web analytics

Mamman som födde jättebebisen

Såg en nyhet om att ett barn som fötts nyss vägde 6,3 kilo. Mamman var glad, för barnet var ju friskt. Om hon bara vet vad som väntar tänker jag, men det gör hon kanske eftersom att detta har blivit en nyhet?

Mina barn vägde inte 6,3 kilo. Däremot 4,8 respektive 4,7. Ganska skönt att de inte var underviktiga om de skulle få RS eller vinterkräkis eller vad som helst som bebisar kan få och som drabbar dem hårt. Sedan tyckte ju jag att de var hur små som helst, men redan inne i förlossningssalen fick jag veta vilka jättar de var. En undersköterska var till och med tvungen att komma in och hälsa på mig, mamman som fött jättebebisen (som senare namngavs Isak). Efter det har det rullat på. Kommentarer om att jag väl har behövt göra knipövningar efter och många ”AJ, sprack du?” har det ju blivit från både kända och okända. Likaväl som ett par ”ojojojojoj då blev det väl kejsarsnitt, jaså inte AJAJAJAJ ont i snippan?” För ni visste väl att normviktiga barn inte gör ont att föda? Jaså inte? Nej, men på folks kommentarer verkar det ju faktiskt som att det är så.

När jag väntade Karl hade jag ångest på slutet för att magen växte så fort och han aldrig kom ut och jag var så trött och att jag verkligen, verkligen inte ville ha ett varv till av halvbekanta som pratar om knipövningar och ojojojar över mitt underliv. Men det fick jag oavsett vad jag önskade mig. Tydligen föder alla utom jag och folk i tidningar jättesmå barn. Annars hade väl inte en på två som frågat om födelsevikt känt sig tvungna att komma med ett onödigt utlåtande efter?

Nu är det inte så mycket om mig längre hur som helst, utan om mina barn direkt som kommentarerna kommer. Särskilt om Karl. Folk lyfter honom och stånkar överdrivet, hänvisar till att han är välgödd och att deras barn inte drog hans storlek förrän de var minst ett år äldre. Jaha? Ja. Vad svarar jag på det?

Knäppaste kommentaren var nog ändå hon som påpekade, med huvudet beklagande på sned, att jag aldrig skulle få uppleva hur det känns att ha ett riktigt litet barn. Jag gissar att hon är en av de miljoner som drar paralleller mellan liten och söt, men det ursäktar ju faktiskt inget. Att ha ett alldeles för litet barn är nog dessutom många gånger jobbigt, om det beror på en allt för tidig förlossning.

Hur som helst. Det finns ju betydligt värre saker att gå igenom med barn, men ibland blir jag faktiskt lite trött, som ni kanske förstår. Folk som å ena sidan absolut inte förstår varför det ska vara så mycket fokus på kropp för vuxna, har många gånger samma fokus när det kommer till mina barn. Jag tänker att det helt enkelt vore ganska trevligt om det inte var så. Och att det vore skönt att slippa få kommentarer om statusen på mitt underliv efter respektive förlossning. Alltså jätteskönt, vore det faktiskt. Att slippa det.

Kulturrapport från vecka sju, 2018

Nästa vecka är det redan vecka 8. När jag bodde i Skåne var det sportlovsvecka, och trots tolv år i Stockholm har jag inte vant mig vid att det är vecka 9 som är sportlovsvecka här. Men det var inte det jag skulle berätta om nu, utom om vad jag har haft för kulturella upplevelser vecka sju!

Läst: Jag har satt igång med Klass av Elise Karlsson och även läst ut Kvarnstenen och Jag, Esters rester av Ester Eriksson. Både Klass och Kvarnstenen kommer att dyka upp i En förbannad podd framöver. Obs – glöm inte att ni kan följa oss i Acast-appen! Eller vilken annan app som helst, men i Acast kan jag se följarantal och det är ofta himla trevligt för mitt i övrigt ganska haltande ego.

Lyssnat: Okej, nu sade jag bara för ett inlägg sedan att jag inte ska prata om Everything I never told you av Celeste Ng, men sedan råkade jag lyssna färdigt på den i helgen och fan. Bra bok alltså. Vi spelar in i kväll, så jag får nog ta och skuffa om planen på vad jag ska prata om. Alltså det är fan att vi jobbar heltid för staten båda två. Har alldeles för många böcker jag vill prata om och alldeles för lite tid för att lösa logistiken.

