Sömnbrist och söndagslista

Ja men det var ett fantastiskt halvår hörrni! Halvåret då Karl sov. Han gör inte det längre tyvärr. I alla fall inte sammanhängande. Även om han oftast sövs om rätt snabbt, går jag omkring med känslan av att någon fisit mig i hjärnan ungefär hela min vakna tid just nu. Bredvid känslan av att ha gått sönder. Jag hade verkligen glömt hur förjäkla jobbigt det är att inte få sova längre än tre timmar i sträck på flera nätter (typ tre veckors nätter). Var så god för en spännande inblick i mitt liv. 

Förr i tiden.

En annan spännande inblick får ni av den här listan som låg som ett utkast i en gammal blogg och som är ungefär så mycket utmaning som min hjärna klarar av just nu:

Nämn något som gjorde dig glad igår: 

Att dagen tog slut. Egentligen var det en ganska bra dag. Vi firade internationella piratdagen på Telefonplans bibliotek, jag åt en vegkorv som var så genomstekt att den var lika knastrig som ett knäckebröd, vi tog färjan över till Ekerö och åkte vidare mot Drottningholm och tillbaka. Men det var just där på vägen tillbaka som allt sket sig. Vi fastnade i en biltvätt med ett barn som skrek oavbrutet och ett som pratade oavbrutet och ja. Det var helt enkelt jätteskönt att komma hem efter det, och ännu skönare var det att få gå och lägga sig.

Nämn något som gjorde dig glad idag:

Det magiska i att Karl somnade i babygymmet samtidigt som det unika inträffade att Isak ville leka ensam på sitt rum en stund. Hann nästan somna på soffan innan allt var över. 

 Vad gjorde du för 15 min sedan: 

Smygåt chips i köket.

Vad ser du om du tittar till höger: 

Ett soffhörn som är i behov av städning och min stickhörna, som varit sorgligt orörd den senaste tiden.

Det sista du sa högt: 

Hej finis, till Karl när han vaknade.

Det senaste någon sa till dig:

Någon typ av joller.

Vad var det senaste du åt: 

Dillchips.

Vad var det senaste du köpte: 

Sojakorv och lördagsgodis på Hemköp i Älvsjö.

Vad gör när du har gått och lagt dig:

Läser för länge.

Sover du tungt:

Nej.

Drömmer du mardrömmar:

Ja, en sjukt läskig en för inte så länge sedan, om en man som satte en spruta i min hals så att jag förlamades och sedan stampade mig i huvudet. Peppigt!

Vad är det första du gör på morgonen:

Efter allt det självklara som att slå upp ögonen och resa mig osv så borstar jag tänderna. Jag kan inte tänka mig något äckligare än att äta frukost med all sömn kvar i munnen. Bluörgh.

Morgon eller nattmänniska: 

Inte så mycket människa alls, för tillfället.

Snarkar du:

Somliga påstår det, men främst gnisslar jag tänder.

Lider du av söndagsångest:

Nej. Jag älskar söndagar.

Vad är det bästa med söndagar: 

Vemodet och lugnet.

Continue Reading

Sex månader senare

14292329_10154859096793488_4354234184239948680_n

Nu har den här glada lilla fjärten funnits i ett halvår. Helt sjukt! Tiden, ditt monster, sluta gå så fort! Himla gosig unge hur som helst. Ganska glad, rätt sömnig fortfarande, snackar en del och älskar människor. Ska även detta barn bli en hippie? Vi får se!

I morse lade jag mitt huvud mot hans för att sova, när Isak och Alex gått ut genom dörren. Jag trodde att han sov, men så fort jag slutit ögonen kände jag något varmt och fuktigt kring näsan följt av ett saligt fnitter rätt in i huvudet. När jag öppnade ögonen hade han sugit sig fast på min näsrygg. När jag drog mig tillbaka log han lyckligt, innan han försökte klappa mig alternativt slita av mig läppen. Också detta under saligt fnitter. Efter det somnade han om ganska snabbt. Den händelsen är väl lite Karl i ett nötskal, kan jag tycka.

Jag tror att jag hade glömt hur mycket människor de faktiskt är vid sex månader, bebisarna. Han jollrar, fnissar, skämtar, rullar, flåsar och står i. Han sitter inte helt själv än, men gör det väl snart. Han gråter av hårdrock (förbannat!), men somnar till klassisk musik och Olle Ljungström. Isak var en bebis som sket ganska mycket i andra ungar, men Karl älskar andra barn. Främst älskar han Isak, och alla Isaks jobbiga larmljud, men han kan även le ohämmat åt vilken okänd unge som helst när vi går ut. Himla rart!

