Eventuellt en ålderskris, eller bara en kris relaterad till folks dumhet

Ja fy fan vad jag kämpar med att vi inte planerar fler barn. Jag tycker att det är så jobbigt att jag faktiskt inte ens orkar skämmas över det just nu. Det svider i hela hjärtat över att alla val vi gör för tillfället stänger igen den lilla glipan i dörren som jag höll öppen för ett kanske, kanske, kanske om vi vill och det går om något år.

Idag har vi rensat ut och skänkt nästan alla bebiskläder. Babysittern, babyskyddet, babygymmet. Det som fick stå kvar efter Isak, när jag ironiskt nog var mycket mer övertygad om att jag inte ville ha fler barn än vad jag är nu.

Samtidigt har vi två barn i en värld där några av mina närmaste vänner inte ens har kunnat få ett. Så jag önskar att jag bara kunde uppskatta vad livet gav mig och inte vara så himla ledsen över det jag inte har fått. Och det kan jag kanske. Kanske en annan dag, när vi inte precis har gått igenom resterna av det som varit och inte kommer igen. Kanske en annan dag när jag inte precis har fått frågan (igen) om när vi planerar att ge ”grabbarna en lillasyster”.

Ja hörrni. Tänk om folk visste hur illa deras tråkiga skämt tar ibland?

Continue Reading

Lista, lista här var det lista

Jag älskar ju att gå tillbaka till mina listor, så vem är väl jag att neka denna lilla pärla som dyker upp i alla få bloggar jag läser återkommande?

Humör i dag?  Skulle kunna vara tillfreds nu om det inte vore för att 1) den återvunna datorn jag köpt från ett företag som fått toppbetyg, givetvis är den datorn hos dem som krånglar och 2) flyttstressen. Samt sjukdom.

Vilken svordom använder du mest? ”Jävla röv” och ”fuck”. Det senare eftersom att jag jobbar med engelskspråkiga personer, och jag unnar även dem mitt färgsprakande språkbruk.

Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat? Ingen aning. Mina föräldrar bestämde sig inte för namn förrän efter jag var född.

Äger du en podd? Jag äger en fantastisk podd med Katta. En förbannad podd närmare bestämt. Och så är jag en del av Rätt Avigt. Också den, en fantastisk podd.

Vilken tid är din väckarklockan ställd på? Sex. Oftast helt i onödan efter som att Karl vaknar halv sex, men varje gång jag har levt farligt och använt honom som väckarklocka, har han sovit till sju. Dock ej om det varit helg. Givetvis.

Hur många resväskor äger du? Två så kallade kabinväskor. En ryggsäck. En hattväska. Samtliga fungerar som resväskor och valet är helt beroende av hur länge jag ska vara borta och hur många personers grejer jag ska packa ner.

Vad gör du exakt just nu? Dricker kaffe ur min nya Ostindiakopp från Rörstrand. Jojo, den fick jag minsann när jag fyllde år häromdagen. Minns att någon bloggade en gång om att hen inte kände sig vuxen pga allt udda porslin i skåpen (minns ej vem dock). Om kravet för vuxen går vid fullständiga porslinsserviser så kan jag härmed meddela att jag aldrig kommer att bli vuxen. Älskar udda porslin. Vilket är tur, för jag älskar även dyrt porslin och jag har inte tillräckligt vuxen ekonomi för att hänge mig åt fullständiga uppsättningar av det. Så här ser koppen ut i alla fall:

Du är ledig. Umgås du helst med en barnfamilj eller en vän? Med en vän som är en del av en barnfamilj. Allra helst Katta, eftersom att vi kan luta oss tillbaka i en soffa med en delicatoboll och en kopp kaffe och tyst betrakta kaoset våra barn tillsammans skapar. Fast det gör ju inget om någon annan tar barnen så att vi även kan konversera med varandra.

När var senast någon stötte på dig? Ingen aning. Är immun mot att uppfatta sådant, såvida det inte är ett övertydligt fyllo och övertydliga fyllon har jag tack och lov sluppit de senaste åren.

Dagens planer? Strax bada och börja läsa höstens vackraste bok: Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò. Är inte frisk, så det mesta av dagen går väl åt till att bearbeta mitt sjukdomstillstånd, i övrigt blir det väl inte så mycket mer av den här dagen än att packa inför flytten om tre veckor gissar jag?

Helgens planer? Packa och podda. Barnen hos Alex föräldrar och jag i upplösningstillstånd av stress.