Sedan har den här gått varm på väg till och från jobbet. Hade gärna lyssnat på den hemma och bland kolleger också, men tja… texten är väl lite… mycket.

Tittat: I tisdags var det premiärvisning av One table, two elephants som två forskare på min avdelning har gjort. Den handlar om olika sätt att närma sig kunskap i Sydafrika, den handlar om utanförskap och den handlar om människor. Helt fantastiska personporträtt. Får ni möjlighet att se filmen: gör det! Gissar att den mest kommer att visas på filmfestivaler.

Annars kom jag hem lite på lyset i natt och nostalgitittade på youtube. Bland annat den här, som alltid ger mig en tår i ögonvrån. Så himla fin.

Det får faktiskt räcka för nu, för jag är så himla himla bakfull och orkar helt enkelt inte tänka mer än så här. Där fick jag för att jag var ute till två!

Nej, det kan inte bli en boklista för mycket

Det är fredagskväll, jag landar just nu efter en pizza på motellet som ligger lite längre upp på gatan. Lagt Karl (eller det var det ju Alex som gjorde, men vi kan väl låtsas att det var jag för formens skull) och hittat en öppnad påse mjuknande vinägerchips långt in ett skåp. Medan jag avrundar kvällen med ett glas dyr retsina (dvs en som kostar 75 spänn) som smakar vanligt vitt vin tänker jag att… boklistor… boklistor, det kan det ALDRIG bli för mycket av. Var så god, här är en något kortad variant av den som jag hittade här:

Läser just nu …

Klass av Elise Karlsson och Ett jävla solsken av Fatima Bremer som pappersböcker, Rökridå av Krysten Ritters som e-bok (kommer ut på Southside Stories i mars) och Everything I never told you av Celeste Ng som ljudbok. Den sistnämnda är rätt dåligt inläst och känns emellanåt irriterande likt ett manus till ett Oprah Winfrey-avsnitt. Tror inte att jag kommer att prata om den i En förbannad podd. Däremot ligger övriga böcker himla bra till! Åh – önskar att jag fick jobba med att spela in podd med Katta en dag i veckan!

En bok som har påverkat dig?

De flesta böckerna påverkar mig på ett eller annat sätt, så klart. Men en av dem som jag ofta återkommer till i tanken är Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozie Adichie. Fenomenalt bra skildring av nigerianska människors upplevelser i olika tider och delar av världen. Samma känslor som finns i mig, helt olika liv och förutsättningar. Önskar att varje novell var en hel roman.

Hypade böcker eller inte?

Är det YA så säger jag: gärna hypat. Hypad YA är ofta skitbra. Hypad skönlitteratur för vuxna… ja… nej. Ofta inte, faktiskt. Gillade varken att läsa Fredrik Backman eller Tone Schunnesson. Fattar sällan hype.

Nuvarande serieförälskelse?

Alltså jag är ju inte så himla förtjust i böcker som ges ut i serie. Kan inte riktigt svara på varför, men jag läser sällan mer än första, på sin höjd andra, boken. Den enda där jag läst alla är Ripley-serien av Patrica Highsmith och jag vet inte om det är tillräckligt många delar för att få kallas för serie. Men – nevertheless, som man säger – så är det en ständig och alltid närvarande förälskelse.

Kanske är det mest korrekt att säga att den franska filmatiseringen var den bästa, men det som är mest sant är att det är versionen med Matt Damon som mr Ripley.

Hur stark är din självkontroll runt böcker?

Ganska kass om jag går in i en bokaffär, värdelös om jag går på bibliotek. Lånar alltid med mig mer än tio gånger så många böcker mot vad jag skulle hinna läsa även om jag var ledig hela låneperioden.

Vill du gifta dig med din bokhylla?

Nej. För jag har just nu ingen bokhylla och jag orkar inte ens diskutera varför för om jag tänker mer på det här måste jag förmodligen tvångsintas snart.

Blir du någon gång trött på att läsa?

Ja, eller kanske snarare för trött för att läsa. Det behöver inte handla om sömnbrist, utan på att livet över lag har gett mig för många intryck så att jag liksom inte kan koncentrera mig på text. I sådana perioder blir jag bara irriterad på att böcker ens finns.