Han har slutat gå upp i vikt, eftersom att han inte känner för att äta mat och jag är fortfarande fast i helamningsträsket, men jag kämpar på för att komma ur det. Åtta kilo väger han nu. Och är väl en 71 cm lång. Tar detta med ro än så länge. En sak som jag inte tar med fullt lika mycket ro är att han har slutat sova hela nätterna. För ungefär tre veckor sedan såg jag en vag glimt av ”hell to the no” i hans ögon en kväll och sedan dess har han vaknat minst en gång var tredje timma på en bra natt, och på en lite sämre natt, som i natt, har han vaknat varje timma. Jäklar vad det tär på en att inte få sova ut. Så nej. Jag har inte mycket energireserver att ta av just nu. Jag är trött, less, ängslig och stundtals en ganska dålig mamma till Isak. Jag gissar att Alex tycker att jag är en sjukt dålig partner också, men jag tycker inte att han är så festlig heller under de här omständigheterna.

Anyhoodles. Förutom sömnen, så är Karl ett ganska okomplicerat barn just för tillfället och jag har en hyfsat ljuvlig föräldraledighet. Men med det sagt, så är det rätt skönt att börja gå tillbaka till jobbet på deltid nu.

Sådärja. Nu ska jag ta mina, av sömnbrist, svidande ögon och åka med Karl till rehabkliniken för plattskallade barn! Tjipp och hej!

 

Continue Reading

Ändå kul med barn hörrni!

Ja jag vet. Så ofta föräldrar resonerar att deras barn sagt så himla roliga saker, som egentligen är skittråkiga. Nästan lika tråkiga som att lyssna på när folk berättar med inlevelse om sina drömmar (herregud vad tråkigt det är, såvida det inte är jag, men jag drömmer ju bara skitroliga saker). Hursomhelst. Det VAR faktiskt, helt objektivt, jätteroligt att Isak sprang in på sitt rum i vredesmod igår och argskrek till Alex att de skulle göra argyoga för att bli glada igen. Efter yogan frågade vi vem som lärt honom att bli sams genom yoga, men det hade ingen gjort. ”Faktiskt i alla fall att jag kom på det själv” sade han. Sådant litet hippiebarn han är ändå! Det måste vara från Alex gener.  

Continue Reading

Sista inlägget om webbhotellbytet

Ja jävlar. Vilken pärs hörrni? Men nu. NU tror jag banne mig att jag är över på andra sidan, två veckor försvann på vägen men bilderna är i behåll. Några inlägg är klippochklistrade och några är borta för alltid. Jag har fortfarande en hel del att bygga upp, som blogglänklistan och kategorier och sådant där annat, men alltså jag läser Vassa föremål av Gillian Flynn just nu så det får faktiskt vänta. Jag har redan lagt en arbetsdag i tid på den här bloggen idag, inklusive en timmes supportsamtal till GoDaddy som tydligen har fått pris för sin support? Jo tjenare. Pris för att fara med osanning möjligen. Mindre än tio minuter skulle jag få vänta på svensk support, efter en halvtimma kopplades jag upp till en engelsk variant som inte kunde hjälpa mig alls. Tacka vet jag Sandra på one.com som till slut ledde mig rätt.

Skål!

23402ad5375d46df16ccf07b040dea3f

Continue Reading

Snart blir det mörkt här en stund igen

Både på sidan och i sinnet. Försöker lösa flytten av webbhotell, så att även mina bilder kommer över hit, och det är tydligen jättekrångligt och jag måste göra en massa saker jag inte alls förstår. Jag gissar att det har skitit sig och att jag får köra på här utan mina bilder, men vi får se. Jag försvinner en stund och testar.

Påminn mig om att i fortsättningen 1) stick to my plans 2) inte lita på support 3) aldrig mer byta webbhotell. MERCY!

Eventuellt är det här det mest onödiga jag har skrivit eftersom att det troligen inte kommer att gå att läsa.

Continue Reading

Lördag i Älvsjö

image

Så här började det. Lite tidigare än vi tänkt oss, men ändå ack så mysigt. Nybryggt kaffe och glada barn är ta mig fan himmelriket.

Sedan.

Sedan sade vi vuxna att när Karl sover då städar vi. Inget jättestäd utan mest ”alla tar hand om sina grejer och så hjälps vi åt om det behövs”. För innan resan var jag däckad av en förkylning och Alex bruten av ett ryggskott, så vi lämnade hemmet i en sanitär kris. Typ.