Vad åt du till middag senast? Igår var jag faktiskt ute med några av dem som jag var i Cambridge med och tro det eller ej, till middag åt jag pumpasoppa med ingefära och gröna bönor och drack öl. På lokal.

Tror du att folk pratar bakom ryggen på dig? Jag inte bara tror, jag vet. Inte minst för att jag vid ett tillfälle fick uppleva det härliga i att blandas ihop med en annan person och således fick skitsnacket om mig själv levererat direkt till mig själv. Annars kommer sådant ju liksom oftast fram på den ena eller andra vägen så småningom.

Är du blyg inför det motsatta könet? Nej. Jag är inte blyg inför något kön. Jag kan däremot vara blyg inför starka personligheter.

Veckans fundering? Funderar alldeles för mycket nu. På uttjatade kroppskomplex, på varför folk som fått flickor (oavsett feministisk åskådning) måste berätta för mig hur nöjda de är över att de fick döttrar (vad ska jag göra? Sörja att jag fick två friska barn?), på om jag är ledsen på riktigt över att vi inte planerar fler barn eller om det bara är en ålderskris, på varför så många hellre tävlar än lyfter andra, på varför det är så viktigt att vara dum när det är mycket bättre att vara snäll. Ja. Lite sånt. Jag är rätt trött på det mesta som rör andra människor just nu.

Vad gjorde du för ett år sedan? Jag satt hemma och var föräldraledig och tittade på snön och retade mig på diverse snödebatter.

Pratar du något annat språk? Än svenska? Kärlekens! Skoja. Engelska, bitvis tyska och danska om jag är full.

Så här såg jag ut förra hösten, när jag pratade engelska på jobbet. Apropå språk.

Diskar du din egen disk? I princip all min disk diskas av en maskin.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? Nej. Jag tycker inte så himla mycket om dejter alls, men att killen ska betala i egenskap av kille på en heterodejt låter ju väldigt förlegat i mina öron.

Vad har du med dig in på bion? För mycket lösgodis som jag äter innan reklamen är slut. Sedan mår jag illa resten av filmen.

Jag och Isak på bio. Ofrivilligt matchade kläder, eftersom att jag hade glömt bort vad han hade på sig när jag bytte tröja efter jobbet.

När sov du senast på golvet? Direkt på golvet utan madrass? Någon gång när jag var ung och full gissningsvis.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? I snitt sju timmar per natt, men jag klarar mig på färre vid enstaka tillfällen. Tyvärr är ”färre” ganska vanligt, så generellt skulle jag säga att jag inte fungerar alls.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? Petig men inte påpekande. Slutar läsa texter om jag inte gillar språket, men låter bli att kommentera. Förr var jag konservativ och klarade inte ens av talspråkligt skrivna texter. Detta är uppenbarligen inget problem för mig längre. Däremot har jag svårt för förändringar i språket av typen att byta ut ”man” mot ”en”. Under den tiden av mitt liv då jag inte blandade in talspråk i texter var jag så avancerad att jag skrev om alla meningar så att varken ”man” eller ”en” behövdes. Fler, inklusive jag själv, borde göra så oftare i mitt tycke. Det gör oftast texten mer läsvänlig.

Vad var det senaste du åt? Pumpasoppan jag åt i går kväll.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Aldrig i livet.

Tycker du om att krama folk? Vissa utvalda, men inte folk generellt.

Vad är du allergisk mot? Nickel – men gissar att jag borde svara något fyndigare än så, så jag säger: käcka människor.

Har du några tvångstankar? Nu när jag tänker efter så inser jag att jag inte har så många längre. Kan inte komma på en enda. När jag var yngre hade jag däremot ett helt gäng. Från klassiker som att inte gå på strecken mellan gatstenarna, till mer avancerade tankar om att hinna utföra saker i en viss ordning, på en viss tid för att… ja… för vadå? Det var väl det jag insåg sedan. Att inget händer. Eller så är slutet på mina tvångstankar bara ett tecken på att jag har gett upp.

