web analytics

Konsten att måla Fan på väggen

Sakta kryper jag ur den senaste perioden av sömnlöshet och in i vad som känns som en helt ny era. Våren är tillfälligt på besök, jag orkar plötsligt träna och morgnarna med barnen har gått från kaos till ganska härliga stunder ändå. Ja och så säger vi väl jinx på det då?

Jag vet inte om jag någonsin uppdaterade er om detta, men jag var ju lite nervös där i början av året efter att ha fått både en utställning och färdigställandet av en rapport i knäet om ni minns? Vi hade invigning av utställningen i början av april och det gick faktiskt helt fantastiskt bra. Och rapporten var bara delvis min att färdigställa visade det sig, så det gick också bra. Visst vore det trevlig om jag nu till nästa gång inser att det mesta löser sig? Ja. Nej. Det kommer aldrig hända. Jag kommer att drabbas av högmod igen och sedan kommer jag att ägna mycket av min tid åt att invänta ett stenhårt fall. Helt utan att någonsin ha fallit egentligen. Men men. Alla är vi bra på något och jag är tydligen skitbra på att försöka förutse katastrofer.

Apropå högmod så har jag sökt till högskolan igen. Någon timma innan deadline skrev jag upp mig som intresserad av diverse påbyggnadsutbildningar i projektledning, samt några mindre webbkurser. Ja för en annan sak jag inte är bra på är att lära mig av mina misstag. När jag gick grundkursen i projektledning grät jag av prestationsångest vid varje inlämning. Jag var helt säker på att allt skulle gå åt helvete, men det gick ju faktiskt ganska bra. Eftersom att det gick ganska bra i slutändan drabbas jag så klart av högmod vid varje ansökningsperiod. Blir jag antagen kommer jag givetvis att ägna all vaken tid åt att förbereda mig på ytterligare ett imaginärt fall. Något annat vore otänkbart. Sedan kommer det säkert gå ganska bra och så är vi tillbaka på högmodets tröskel igen. Som min alldeles egen circle of life. Hör gärna av er om ni vill ha tips på hur jag gör!

 

När medelåldern kom till byn

Ja detta är väl eventuellt något som folk har gjort i alla åldrar kanske, men i mitt liv har det då aldrig funnits en balkong tillräckligt länge för att vara värd någon större investering i utemöbler. Inte förrän nu då.

När våren väl slog till här insåg vi att vår balkong är helt ypperlig att tillbringa tid på. Den ligger i princip i lä och har bara sol några timmar under sen eftermiddag och tidig kväll. Så när det vid balkongpremiären visade sig att 11 grader och solsken genererade ett balkongklimat värdigt en tvååring i blöja så sent som klockan halv sex på kvällen, ja då fanns det ju inte så mycket att välja på. Vi var helt enkelt tvungna att köpa en uppsättning gedigna balkongmöbler.

Taget vid balkongpremiären. Barnet tittar i avund ner på barnen på gården. Mamman sitter tyvärr och sörplar på en avslagen cola i solen och är inte alls intresserad av skuggan och de skrikiga barnen där nere.

Här hade jag tänkt beskriva vägen som ledde oss fram till Äpplarbo från Ikea, men herregud – det är ju om möjligt ännu tråkigare att skriva om sina egna möbler än vad det är att läsa om andras? Ni får nöja er med att jag åkte till varuhuset, letade upp möblerna och i mjugg fnissade åt det roliga i att jag, som var så ung, stod och ryckte i paketen vid lagerhyllan av en så medelålders uppfinning som utemöbler i solitt trä. Ja, ända tills jag insåg att jag säkert var äldre än de flesta som stod där och ryckte samtidigt som mig då.

Glass och maräng under invigningen av balkongmöblerna. Karl ger två stortår upp. Tur att det är barntår, för annars hade det ju varit lite äckligare.

När stolar och förvaringslåda och soffa var monterat, tog mysproffsen med sig ett täcke ut och lade sig på soffan tillsammans. Efter det åt vi glass, som Karl senare med omsorg smetade in ena kudden med.

Jag har inte riktigt engagerat mig i att ta några inredningsfoton, så ni får hålla till godo med det som råkade ligga i molnet. Det vill säga: det jag tog för att skicka till mina föräldrar som tycker att prick alla foton på barnen är konstverk. Nu ser ni i alla fall hur möblerna ser ut, om ni är hugade.