Och så somnade Karl i alla fall, och strax efter det bröt helvetet ut. För vet ni vad som händer med fyraåringar när de vaknar lite för tidigt? De går omkring som små tickande bomber med impulsklocka. Redo att explodera för minsta hinder (det började med en laddarsladd som tydligen var omöjlig att gå runt). Det spelar ingen roll om man följer alla förståndiga råd i böcker om barn som bråkar. Helvetet is bound to happen. Och jag förstår väl det jag, att man lackar på sömnbrist och städmåsten. Jag gör det själv, ganska ofta.

Hursomhelst. Tjugo minuter efter att bilden togs skrek Isak så att Karl vaknade och sedan skrek han med. Nu har Alex på något mirakulöst vis fått över Isak på hyfsat humör och hjälper honom med städningen mellan sammanbrotten. Jag ligger i mörker med en lätt pulserande känsla bakom tinningen, kliar på mina myggbett och försöker söva om Karl, som vaknar till av varje ljud. Effekten av himmelriket i morse har sedan länge lämnat kroppen.

Om det är skönt att vara hemma igen undrar ni? Kanske om jag fortsättningsvis inleder dagen med en sup. Eller fem.

(Funderade femton varv på hur mycket information jag måste lägga in för att någon inte ska tolka detta inlägg som att jag 1) vill ha råd om barnuppfostran 2) tvingar Isak till att fixa ett kliniskt rent hem när han har sovit för lite 3) tycker att Isak var orimlig. Gissar att svaret är ”enough is never enough” på internet)

Continue Reading

Hemma!

Jaha. Swoooooosh. En vecka är över. Tidens gång är det obehagligaste jag vet. Dels för att den är så snabb, men också för att den kommer att vara så himla långsam nu när jag bygger upp den här sidan igen. VARFÖR GJORDE JAG INTE SOM JAG TÄNKTE FRÅN BÖRJAN? Sak jag ångrar bittert just nu. Men men. Man lär sig ju rätt mycket på att vara dum ska ni veta, så vad som än händer med den här bloggen i framtiden, kommer jag aldrig mer lita på en supportperson som säger ”jaja, men sedan loggar du bara in och fortsätter som vanligt”. För så var det ju inte alls. Som tur är, gjorde jag en exportfil av bloggen i mitten av augusti. Som synd är fixade jag om temat jag älskade och inte alls kan minnas vad det heter, och alla kategorier efter det.

Hursomhelst. Nu ska jag börja läsas en ny bok (Vassa föremål av Gillian Flynn), tycka synd om mig själv (pga begynnande ryggskott) och äta helt sjukt goda knäckemackor med dijonsenap, ost och tomat. Hej så länge!

Continue Reading

Lite problem här

Som ni märker går det skitdåligt att byta webbhotell. I eftertankens kranka blekhet osv skulle jag hållit mig till min ursprungliga plan. Nu blir inte ens bilderna rätt. Och temat jag kämpade med häromveckan? Som bortblåst. Mon dieu! Aja. Får styra upp detta när jag kommer hem. Skål!

image

Continue Reading

Lever livet

Har spenderat större delen av dagen vid en pool med gårdagens mascara under ögonen, ett ljummet glas vin i handen och Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie på plattan (tack för tips!!). Under ett parasoll givetvis. Gillar fortfarande inte att vara i direkt sol sådär överdrivet mycket, men nu när jag är medelålders är jag tydligen ändå tillräckligt gammal för att uppskatta solsemester i några dagar.

Saker som hjälper solsemestern på traven: natten. Vi bor mitt i ett naturreservat, under en stjärnhimmel som är helt ostörd från stadsljus. Jag vet inte hur jag ska beskriva den, men den är ta mig fan helt fuck butt amazing om ni ursäktar.

Så. Nu ska jag fortsätta läsa bok.

Continue Reading

Jag skriver för att det är synd om mig

Vi har en fas igen. Eller Karl har en. I alla fall idag. Igår sov han som vanligt till halv elva, men det spelade ju inte så stor roll eftersom att Isak är hemma på måndagar och han går upp innan sju. Jag själv hade tagit Legrigan natten till igår och somnade sittandes två gånger, medan jag försökte leka med Isak på morgonen. ”Men mamma, då kan ju inte leka om du bluuuundaaaar”. Jaha. FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET DÅ.

Idag är Isak på förskolan till sin egen stora lycka, och även min. Dock tyckte Karl att det var läge att först köra på en natt med massa amning, trots att han har klarat sig finfint utan det innan, för att sedan anse att sju var en lämplig tid att gå upp. Var jag pigg efter det? Inte alls.