Continue Reading

Eventuellt två droppar vatten över mitt huvud

Vet ni vad som hände? Jag kom in på museipedagogiken! Vet ni vad som hände sedan? Jag hoppade av! Alltså jag hinner inte. Poddar och bloggar och jobb och barn och stickning och böcker. Någon måtta får det ändå vara. Innan jag hoppade av lyckades jag dock skryta om min utbildning för en kollega. Och ja, det ena ledde till det andra och vips så blev jag ansvarig för en fast utställning i en lounge här. Det är så klart himla kul (till och med roligare än kursen i offentlig upphandling som jag gick förra veckan, believe it or not). Känslan av att alla snart kommer att upptäcka bluffen som är jag är dock inte jättekul. Jag kan verkligen inget om utställningspedagogik. Ingenting. Men men. Det lär ju visa sig för alla förr eller senare. Det är väl bara att ta ett djupt andetag och chansa på att ingen märker något förrän det är för sent antar jag?

Continue Reading

Toavatten på kinden

Jag tänkte skriva att mitt liv just nu är lite som när jag försökte fixa ett stopp i toan tidigare idag och det stänkte upp på kinden på mig och jag fick duscha i en timma i kokhett vatten innan jag kände mig ren, men det stämmer faktiskt inte. Vi har fått en ny lägenhet. Det är helt vansinnigt och dyrt och stressigt, men vi kommer att flytta till en fyra på 94 kvadrat i december och sedan kan vi bo där jämt. Det är minsann inte som toavatten på kinden det.

Alex har fått fler jobbtimmar och om vi har tur så kommer han även få ett vikariat på längre tid. Det är inte heller som toavatten på kinden faktiskt.

Och så sökte jag ett jobb, som jag tror att jag hade goda chanser att få, men som jag tackade nej till redan innan jag gick vidare av massa olika skäl. Lön och läge var några, men min nuvarande arbetsplats var ett annat. Jag hade två riktigt bra samtal med min chef angående det här och nu känns jobbet som allt annat än toavatten på kinden. Det var liksom något jag behövde göra för att fatta vad jag håller på med tror jag.

Däremot finns det ett stort jävla toavattenstänk på kinden och det är att jag är så sabla stressad. Inte så där lite jäktad på morgonen-stressad, eller tänka på livet och inte få tiden att gå ihop-stressad. Nej. Jag är brännande känsla i magen-stressad. Jag glömmer saker hela tiden. Inte så där ”åh var lade jag mina nycklar?”, utan som i att jag inte kan minnas vem jag har pratat med tidigare på dagen. Eller att jag helt glömmer ett möte och inte ens kan komma på när det bestämdes, för att hjärnan bara har sorterat bort det. Och så glömmer jag mitt språk. Om jag bråkar med Alex eller är stressad och ska förklara något så låser sig hela jag. Plötsligt glömmer jag alla ord. Tyvärr har all denna stress gjort mig filterlös, så när någon är en riktigt jävla dum idiot kan jag inte filtrera bort det längre. Det går rätt in. Bland annat. Jag inser att det inte bara är en varningsklocka, utan ett helt jävla alarm och jag gör mitt bästa för att hantera det. Jag har en plan, och den är att jag någon gång varje dag ska stänga av helt. Jag har börjat göra det hemma med att ta ett bad med stängd dörr och ansiktsmask (för det är fan bästa avstressaren I LIVET) och jag ska börja göra det på jobbet med. Stänga dörren, dra för, sätta på Bon Jovi och djupandas. För det där som människor i hushåll med mer än en heltidslön ofta kan göra, det vill säga gå ner i arbetstid, det funkar inte här. Och jag kan lova att yoga är en skitdålig idé (jag är överrörlig och svårt ointresserad), liksom gurkmeja, glutenfritt, LCHF och allt annat som frälser folk. Däremot tror jag väldigt starkt på någon typ av meditativ syssla, som inte i sig behöver vara klassisk meditation. Och så tror jag på min gamla plan om att aldrig planera in något på söndagar.

En annan avstressare hade ju varit om folk slutade vara idioter också, men det verkar inte hända någon gång snart.

Continue Reading

Bokmässan nio år senare

Så. Hemma från Bokmässan sedan två dagar. Mycket finns att säga, mycket bra har redan sagts. Jag kommer inte fördjupa mig i något just nu utan snor utan att blinka Breakfast Bookclubs lilla lista för en ytterst ytlig reflektion över mina två dagar där.

Bokmässan i ett ord:
Svettig

Färg:
Mossgrön. Fick av en slump med mig både en mossgrön t-shirt och en mossgrön blus. I syntet. Med hög hals. Så himla givet val på en mässa där det är en miljard människor och två fläktar.