Slumpmässigt bokminne?

När jag fick min första mens och låg hemma i min säng. Nerbäddad med värmedyna och extra tjocka bindor. Lies av Guns n Roses på högsta volym. Levde på turkisk peppar i storpack som pappa köpt på någon av sina resor, och läste den helt bisarra Vindsträdgården av Virgina Andrews. Den är klassad som ”favorit” på Storytel, vilket får mig att fundera på om jag borde byta ljudboksapp. 

Har du misshandlat en bok?

Ja. Jag blev så arg på Staten av Platon när jag hade hemtenta i Vetenskapsfilosofi att jag bet hårt i boken och kastade den i väggen. Det var en storpocket och bitmärket finns fortfarande kvar. Liksom irritationen över Platon. Jävla gubbe som bara gillade sin egen röst för mycket.

Du är faktiskt inte alls vad du äter

Det finns ju cirka en miljard saker att påpeka om det gamla äckliga tv-programmet Du är vad du äter. Inte minst för att det är så otroligt skammande. Jag såg inte många avsnitt när det gick med Anna Skipper, men i avsnittet jag såg förstod jag att hon verkligen tycker illa om (vad hon anser är) dålig mat. Så illa att hon sabbade ett helt bord fyllt med mat genom att hälla sås över det.

För mig är det så sjukt. I en värld där människor fortfarande svälter och fler än vi vill tänka på lever på under existensminimum, så kör TV3 ett program där någon överbetald människa skammar folk och sabbar mat. Kan inte ens börja kommentera alla fel i det. Jag trodde att programmet dog ut innan tvåtusentio, men tydligen har det varit tillbaka sedan 2016 – fast den här gången med Annika Sjöö. Sjöö är, precis som Skipper, livrädd för allt som är vitt i mat. Fast hon verkar föredra att sabba det som är dåligt med lightläsk istället för sås.

Hur som helst. Jag hade förträngt programmet fram till idag när den här filmen började rulla omkring i mitt flöde. En för mig okänd snubbe kör en totalsågning, bland annat genom att belysa en del av de faktafel som far runt i programmet. Han är lite väl skön och kör på billiga poänger ibland, men tar upp en och annan vettig grej. Titta vettja! På klippet alltså, inte själva showen.

 

Ge fan i min kropp med dina funderingar

Vet ni vad? Jag är svintrött på att få kommentarer om när jag ska gå på ledighet, varför jag inte har berättat att jag är gravid eller, som idag, när en person pekar på min kollega som är i åttonde månaden och sedan på min mage och säger ”oj då, det är visst en epedemi här”. Ursäkta, men ta dig i buco nero människa!

Det handlar inte om att jag tar illa vid mig av att ”se tjock ut”. Förutom att kommentaren är rätt nedlåtande i sig själv, handlar det om att det är våra kroppar. Den här personen har inte någon som helst jävla aning om ifall jag är gravid eller inte, om vi har försökt länge och misslyckats, om jag är singel och aldrig träffar någon och bara vill bilda familj, om min kollega är gravid men mår jättedåligt och inte vill prata om det eller vad fan som helst. Det ska inte ens behöva finnas en anledning till varför. Om jag mot förmodan vill diskutera min kropp, så är det enbart på mitt initiativ. Jag hatar, verkligen hatar, att tvingas in i en process av tankar som gör mig kroppsmedveten. Särskilt om detta sätts igång av någon som helt och hållet saknar vett och social kompetens.

Fattar verkligen inte VARFÖR det är så svårt att vänta på att den eventuellt gravida bjuder in till samtal om sitt tillstånd innan man kommenterar det? SLUTA med er. Sluta kommentera. Sluta kladda. Sluta. Bara sluta.

Att åldras och åldras men inte komma någonstans

I år fyller jag fyrtio. Jag är typ halvvägs in i livet, om vi tänker att jag tillhör någon form av medel och samtidigt bortser från att medellivslängden beräknas vara nästan 90 år för kvinnor det år jag fyller åttio. Jag har absolut ingen fyrtioårskris, tvärtom – det är samma gamla vanliga kris som hänger med här. Det finns nämligen några saker som jag aldrig tycks kunna påverka hur mycket pengar jag än lägger på terapi.