En gång sade en vän till mig att mina ögon hängde som råttpittar när jag var trött (har jag skrivit om det innan?). Jag vet fortfarande inte vad han menade, men jag kände att risken fanns att mina ögon hängde så idag. Det var sannerligen inte looken jag var ute efter när jag skulle fotas för tidningen Publikt (jo jo) klockan tio. Så jag gick upp och tog en snabbdusch medan Alex fortfarande var hemma, sedan försökte jag lägga mig med Karl igen. Fem i nio somnade han, och även jag. Tio över nio ringde klockan. Cirka trettio minuter och några bebisrelaterade olyckor senare var vi på väg, med ögonen hängande som jag vet inte vad.

Efter fotograferingen såg jag på Karl att han kanske ville sova lite. Brukar du säga ”sov när barnet sover”? Okej. Då vill jag eventuellt slå dig. Så sluta med det. Eller du kanske tänkte att jag kunde lägga mig på gatan för att försöka kompensera för nattens förlorade timmar? Det tänkte inte jag. Dock är jag inte sämre än att jag fattar att om Karl sover när vi är på språng, kan jag i alla fall sätta mig på ett café och läsa en bok under tiden. Sagt och gjort: vi gick till Waynes.

Precis när Karl skulle till att somna ringde hans farmor och undrade om jag skaffat kreditkort än. Det hade jag inte. Jag vill ha pengar jag har, inte pengar som är på låtsas och som riskerar att kosta mer än de ser ut att göra. Jo, men då visade det ju sig att vi feltolkat hyrbilsfirman i Kroatien, så det räcker inte med att ha självrisken på ett konto utan de vill att man ska ha ett kort med låtsaspengar för det ändamålet. För det är tydligen bättre än riktiga pengar? Fattar inte den logiken alls, men så reser jag inte särskilt ofta heller. (Att svara ”men så är det alltid, så gör hotell också” kommer inte göra mig på bättre humör, så känner ni för att svara det kan ni ställa er med ”sov medan barnet sover”-folket i hörnet och skämmas)

Min bok-ro ersattes således av kreditskortsilska. Jag halsade mitt kaffe och gick.

För att försäkra mig om att det verkligen, VERKLIGEN, inte gick att lösa på något annat sätt, ringde jag hyrbilsfirman. Trettiofem minuter senare svarade de att nej, du kan inte göra på något annat sätt. Världen är ur led. Du måste skaffa ett kreditkort. Så jag gick till SEB vid Liljeholmstorget, men det fanns så klart inte kvar. Så jag gick till bilen och knappade in deras nya adress på gps:en. Men den var fel. Så jag knappade om adressen och hamnade vid Liljeholmskajen mitt i lunchrusning och fick därför stå på en parkering som kostade 40 kronor i timman. Hur lång tid tar det på SEB mitt under lunchen? Säkert 70 kronor parkering i alla fall, tänkte jag och lade i det. Under tiden hade Karl somnat i bilen. Skulle jag sova samtidigt som honom på parkeringen då? Eller hur tänker ni ”sov samtidigt som barnet”-människor? Ni kanske tänker att folk alltid är hemma och att ingen någonsin lider av insomningsproblem och att bara för att det funkade för er, så funkar det för alla? Sjukt dåligt sätt att tänka, om ni frågar mig.

Hur som helst. Det tog inte så lång tid på SEB. Det tog fyrtio minuter, vilket i och för sig är tillräckligt lång tid, men det är inte 70 kronor i parkering-lång tid. Jag beställde ett jävla kreditkort, som jag tänker säga upp så fort jag kan sedan. Det här är första gången i mitt liv jag har behövt ett kreditkort, så jag räknar med att jag kan leva trettiosju år till utan att behöva ett igen.

Jag unnade mig en kopp Selecta-kaffe på vägen ut från SEB, innan jag ägnade resten av 70 kronors-parkeringen åt att jaga Pokémons nere vid vattnet. Med framgång faktiskt! Fast egentligen är det en sanning med modifikation, för mitt i Pokémon-jakten, visade det sig att Karl hade skitit ner sig totalt. Det kändes inte som framgång. Särskilt inte när jag insåg att jag glömt servetter och vatten hemma. Förbannat!

I alla händelser. Dagen har varit skit. Nu är vi hemma, Karl vill inte sova utan ägnar sin tid åt att gnälla entonigt i babygymmet. Jag funderar på om jag verkligen skulle sakna att ha hår ovanpå huvudet, för jag är rätt så jäkla sugen på att slita av det just nu. Men jag väntar nog en stund. I dagens anda lär väl Isak vara på sitt sämsta humör när jag hämtar, och då kan det kanske vara värt att ha några strån kvar att ta av.

Continue Reading
1 2 3 42