Mingel:
Vi bjöds in på en hel del mingel under mässan, men jag är inte så mycket för att mingla runt längre. Inte så att jag ogillar det, men ofta tar det mer energi än vad det ger och jag är från början väldigt trött. Det är säkert ett dåligt val poddkarriärmässigt – men vi hade ju chips, öl och böcker på vandrarhemmet? Nöjde mig med Årets bok-minglet på fredagen och sedan tog vi tidiga kvällar like a lady.

Första planerade bokköpet:
Jennifer Niven Som stjärnor i natten inför intervjun med henne på lördagen (ni hittar den från och med imorgon på enforbannadpodd.se). Köpte den i Gilla Böckers monter när jag var mässfluffig och varm på fredagen. Lyckades ställa mig i världens segaste kassakö. Insåg när jag var nästan framme att jag inte alls var i kasskön, utan hade hamnat i signeringskön till Jennifer. TOPPRAFFEL! Bonus: en OERHÖRT trevlig person från förlaget kände igen mig på min röst! Så himla kul! Och så overkligt.

Första spontanköpet:
Jag spontanköpte tre bilder till barnen, som de kan få ha i vår nya lägenhet (som vi fortfarande inte skrivit kontrakt på, så de kanske helt enkelt får ha dem i vår gamla lägenhet, vad vet jag).

Formatet på bilden med bilderna är för övrigt en av anledningarna till att jag inte bloggar så ofta. Min telefon är helt enkelt inte kompatibel med WordPress och min dator är inte kompatibel med något. Jag har lagt tio minuter på att försöka vända bilden. Men alltså… lång historia kort: jag har PMS och könsord har förekommit. Det gick inte. Försöker jag igen slutar det i blodvite.

Sista bokköpet:
Godnattsagor för rebelltjejer : 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elena Favilli och Francesca Cavallo. Tänkte att det är fantastiskt bra med en saga om dagen fram till jul. Räknade sedan ut att det är mindre än hundra dagar kvar till jul. HURRA! JULMUST TILL ALLA!

Jakten:
Malin Persson Giolito. Dels är hon fantastisk, men hon höll även det bästa andraplatstalet i mannaminne vid Årets bok-utdelningen. Jag ville gärna säga ”Hej, jag hejade på dig för att du är bäst”, men såg henne bara där på scenen och inget mer. Såg däremot Edward Blom säkert tjugo gånger. FLER gånger än jag såg Jan Guillou. Helt utan att jaga någon av de två.

Irriterad över:
Dåliga moderatorer. Snälla förlag: släng inte ut denna viktiga uppgift på vem som helst. Det är inte jätteinspirerande med en moderator som inleder med att förklara var hen står i en fråga ”eftersom att det nu bara är kvinnor i panelen och kvinnor brukar ju inte säga mer än ja och nej om ingen annan inleder”.

Det jag inte köpte:
Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson. Såg henne intervjuas i Storytels monter och ville så gärna köpa hennes bok. Men ja, den finns i Storytel-appen och jag hade precis innan seminariet fått en faktura från förskolan på 5300 kr. Såatteeee. (Ps. jag hoppas att Storytel börjar betala förlagen som betalar författarna mer snart, för jag hörde något om det där som inte var så charmerande).

Sammanfattningsvis:
Vi lever i sjuka tider. Medan vi befann oss i en skyddad bubbla inne på mässan, pågick världen utanför. Det känns så konstigt att sammanfatta något efter det. Men jag är glad att jag åkte. Jag är glad att så många både inne och utanför mässan tog tydliga avstånd från rasism och fascism. Jag är glad att jag träffade så många vänner där och jag är glad över tre fantastiska intervjuer med podden. Kanske är jag gladast över att jag sprang på Ann-Helén Laestadius i en av gångarna under fredagen. Hon som är en så fin författare. LÄS hennes Tio över ett. Jag kanske borde ha orkat mingla mer och kanske borde jag aktivt ha försökt träffa fler människor, men alltså… chips, folköl och bok på vandrarhemmet. Det är svårt att välja bort det.

Och mitt i allt kom nyheten om Magdalena Ribbings död och knep oss i hjärtat.

Continue Reading

Innan och i Cambridge

Sedan sist har det väl inte hänt sådär jättemycket egentligen mer än att min höstplan redan har skitit sig på två punkter. Jag gick inte på Shovels and Rope eftersom att livet var för jobbigt just då, och så insåg jag att litteraturvetenskapen jag kom in på var på heltid. Så jag hoppade av den. Lyssnade ändå färdigt på Aprilhäxan av Majgull Axelsson, som var en del av kurslitteraturen. Ja jävlar vilken bra bok – men det kommer jag inte prata om här utan det kommer jag prata om i podden.