Jag har ganska låg självkänsla i perioder. Det är väl det som är grunden och som påverkar resten. Den tar sig lite andra uttryck nu än när jag var yngre, men den finns där fortfarande. Att ha låg självkänsla är som att ha en dålig vän som då och då ringer dig för att påpeka att du är rätt ful trots allt. Dessutom är du i övrigt ganska kass och du bör faktiskt komma ihåg precis alla ruttna saker någon någonsin gjort mot dig – annars finns det en risk att du går vidare.

Jag har fått lika många olika ”verktyg” för att lära mig att släppa saker (eller egentligen har jag ju gått för att göra slut med den dåliga kompisen ”kass självkänsla”) som jag har gått till psykologer. Det vill säga tre. Men inget hjälper fullt ut. Det är som att det här är något som inte går att bli frisk från. Att det kan försvinna i perioder, men att det ändå ligger där och lurar för att hugga till igen. OCH JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET. Jag orkar inte känna mig dålig och ful och usel längre. Även om det bara är ibland. Jag orkar inte känna mig påhoppad av folk oavsett om de menar det eller inte. Jag orkar inte med att jag inte kan vara mer blasé utan måste ha en massa känslor om saker jämt. Jag orkar inte åldras utan inre värdighet. Var det inte det här som skulle försvinna när man blev äldre? Var det inte nu, kring fyrtio, som jag skulle blomma och känna mig så himla trygg i mig själv?

Hur som helst. Jag uppnår tyvärr inte allt det ni andra pratar om. Så ursäkta, men jag vill faktiskt reklamera  den här åldern nu. Vem ringer jag?

PS. Inser att jag skrev typ samma sak 2016. Så mycket för personlig utveckling!

Om jobb och mål och vad jag gör och vad jag vill göra

Måndag och veckan inleds med stora grubblerier om framtiden. Jag har så otroligt svårt att komma fram till vad jag egentligen vill göra här i livet, så jag hakar på trenden bland bloggarna jag läser just nu och skriver lite om mina mål. Eller kanske snarare om vad jag önskar mig av framtiden.

Vad jag gör nu:

Egentligen trivs jag rätt bra där jag är arbetsmässigt. Jag är administrativ samordnare och forskningskommunikatör på en myndighet. Eftersom att jag älskar att få både administration och kommunikation att fungera, så är det ju en himla bra kombo. Det som dock är skittrist är att oavsett hur bra människor jag omger mig med, så är jag beroende av vår dysfunktionella, centrala administration. Dessutom kommer jag alltid, alltid, alltid  vara ”administratören”. Eftersom att det var det jag började som.

Jag en dag på jobbet innan jag bytte ut större delen av ”administration” mot ”kommunikation.

Den fungerande administratörens roll är ofta ganska uppskattad, eftersom att en fungerande administration inte märks. Ergo: folk slipper själva lägga tid på den. Däremot är administratören ofta någon som tas förgiven. När det stora besluten tas och stratergierna sätts, glöms administrationen bort. Och det kommer man liksom inte ifrån. De som inte själva är administratörer har inte valt sin bana för att engagera sig i administration.

Ja det är så klart helt befängt tycker jag, med ett så himla lågt engagemang. Från min sida ser jag ju precis hur lite de hade kunnat ägna sig åt sitt, om inte jag hade gjort mitt. Men det är som det är med den biten. Med andra ord kräver jag inte ett superengagemang, utan ett samarbete och att bli sedd. Och med ”bli sedd” menar jag inte ”bli sedd som någons passupp”.

Vad jag önskar mig:

Ja. Synen på administration är väl inget jag kan påverka mer än jag redan gör, genom att försöka synliggöra vad mitt arbete går ut på och, till viss del, klaga högljutt. Ibland tänker jag att jag kanske ska byta bana helt, men till vadå? Jag har arbetsuppgifter jag verkligen tycker om, och vet av erfarenhet att folk är så här prick överallt. Jag kommer inte ifrån det oavsett. Skulle jag byta arbetsplats skulle jag dessutom inte få ha kvar mina närmaste kolleger.