Alla balkongblommor jag har köpt går i gul och orange för det är det allra finaste färgerna jag vet på blommor. När de vissnar kommer de ersättas med Alex chiliplantor, palmer och klätterväxter. Med posten kommer snart kuddar med mönster av palmblad. När turen kommer hittar vi fina plädar på loppis och över hela härligheten, utanför bild, hänger färgglada lampor. När vi har orkat ta itu med förrådet som flyttfirman fyllde ända upp till taket (fortfarande sur på dem för det) kommer snowracern och skidorna sluta agera pynt.

Ja. Och det var väl det om vår balkong i nuläget. Ni kommer förmodligen hitta mig där de flesta av vårens och sommarens kvällar. I teorin läser jag böcker och dricker vin då, men i praktiken sitter jag väl under två pladdriga barn och svettas.

Nu vänder vi blad!

Orkar inte ha ett gnälligt inlägg som det senaste jag skrev i bloggen. Obs att jag är helt för att det får vara gnälligt och jobbigt och så, men jag kommer tillbaka till känslan av hela gnällsituationen så fort jag läser det där och det orkar jag faktiskt inte.

Om jag får lov att fokusera på något trevligt, och det får jag för det är min blogg och jag bestämmer, så väljer jag väl ändå att säga att ett sprillans nytt avsnitt av podden finns ute nu. Vi har pratat om:

Jag ger dig himlen av Jandy Nelson

När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Dessutom siar vi lite om Årets bok, som vi har äran att samarbeta med i år igen! Vill ni stödja podden utan att betala pengar så kan ni göra det så himla lätt. Följ oss i Acast (appen finns både till android och iphone), ge oss ett snällt betyg i Itunes/Podcaster, följ oss på Instagram och gilla vår sida på Facebook! Vi blir så glada för varje positiv uppmärksamhet vi får. Tack <3

Så var det snart sommar igen då

Ja och vi kör väl samma visa igen? Eftersom att Alex bara har ett vikariat som förlängs terminsvis (han är garanterad jobb i höst också, sedan vet vi inte) så jobbar han inte på sommaren. Lärarvikariens förbannelse. För han måste ju få lön på sommaren också. Så klart. Vilket innebär att han, tadaaaaa: måste jobba på slottet de veckorna jag är ledig.

Ursäkta om jag gnäller, jag är väl medveten om att vi är oerhört privilegierade över lag – men jag tycker att jag har rätt att tycka saker är jobbiga ibland ändå. Jag är så trött. Jag vet att det inte kommer att bli så illa som det känns nu när jag är inne på andra veckan av svår sömnbrist (fattar verkligen inte varifrån detta kommer den här gången, men från två till fem ska jag tydligen vara vaken varje natt nuförtiden). Men jag är så trött. Jag vill bara få vila. Och att tänka på att vi inte får någon vidare sammanhängande semester den här sommaren heller och att vi är styrda efter Alex jobb IGEN och jag inte kan ha semester hur jag vill IGEN (JA jag är kanske barnslig, men jag är så jävla trött på det här) och att jag inte får vara sur, för det handlar om pengar och att han ska få jobba och att jag är bortskämd som har en fast anställning och inte kan se det men alltså… jag är så himla trött på somrar. Jag är så trött på att inte få återhämtning och att bara ha ett stort jävla ont i magen-moln som hägrar framför mig. Och att jag bara måste ta det, för att vi har inget val den här sommaren heller.

Men jag överlevde ju förra sommaren och sommaren innan det och även de två som var innan den, så jag vet så klart att jag överlever den här också. Även om allt känns som ett stort och träligt ÖRK just nu. Klamrar mig fast vid snuttefilten att vi i alla fall bor precis vid pendeln och hundra bussar som kan ta oss ut på utflykt nu.

Inte så explosiv trots allt

Nu har jag läst ut Explosiva barn av Ross Green. En miljon tack för tipset om den! Jag ogillar i regel böcker om metoder och uppfostring av barn, men kan ändå inte låta bli att läsa dem. Ungefär som att min kusin inte kan låta bli att lyssna på Andres Glenmark även om han bara gör henne arg.

Den här boken var dock ingen Glenmark, utan den var faktiskt bra. Inte bara för att den fick mig att inse att min unge inte är så himla explosiv trots allt – utan mer för att den tar upp ett rimligt förhållningssätt till barn. Utan att för den sakens skull förminska eller fördumma föräldrar som ”inte lyckas”. Kan rekommendera den!