Efter littvetens avslut påbörjade jag museipedagogiken, som jag faktiskt kom in på till slut. Sedan sökte jag om skräck i kultur och litteratur-kursen som var den kurs som gjorde att jag över huvud taget sökte in på högskolan den här gången. Fast som jag ändå prioriterade ner så att jag till slut blev struken från den eftersom att jag kom in på annat. Det skulle ju vara synd om man inte var ambivalent. Nu verkar jag inte komma in på den alls dock. Men lika bra är nog det. Livet försöker liksom hela tiden berätta för mig att jag inte fixar att plugga nu, så då kanske jag helt enkelt ska ta och lyssna på det. Museipedagogiken sket sig till exempel redan den här veckan, eftersom att jag inte fick tag på kurslitteraturen. Nästa inlämningsuppgift är imorgon och jag befinner mig i ett land långt från böcker skrivna om svensk pedagogik. Har inte en chans att fixa det och har inte ett liv som tillåter att jag måste jobba ännu mera dubbelt för att komma ikapp.

Anyhoodles. Cambridge har faktiskt blivit av! Lite oväntat kanske efter inledningen om allt som inte blivit av, men banne mig om jag inte är här och läser en intensivkurs i kommunikation nu. Trots att jag hela veckan innan har levt med obehagskänslor över att jag ska iväg. Nej, jag älskar inte att resa i praktiken. Inte heller är jag jätteintresserad av andra människors resor, men det kommer inte hindra mig från att berätta om vad jag upplevt här!

Eller ja. Upplevt och upplevt. Karl väckte oss halv sex i morse med ett högljutt lallande och tröttheten det skapat, tillsammans med luddet av en aktiv förkylning gör att jag inte är riktigt säker på vad som verkligen händer runt omkring mig. Men en sak vet jag och det är jag är det mest färggranna som finns i Cambridge just nu, tack vare min nystickade sjal som ni ser på bilden ovan. Bilden är tagen när jag fortfarande befinner mig i tron om att det var en bra idé att barnen skulle följa med på pendeltåget till Arlanda för att vinka av mig. Det VAR en jättebra idé ungefär halva resan. Sedan tror jag att Isak började inse att jag faktiskt skulle åka, vilket gjorde att han blev på ett svårt humör. Och när vi sedan sade hej då grät han stora tårar. Jag är inte världens bästa på avsked ens under tårlösa omständigheter, så det var verkligen outhärdligt jobbigt att åka den långa rulltrappan upp och se honom vinka sorgset mellan snyftningarna.

Tur att jag reser så sällan att jag stressen över att inte ha full kontroll på vart jag skulle, dödade sorgen efter att ha sagt hej då. När jag väl lyckats hitta till rätt disk blev jag dessutom lurad av människan som checkade in mitt bagage om att jag var där väldigt sent, med tanke på hur långt bort min gate låg. Klockan var kvart i tio och planet skulle lyfta kvart över elva och Arlanda är ju inte särskilt stort MEN VAD FAN VET JAG? Hon var helt allvarlig när hon sade att jag skulle behöva vänta i långa köer vid säkerhetskollen och sedan tvingas gå till andra sidan byggnaden och sedan ta buss på området för att komma rätt, så att taxfree – det var sannerligen inte att tänka på. Kaffe kunde jag också glömma. GÅ PÅ EN GÅNG, annars hinner du aldrig. Det stämde inte alls. Jag fick gå i exakt fyra minuter, och då ingick säkerhetskollen, sedan var jag framme. Oerhört provocerad av detta. Varför ljuger man ens för folk på en flygplats när flygrädsla är en av de vanligaste rädslorna som finns? Bli inte förvånad om jag skriver ett argt mejl om det här.

I övrigt finns inte så mycket att tillägga. Flygningen gick bra. Kursarna verkar snälla. Cambridge är fint. Och vädret är som man kan förvänta sig. Lite blåsigt, lite regnigt, väldigt molnigt. Perfekt med andra ord! Nu ska jag ta denna av indisk mat fyllda kropp, lägga mig i sängen och fortsätta läsa Down Under av Johan Ehn.

