest jobbigt”. Hjärtsnörp. 

||||| 1 Gilla! |||||