Nu är klockan 21.25 och jag ska lägga mig. Långt borta är fredagarna då jag orkade ta mig en sup efter jobbet och dansa till tre på morgonen (HUR orkade jag ens?). Kvällens prestation bestod av en egenkomponerad pizza med rostad sötpotatis, karamelliserad lök och fetaost. Efter den lade vi Karl i sängen och jag lade mig i badet med en syramask (min bästa nya hobby). Och ja. Det är fredag. Mer än så här orkar inte jag. God natt.

Den onda cirkeln

Precis när jag är på väg att somna får jag bilder av hur vi åker ner med bilen i vatten och barnen blir innestängda, eller att Isak körs på av en buss eller att Karl ligger livlös i sängen. Eller så kommer tankarna när jag vaknar på natten och håller mig vaken i timmar. I natt kunde jag absolut inte somna om, så till slut läste jag igenom några blogginlägg i Feedly och hamnade på ett förskolebarn som dött av, vad jag gissar var, bakteriell hjärnhinneinflammation. Fick så mycket ångest att jag var på väg att väcka Alex och föreslå att vi försöker få ett barn till, så att Isak eller Karl inte blir ensamma om någon av dem dör. Vid fem somnade jag, vid sex ringde klockan och då kände jag väl att ett barn till inte är riktigt vad jag behöver just nu, eller senare heller för den delen.

Så här har det varit periodvis hela mitt liv, fast det blev värre med barnen. Jag oroar mig mer för att jag sover mindre. Jag sover mindre för att jag oroar mig mer. Det är så en period. Sedan går det över. Och sedan kommer det tillbaka. På det stora hela är jag i alla fall väldigt, väldigt trött just nu.

Kronofogden och jag, uppföljningen

För över fyra år sedan skrev jag det här inlägget om hur jag blev blåst på en hyra av en kille och att jag till slut lade upp ett fall hos kronofogden. Det där fallet har legat kvar. Jag har hört av mig till fogden då och då och kollat hur det ser ut, men nej – personen i fråga tjänar inga pengar, och då kan de inte heller kräva honom på något.

Varje år betalas en avgift för att ärendet ska hållas igång. Avgiften ändras från år till år och har hittills varit max en tusenlapp om året. Rimligt. I januari fick jag hem årets besked och då låg avgiften på nästan femtusen. Inte rimligt.

Jag har varit i kontakt med fogden om detta och funderat på om jag ska avsluta målet helt och bara kasta bort tio år av avgifter, samt se mig besegrad. Eller om jag ska fortsätta driva frågan. När jag lade in målet var jag så jävla förbannad så jag valde alternativet att den svarande även skulle betala alla avgifter. Plus ränta. I slutändan skulle jag få tillbaka mina femtusen alltså. Men samtidigt. Det är en del pengar att ligga ute med och tio år har gått. Hur länge är det rimligt att vara förbannad? Och ja, jag är en ganska principfast person – men principer kan också bli rätt löjliga med åren. Jag ställde in mig på att lägga ner målet helt. Men så hände något!

Den svarande messade mig häromdagen och ville komma i kontakt med mig angående en skuld. Jaha tänkte jag, jag vill minsann inte ha kontakt med dig, så jag svarade ”Hej på dig! Det var inte igår. Det går bra att swisha över pengarna för den där gamla hyran till det här numret. Allt gott! /Sofia”.

”Allt gott”. Sannerligen min bästa fras, för att den är så vidrigt självgod.

Trots ”allt gott” kom jag inte undan telefonsamtal dock, så igår fick vi i alla fall höras. Killen ifråga försöker styra upp sitt liv och erbjöd sig att betala av sin skuld under tre månader till mig. Jag vet inte varifrån detta kom, men det verkar som om Kronofogden kontaktat honom efter att jag kontaktat dem i år. I den här vevan har det blivit så att hans nuvarande sambo dragits in i allt eftersom att de är skrivna på samma adress. Eller något. Ingen aning. Kontentan är att han vill styra upp sitt liv. Jag kommer, kanske, om jag har tur, få tillbaka mina pengar. Och den här killen kommer kanske, om han och hans nära har tur, att lyckas vända livet på rätt håll. Händer allt detta kan ni ge er fan på att jag tänker se lika fräsch och glad ut som människan på bilden till det här inlägget.

Läsrapport mars!