Här bor jag! Nästan. I en filial till det här, bor jag.
Continue Reading

Avdelningen var besvärlig, tag plats och så vidare

Detta gjorde jag i kollektivtrafiken häromdagen:

  • jag flyttade inte på mitt ben när en man bildligt och bokstavligt klev över mig för att komma före in i tunnelbanevagnen. Han snubblade till och såg kränkt ut. Det hade han kunnat slippa om han 1) hade sett sig för och 2) inte trängt sig från början.
  • jag föste undan en viktigt klädd kvinna som trodde att hon bara kunde trippa förbi mig in i pendeltågsvagnen, trots att det var mycket tydligt vilka av oss som stod i kö där. Detta resulterade i att jag rättvist kom före henne och dessutom knep den sista sittplatsen. Hon fick stå. HA!
  • jag vresade hela vägen hem med bussen från pendeltåget, när mannen som satte sig bredvid mig gjorde samma sak. Tyvärr är det så självklart för vissa män att ta upp ett och ett halvt säte med sina särade ben att han inte ens reagerade över att han mötte motstånd. Plus: hur jobbigt är det att sitta med särade ben för den ovane? SJUKT jobbigt. Men ändå. Fuck off vresare.

I vilket fall som helst. Ja. Jag har pms och mitt tålamod med folk som beter sig illa är generellt på en låg nivå, men jag ska fanimig fortsätta med det här även när den värsta pms:en lämnar kroppen. För USCH vad jag är trött på att hela. tiden. behöva. backa. flytta mig. gå ut sidan. gömmas i skuggor. ”Ursäkta” räcker inte.

 

Häng på! Det blir kul.

 

Continue Reading

Klimatavtalsångest och det jag själv gör

Få har väl missat att Trump gick ur klimatavtalet före sommaren. Eventuellt är det en gammal nyhet att dra upp nu, men det är ju tyvärr fortfarande aktuellt. Dessutom råkade vi börja prata om det på jobbet idag.

När Trump vann valet blev jag uppgiven och sorgsen, men när USA gick ur Parisavtalet blev jag verkligen livrädd. Alla apokalypsfilmer jag sett om en miljöförstörd framtid passerade i revy, med mina barn som huvudkaraktärer (ja, jag vet – oerhört familjecentrerat av mig). Nu lugnade mina kolleger mig med att det är ett par års uppsägningstid på det där avtalet, så senast 2020 (tror jag det var) kan amerikanerna gå ur. Och flera delstater har ju angett att de tänker fortsätta följa avtalet ändå. Förhoppningsvis finns det en liten, liten strimma hopp här. Har vi tur sitter inte ens Trump kvar när det blir aktuellt, och är han borta kanske någon mindre korkad person stoppar utträdet.

Den här diskussionen om avtalet mynnade ut i en diskussion om den svåra balansen mellan eget ansvar och samhällets ansvar. Att å ena sidan är allt ett stort system där individen har väldigt lite att säga till om. Regler måste skärpas. Miljöhot elimineras. Det måste komma mer uppifrån. Å andra sidan sitter vi på en oerhört privilegierad plats i det där systemet och man kan inte bara bortse från det medan man lutar sig tillbaka och väntar på ”samhället”. Å tredje sidan – en person kan inte göra allt. Men å fjärde sidan: alla kan göra något.

Jag tycker att jag gör rätt mycket bra faktiskt, när det kommer till klimatsmarthet. Men som många andra kan jag givetvis bli bättre. När jag gör klimatkalkylatorn för att se hur många jordklot jag lever upp stannar det på 2.8. Genomsnittssvensken landar på 4.2, men jag har ingen anledning att slå mig själv för mycket för bröstet. Vi har bil. Den är svår att bortprioritera just nu, men lik förbannat står den där på parkeringen utanför. Och även om vi inte kör mer än tusen mil per år, blir det så klart en del latresor bara för att den finns. Andra saker jag kan bli bättre på är:

  • återvinning – alldeles för mycket åker ner i lådor i källaren, fast det borde lämnas in till närmaste Stadsmission
  • sopsortering – vill inte ens gå in på hur mycket bättre jag kan bli där
  • elförbrukning – förstår inte hur något som nöttes in i mig under alla år hemma, bara har kunnat sippra bort de tre senaste åren? Det vill säga: att alltid släcka lampan när jag lämnar rummet och att inte låta elapparater stå i stand by-läge.
  • vattenförbrukning – är bäst på att låta kranen bara stå och rinna när jag lagar mat. Och dessutom badar jag fortfarande badkar ibland. Dock oftast med barnen, så då kanske det inte är riktigt lika slösigt som lyxbad i ensamhet?
  • resthantering – så himla dålig på att ta tillvara på rester. Dels har vi inte så mycket plats i frysen och dels är jag… dålig på att ta tillvara på rester.