Jag vill verkligen inte försörja mig på egen firma av flera anledningar. En av dem är att jag har svårt att sluta jobba i tid som det är, men nu har jag i alla fall staten som (nåja) reglerar hur mycket jag får jobba innan det blir en facklig fråga. Den andra är att det inte alls är säkert att jag drar in så mycket pengar som vi behöver, innan Alex har en fast anställning. Den tredje är att jag redan har arbete som jag utför under eget ansvar och det är inte låsningen vid arbetsplatsen som är mitt problem. Det är tiden en full arbetsvecka tar, inklusive pendling. Som egenföretagare skulle jag ta igen tiden pendlingen tar, på att oroa mig på framtiden.

Jag igen. En helt annan dag på jobbet. För ett år sedan ungefär.

Däremot drömmer jag i mjugg om att gå ner till 80% och att ha en dag i veckan som jag ägnar mig åt podden, mindre textuppdrag och att styra upp interna kommunikationskanaler åt företag. Nu gör jag exempelvis om vår förskolas intranät. Dels för att jag är en del av vår kommunikationsgrupp, men även för att jag tycker att det är kul. Dock helt obetalt arbete.

Så jag antar att jag inte är så himla unik i mina önskningar för framtiden. Jag vill helt enkelt ha mer tid över till det jag tycker om att göra utanför arbetet. Ni kan med andra ord räkna med att jag även i år, på första maj, kommer att vråla ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag” över hela Stockholm. Och att jag sedan lutar mig tillbaka med mina funderingar och gör… ingenting. Utom att försöka hinna med allt jag vill samtidigt som jag har 50 timmars arbetsvecka. För jag kommer inte på hur jag ska ta mig ur det.

Kulturrapport från vecka sex, 2018

Trots ett oerhört mört huvud den här veckan har jag ändå fått min beskärda del av kulturella intryck. Det är faktiskt himla bra med de här rapporterna, för jag tror ofta att jag inte gör något alls och att jag mest är en person som fördummar mig med att scrolla bort livet i mobilen. Men så är det helt uppenbart inte. Jag kollar även på barnprogram. Titta bara på det här:

Jag lästeMitt hat får ni inte av Antoine Leiris. Kan inte minnas sist jag grät så mycket av en bok. Läste den i mobilen en kväll när Karl redan låg och sov och fick trycka ner hela huvudet i kudden för att kväva hulkningarna.

Plöjde även Hjälp av Nina Hemmingsson och Sara Olausson. Verkar dessvärre slut i många butiker, men finns på bibliotek. Skrattade väldigt högt åt väldigt många bitar i den. Exempelvis strippen som är inläggsbild här.

Lyssnade på: En apelsin med urverk/A Clockwork Orange (alltså varför fick inte den svenska översättningen av titeln bestå i de nya utgåvorna? Så himla fin ju!). Uppläst av Johan Svensson på dubbel hastighet. Det är då böcker blir som bäst! Med Johan och dubbel hastighet alltså. Tror detta är fjärde eller femte boken jag lyssnar på som han har läst in, och hade det inte varit för hans inläsning hade jag inte orkat tillräckligt långt för att upptäcka att just den här var bra.

I övrigt lyssnade jag ofrivilligt mycket på ledmotivet till Pokémon, eftersom att någon här hemma (inte jag) är helt och hållet besatt av den serien. (Inte Alex heller)

Tittade på: förutom Pokémon, som är förvånansvärt medryckande, började jag om med Mad Men. Inte riktigt tio år sedan första gången, tror vi började med den vintern 08/09, men orka vänta på något sabla jubileum. Den är så bra! Och så mycket som jag fattar i den nu och som jag inte gjorde när jag var bakis? Som jag var himla ofta förr i tiden. Hur jag nu orkade det…

Besökte: Ikea. Okej, inte så himla kulturellt men vi har ett sådant här bord och en sänggavel nu och det gör mig så himla glad (dels pga att vi behövde grejerna, men också att kunna åka till Ikea och köpa en sänggavel för tusen spänn och inte behöva reflektera så mycket över det. Hoppas, hoppas vi får fortsätta ha två inkomster länge till):

Stickade: hann inte färdigt, men till uppläsningen av Karins Boyes debut, Astarte, lade jag upp till en cowl som jag verkligen, verkligen hoppas att jag blir färdig med. För min självkänslas skull, om inte annat. Bonus: ett avsnitt av Rätt Avigt har spelats in idag! Så se till att ni har era poddlyssningsappar uppdaterade – för framöver poppar det upp där! Dock utan mig.