Ja gud vad tiden går hörrni! Mars var både en ganska läsfylld månad och en ganska läströg månad. Nu sista tio dagarna har jag lidit svårt att av tidsbrist i kombination av startitis, så den lilla tid jag har haft att läsa på har jag bara påbörjat sådant jag inte kommit in i. Hoppade dessutom ur hyllvärmarutmaningen för att, åter igen, ingen ska säga till mig vad jag ska göra – inte ens jag själv. Jag gillar verkligen inte att planera min läsning tydligen. Däremot älskar jag noveller. Så därför har jag läst en del sådana.

17% var män, 17% var noveller, 17% var barnböcker, 41% var ljudböcker och 82% var skrivna på originalspråk!

Eventuellt hinner jag klämma the Hate you give och En droppe midnatt innan 1 april, men släkthelg med social plikt kallar, så gissningsvis inte.

To All the Boys I’ve Loved Before (To All the Boys I’ve Loved Before, #1) 
P.S. I Still Love You (To All the Boys I’ve Loved Before, #2)
Han, Jenny

To All the Boys I've Loved Before (To All the Boys I've Loved Before, #1)De här böckerna pratar vi om i senaste avsnittet av podden! Jag älskar dem. Lavender Lit ger ut dem svenska, men jag kunde inte hålla mig utan lyssnade färdigt på dem i engelsk inläsning. Handlar om Lara Jean Song som skriver kärleksbrev till alla killa hon älskat. Hemliga kärleksbrev. Som råkar läggas på lådan. Inte så fruktansvärt jobbigt som det låter, men tillräckligt spännande för att bli en medryckande berättelse. Bäst är de olika karaktärerna, sämst är att de politiska aspekterna hade kunnat dras ett varv till. Även om det finns en problematisering av t.ex. slutshaming tycker jag att den är lite otydlig. Men på hela taget: två mycket trevliga böcker.

Lily and Dunkin
Gephart, Donna

Lily and DunkinBoken handlar om vardagen för, och till viss del vänskapen mellan, Lily, som fötts i en pojkkropp och Dunkin, som brottas med en psykisk diagnos.  Boken har en hel del problem, tyvärr, för det är ju viktiga ämnen att ta upp. Men dels är Lily och Dunkins vänskap helt orealistisk. Dunkin är ett jävla rövhål, men det ges ingen plats åt varför Lily bara accepterar det. Dels vill boken så himla mycket. Jag tror att den här berättelsen hade vunnit på om den inte hade haft två huvudkaraktärer. Annan kritik som boken fått är att författaren skriver om trans ur ett cis-perspektiv.

Lilla Berlin – Leva life (Lilla Berlin #3)
Ekman, Ellen

Älskar Lilla Berlin. ÄLSKAR Ellen Ekman. Läs!

Bödeln
Lagerkvist, Pär

BödelnDen här boken var svår, delvis på grund av att språket är så förlegat på vissa ställen. Jag gillar berättelsen om Bödeln som aldrig har fått vila från uppgiften att verkställa den verkliga ondskan. Jag gillar berättelserna om människorna som stött på honom. Jag gillar kritiken mot nazismen, som är oerhört tydlig. Men. En scen där n-ordet används frekvent och där svarta jämförs med djungeldjur lämnar en oerhört besk eftersmak, för att uttrycka det milt. Jag inser att boken är skriven i en helt annan tid och att det inte går att ändra hur mycket som helst i efterhand, utan att göra övergrepp på författarens text. Boken blir ju på sätt och vis också ett historiskt dokument genom att bevaras som den från början skrevs. Men ja. Jag vet inte jag. Jag hade svårt för detta.

Ljuset vi inte ser
by Anthony Doerr

Inser att detta inte är vad som ska skrivas om den här boken som ALLA älskar, men… helt okej berättelse. Jag blev inte överväldigad, men tyckte om att lyssna på den. Handlar om Marie-Laure, en blind flicka i Frankrike, och Werner, en barnhemspojke i Tyskland, under krigstiden. Berättelsen är uppdelad på tre böcker, och jag har fortfarande inte bestämt om jag ska fortsätta att lyssna eller låta det hela bero.

En piga bland pigor
Nordström, Ester Blenda

Efter att ha läst Ett jävla solsken, var det ju faktiskt helt otänkbart att inte läsa En piga bland pigor som var en så stor del av Blendas karriär. Jag blev förvånad över hur lättläst boken var. Tyckte oerhört mycket om att läsa den faktiskt. Men fattar att folk kände sig kränkta av hennes skildring. Även om det finns kärlek i hennes ord, är hon väldigt ärlig och jag vet i fan hur glad jag hade varit om en kollega i hemlighet skrivit en ocensurerad berättelse om mig. Hur som helst: väl värd att läsa!