Samtidigt så:

  • köper jag i princip enbart second hand till mig och barnen. Enda nya plaggen jag köper är underkläder, med undantag för två reafynd på Lindex i somras och några panikinköp i samma butik när jag inte hittade sommarkläder till Karl samma vecka som värmen slog till. För att sedan försvinna – men det visste vi ju inte då.
  • äter jag veganskt minst två gånger om dagen och har fått bort 99% av min mjölkkonsumtion. Är dock sämst på att sluta med ost, gräddfil och ägg.
  • äter jag grönsaker efter säsong och massor av linser och bönor.
  • bor jag litet i en hyresrätt. Storleken är inte självvald i och för sig, men hyresrätt är. Även om jag kunnat hade jag inte velat bo i bostadsrätt och hade jag ändå hamnat där hade jag inte tvångsrenoverat.
  • har jag flugit två gånger på fem år. Om två veckor flyger jag en tredje gång. Till Cambridge. HURRA JAG SKA ÅKA TILL CAMBRIDGE!

Har ni något ni är bra respektive mindre bra på när det kommer till ett så kallat hållbart liv?

Continue Reading

Hösten 2017 – så här är planen

Även om jag enligt uppgift blir väldigt trött av att jobba och ha börn och viss sömbrist och även några hobbyer (minns inte vem det var, men någon på internet lärde mig att det inte heter ”hobbies” – jättekonstigt), och vid trötthet har väldigt nära till gnäll, så finns det några små guldkorn jag ser fram emot under hösten. Jag tänkte presentera dem i höstlistan som jag lade upp förra året och hade tänkt lägga upp inför varje säsong, men inte gjorde eftersom att jag… jobbar och är trött. I år har jag vågat mig på att byta ut några rubriker, så att jag inte verkar så himla förutsägbar. Anyhoodles:

Mina planer för hösten:

Shovels and Rope på Bryggaresalen i januari i år!

Förutom att överleva, vilket jag verkligen planerar att göra, så är min första plan för hösten att se Shovels and Rope på Bryggerisalen. HALLELUJAH! Okej, det spelar i slutet av augusti och augusti är egentligen en sommarmånad, men det skiter jag i. Shovels and Rope inleder hösten. HALLELUJAH!

Jag har kommit in på litteraturvetenskap. Eventuellt planerar jag att plugga det, eftersom att det känns som en bra idé när jag är så här trött och redan känner att jag inte hinner med…

Den tionde september lämnar jag min familj och åker till Cambridge i fem dagar för att gå en jobbkurs i kommunikation. Ser så himla mycket fram emot detta. Tänk att få gå på kurs fem timmar om dagen och sedan stänga in sig med böcker och vägra umgås med folk resten av dygnets timmar? Mvh Socialt Geni Since 1978

Efter Cambridge åker jag på Bokmässan med min vän Sara. Tror jag. Vi har pratat om alternativet att ta oss till Bokmassan som ETC anordnar utan nassar, men vi vet inte hur det blir än. Å ena sidan: bu för att stödja en mässa som tar in rövhål. Å andra sidan: jag som har priviliegiet att inte känna mig personligt hotad av nassar borde kanske gå dit och vara en av de positiva krafterna så att inte rövhålen tar över? Vi får se. Diskussion pågår. I alla händelser blir det vandrarhem i Göteborg en helg! Hurra!

Jag och Katta precis innan podden fyllde ett!

I oktober antar jag att vi kommer åka till Karlskoga en del och hjälpa mina föräldrar att installera sig i nya huset. I oktober kommer jag även att ÄNTLIGEN få se The Jesus and Mary Chain. Hallelujah igen! Och så  kommer jag och Katta fira att En förbannad podd fyller två år.

I november fyller JAG år och ja jag fyller trettionio men ser ändå fram emot min födelsedag med samma iver som om jag skulle ha fyllt tolv.

I december är det vinter så det skriver jag om en annan gång.

Det här hoppas jag ska hända:

Förra hösten var vi augustambassadörer. Så himla fint om vi får/orkar/klarar av att vara det i år igen – även om jag den här gången mest troligt skulle tacka nej till att prata inför 400 personer plus tv-kameror. Eller skulle jag det?

Jag hoppas att Alex ska få ett jobb och att vi ska hitta en lägenhet vi får plats i.