Upptäckte: att Alexandra bloggar igen! Tack vare att Beatatjata länkade. Hurra!

Vad hände med vårdnadshavare?

På hallmattan den här veckan: reklam från Bamseklubben, reklam från gympaskola, reklam från idrottsläger som riktar sig mot unga. Ända sedan Isak kom har företag skickat direktreklam till oss. Eller rättare sagt till mig. Varenda reklamjävel som rör mina barn har även mitt namn på sig. Alex finns inte. Det är bara jag som finns finns i deras adressregister för utskick. Det spelar ingen roll om det är danskurser, gymnastik, prenumerationer eller något annat. Det är enbart jag som ska planera och styra upp vad det nu är de vill sälja, i egenskap av mamma. Så kan pappa kanske vara barnvakt någon gång, om han finns och är riktigt DUTTI. Utan att göra ett allt för långt utlägg om detta, men är det så himla konstigt att mammor känner sig manade att projektleda när det i tid och otid förväntas av dem? Nej.

När jag var liten minns jag tydligt post som var ställd till ”målsman för”. Nu kan ju målsman kännas förlegat, men för all del: vårdnadshavare. Är inte det ett perfekt ord? För vad vet Bamseklubben om sin kundkrets familjekonstellationer? Förmodligen väldigt lite. Ärligt talat. Eff Off Bamseklubben. Tänk om det råkar vara så att det är barnafadern som rår över prenumerationer hos oss? Så himla synd att ni aldrig har adresserat en enda försändelse till honom då.

Om jobb, afte och podd

Tillbaka till jobbet efter två dagars hemmavarande. Inledde med att smita förbi apoteket och köpa Oralmedic, för vid mina gudar – aften som slog till under sjukan var så enorm att jag inte ens kunde dricka morgonkaffe. Och så kan faktiskt en statlig tjänsteman inte ha det. Om du inte vet vad afte är så säger jag: grattis. Jag önskar att jag vore du. Tyvärr är jag inte det, utan jag tillhör de tio procent som vet allt för väl vad afte är. Jag råkar nämligen vara en av de människor här i världen som får stora sår i munnen vid stress, hormontoppar, sjukdom och, för all del, om ett chips råkar rispa upp en liten, fesig del av insidan av munnen. Då kan man fan lita på att aften dyker upp som ett brev på posten (dock ej brev skickat med Postnord). Det kan eventuellt framkallas av sol också, men som en som inte gillar att vistas i solen särskilt mycket kan jag inte svara helt säkert på det.

Hur som helst. Inget föll på sin plats under jobbdagens början eftersom att det tydligen blivit stopp i avloppet i huset så att hela entré och trapphus luktade ruttet… ja. Det räcker kanske med att veta att jag höll på att kräkas när jag skulle ta hissen?

Efter lunch kom jag in i ett jäkligt bra tempo, men det fick sig ett abrupt slut när Alex messade om att han tappat sina nycklar. Förbannat. Men ändå: välsignat. Även om jag mycket väl hade behövt en skön kväll av överarbete på plats, räddade detta mig från att skriva ett mötesprotokoll på engelska. Något som jag med hjärta och innerlighet hatar. Så himla trist att min kollega fick ta den biten nu…

Åkte i alla fall hem vid fyra. Lagade djurfri mat på rester och instagrammade detta, min vana trogen. Nattade barnen. Nej. Alex nattade barnen. Vad gjorde jag? Just ja. Jobbade. Med att försöka få ut något vettigt ur jobbets nya hemsidestruktur. Spoiler: det går inte.

Låter det som en rolig dag? Njae. Jag hade tänkte skriva något oerhört genomtänkt om feminism, men under omständigheterna förstår ni säkert varför jag inte gjorde det. Känn ingen sorg för det dock, ity här har ni ett nytt avsnitt av En förbannad podd att lyssna på istället! Om tågputtar, författarfavoriter och alla de här böckerna:

Vi kommer snart hem igen – Jessica Bab Bonde & Bergting

Främlingar på ett tåg – Patricia Highsmith

We are ok – Nina LaCour

Wishful Drinking – Carrie Fisher

Den sommaren – Jillian Tamaki & Mariko Tamaki

Var så god!