Fyra noveller från Novellix:

OlleÅtråBlommanRösten

 

 

Fick en box noveller som recensionsex av Novellix. Boxen innehöll Olle av Kerstin Thorvall, Åtrå av Bodil Malmsten, Blomman av Suzanne Brøgger och Rösten av Birgitta Stenberg. Illustrationer av nakna män, som en mot-objektifiering av den standardavbildade nakna kvinnan i alla sammanhang. Fantastiskt efterord! Fastnade mest för Bodils novell av det som var skrivet, men som koncept blev jag helt såld. Är numera prenumerant på Novellix boxar som kommer en gång i kvartalet!

They Both Die at the End
Silvera, Adam

They Both Die at the EndEn pladdrig historia om Mateo och Rufus, två personer som inte alls känner varandra men som båda har fått ett samtal från en byrå om att de kommer att dö inom 24 timmar. Samhället kan alltså förutse vem som ska dö det kommande dygnet, och nu finns en tjänst (”tjänst”) där detta förmedlas. Stundom rätt bra, men herregud så mycket pladder. Alldeles för lång bok.

Jag ger dig solen
Nelson, Jandy

Pressen att älska den här boken var ju inte nådig. Vad jag tyckte får ni veta i podden framöver.

För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet
Park, Yeonmi

Lyssnade på den här, och sedan skrev jag om den här!

Barnböcker

Frallan är bäst (Frallan, #1)
Ohlsson, Sara

Rar kapitel-bok om Frallan, som getts ut av Lilla Piratförlaget. Isak älskade den, så vi har läst om den en gång.

Fantastiska fakta om djur
Säfström, Maja

Ett av mina bokrea-köp! ÄLSKADE denna. Kommer köpa hennes andra också. Tips för alla, faktiskt. Vem visste ens att ugglor inte kan röra på ögonen?

Kalle och Elsa rymmer
Verona, Jenny Westin

Fin och lite stereotyp-utmanande bok om ett syskonpar som rymmer ut i trädgården.

 

Träning?

Jaha, vad tycker ni om träning egentligen? Jag kämpar på hemma – har precis fått ner Nike Training Club-appen och börjat om för typ sjuttonde gången sedan jag var redo att träna efter Karl.

För mig är träning en rätt jobbig process som bottnar i att jag har en kropp som svarar extermet dåligt på det jag gör. Jag har svårt att bygga muskler och jag har svårt att bygga kondition. Träningssamhället är dessvärre uppbyggt för att jämföra resultat, och kommentaren ”men hallååååå, du ska ju inte jämföra dig med andra utan bara dig sjääääälv” har inte gett mig något mer än sämre självkänsla. Vi läggs in i en kurva där vår utveckling jämförs redan på BB. Tyvärr har jag inte kunnat stå emot den pressen. Jag jämför mig ohjälpligt med alla, och att någon annan har lärt sig att inte göra det ändrar dessvärre inte min situation. Jag har däremot lärt mig att enda sättet för mig att komma ifrån det, är att hitta träningssätt där jag inte kan jämföra mig med andra. Som boxningen jag gick på för några år sedan, eller som träningsappen jag kör hemma i vardagsrummet.

Träning är ju ändå något jag tycker om. Även om jag inte blir bättre rent resultatmässigt, så mår jag bättre på det stora hela när jag tränar. Framförallt så slipper jag spänningshuvudvärk som är något som gärna tar över bittra människors liv i perioder.

Jag älskade att ha Move it Mama, som var lite av en motpol till många andra träningsbloggar. Mer fokus på hur jävla jobbigt det är på grund av motivations- och tidsbrist, noll fokus på att ”äta rätt” och utseende. Fritt från smittan som drar likhetstecken mellan slanka kroppar och hälsa.  Jag saknar verkligen att ha en plats på internet där jag kan skriva om det. Eller framförallt: gnälla om det. Vi testade att starta Move it Mama som Facebook-grupp häromåret, men det blev väldigt snabbt en prestationsbaserad grupp där folk peppade varandra att springa lopp. Så jag gick ur. Sedan öppnade jag och Kattis kontot Flamman och Sporren på Instagram, men det har somnat av.

Nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med mitt behov att älta träning. Vi får se om jag gör något av det här framöver, eller om jag helt enkelt håller ångesten för mig själv. Hur gör ni? Skriver ni någonstans eller har ni lyckats gå med i någon magisk träningsgrupp där folk bara får gnälla? Let me in i sådana fall!