Jag hoppas att jag slutar få dåligt samvete av att tacka nej när jag inte orkar och jag hoppas att folk slutar försöka övertala mig när jag redan har sagt nej (men håller inte andan, som det heter).

Jag hoppas att jag får sittplats på de två konserterna jag ska på, för jag är ärligt talat för gammal för att stå upp för länge.

Jag hoppas att hösten blir bättre än våren. Våren var bara slit. Minns knappt något av den.

Presskväll för Augustpriset förra hösten.

Bästa höststället:

Med risk för att låta som en hippie, men jag är så enormt trött i själen så den här hösten blir bästa stället i soffan med en bok. På andra plats kommer naturen. Också det ett hippiesvar, men naturen är ta mig fan finast på hösten. Dessutom är naturen bäst på att underhålla barnen. Det spelar inte så stor roll var i den man befinner sig, så länge det inte regnar. Och regnar det kan man med fördel gå till det första bästa stället: soffan. Och väl där kan man ju be till sina eventuella gudar att även barnen vill läsa…

Vad ser du mest och minst fram emot:

Mest: Cambridge

Minst: att operera bort mina visdomständer i överkäken. Men hur tråkigt det än känns, så blir det nog ännu tråkigare att låta den ena tanden krossa tanden som ligger bredvid.

Det här lyssnar jag :

Shovels and Rope och the Jesus and Mary Chain är ju givet va!

Det här läser jag:

Down under av Johan Ehn,  Martha av Doris Lessing, De oroliga av Linn Ullman och så kanske något av Per Anders Fogelström. Plus någon gripande och lagom rafflande ungdomsroman. Hoppas jag.

Det här tittar jag på:

Nya säsongen av Preacher och kanske, kanske de sista avsnitten av Twin Peaks. Ärligt talat så surnade jag på underrepresentationen av rimliga kvinnor och har inte sett något sedan avsnitt tio.

Hur kommer du att göra dig illa?

Paper cuts. Livsfarligt med kontorsjobb oavsett säsong.

Vad vill du verkligen hinna med?

Att sticka en kofta som jag själv kan använda.

Karl i full ullmundering stickad av mig.

Vad tror du egentligen att du kommer göra?

Pula in stickningen i arga skåpet och svära över ytterligare ett misslyckats projekt, för att sedan återgå till att sura på soffan och tänka på hur dålig jag är. Och när jag inte är arg över stickningen ligger jag väl halvt döende i någon barnförkylning som kidsen dragit hem från förskolan.

Vem kommer du vara mest med?

Mina kolleger. Det är väl dessvärre så livet ser ut för övertidsarbetare. Tur att jag har så bra kolleger med andra ord.

Vad kommer du äta?

Med risk för att låta som att ålderdomshemmet är en kvart bort, men jag är inne i ett svårt sug efter kokt blomkål med smält smör. Så gissningsvis ganska mycket av det.

Vad kommer du dricka?

Kaffe. Det enda rimliga i dessa tider.

Vad kommer du att ha på dig?

Loppisfynd.

Kjol som jag köpte för 49 kronor kilot på en loppis i somras.

Vad kommer göra den här hösten extra bra?

Det räcker med att det är höst för att det ska bli extra bra, men den kommer att bli extra, extra bra för att jag kommer att ta hand om mig själv och inte lägga en massa dåligt samvete på att jag tackar nej till saker jag inte orkar. Och för att jag kommer slippa ha en tand som försöker krossa en annan. Och för att jag får åka till Cambridge.

Hur kommer du minnas din höst?

Svårt att sia om vad någon med så dåligt minne som jag kommer att minnas i slutändan.

Continue Reading

Tillbaka till vardagen

Klockan ringde sex. Gick upp. Fixade kaffe. Kramade familjen. Åkte till jobbet.

Jobbade.

Jobbade nästan inte över. Kom hem klockan sex. Åt. Vek lite kläder. Lade Karl. Sorterade tvätt. Ägnade tre minuter åt en pågående livskris (den vanliga om att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor med en touch av ”jag är ändå för lågutbildad för att ha råd att drömma, lika bra att lägga ner”).

Livskriser tar på krafterna. Somnade på soffan. Nu är klockan tio över nio och det brusar i hela huvudet. Jag kommer inte orka träna. Jag kommer kanske orka läsa.

Vad fort det går att glömma hur jobbigt det är att jobba?

Nu är det bara resten av hösten kvar.

*pepp*

En annan tid, ett annat liv, när jag hade semester.
Continue Reading
1 2 3 47