web analytics

Bok-startitis

Jag läste ut På drift av Marianne Lindeberg De Geer (och pratade om den i podden) och så lyssnade jag på You had me at hello av Mhairi McFarlane och båda var så himla bra. Inläsningen av You had me at hello, tillsammans med chic lit at its best, gjorde att jag för ovanlighetens skull kunde sitta rätt upp och ner och bara lyssna. Utan att sysselsätta mig med något annat samtidigt. Det händer väldigt sällan. Och På drift. ÅH vad jag gillade den. Var så fast i den att jag knappt hörde barnen tjata när jag läste.

Sedan hände det som ofta händer mig när jag läser något som är riktigt, riktigt bra. Jag får bok-startitis. Jag kan helt enkelt inte fastna i något nytt. Jag vet att noveller och seriealbum passar bäst i sådana här lägen, men jag är så romansugen just nu! Så här ser t.ex. senaste veckans påbörjade böcker ut:

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson –  fastnar inte alls i ljudboken. Känner mig jätteointresserad av vad de hittar på och har svårt att behålla koncentrationen. En fjärdedel kvar av boken och jag vet inte om jag ids lyssna färdigt.

It’s not me, it’s you av Mhairi McFarlane – trodde att det skulle vara toppen med en Mhairi till här, men tydligen inte. Gillar inte inläsningen alls. Ingen idé att kämpa.

Det handlar om dig av Sandra Beijer. Läser som e-bok, men… inte min typ av bok tror jag. Alla känns osympatiska och jag behöver ha minst en person som jag inte blir jätteirriterad på om jag ska orka fortsätta. Vi får se. Den har kanske potential ändå. Jag kan helt klart se hur många bloggare har inspirerats av hennes sätt att skriva i alla fall, och den här är bättre än den som kom efter och som jag läste ut.

Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström – tappade intresset halvvägs in. Också e-bok. I telefonen. Då måste det vara väldigt bra för att jag inte ska vandra vidare in på Instagram eller SVT:s nyhetsapp. Och den här boken räckte helt enkelt inte till.

I morse började jag på Satyricon av Gertrud Hellbrand, men väl framme på jobbet insåg jag att jag knappt visste vad jag lyssnat på den senaste timman.

Läser däremot Bakom hennes ögon av Sarah Pinborough på telefonen och Den svavelgula himlen av Kjell Westö som fysisk bok och där tror jag faktiskt att jag kommer ta mig igenom båda. Problemet är bara att jag måste anstränga mig för att sätta mig ner med dem. De ropar inte på mig som På drift gjorde. Åh. På drift… vill läsa den en miljard gånger till.

Jaja. This too shall pass. Har ni någon riktigt bra inläst bok att tipsa om som jag kan ha vid sidan om Sarah och Kjell?

PS 1: senaste avsnittet av podden! Följ oss jättegärna i Acast-appen och ge oss lite fina betyg på iTunes om ni gillar oss, så hjälper ni oss att nå ut. Hjärta och tack!

PS 2: Inläggsbilden är från när jag och Karl låg i min bästa läshörna på balkongen häromdagen, och Karl absolut skulle vara med och läsa i Kjell. Och jag hade gnuggat mig lite gött i ögonen innan och fått en spontansotad look kring ögonen. Apropå spontansot, så gästspelar jag lite hos Kattis och Bjooti just nu. In och läs om skönhet för dummies!

Internationella mensdagen 28 maj: #absentforgirls

Den här balansen i att vara inkluderande utan att samtidigt skriva haranger av ursäkter och förklaringar tycker jag är svår. Jag skriver ofta om inlägg flera gånger för att jag till en början försöker inkludera alla utsatta grupper i det jag skriver. Sedan läser jag igenom, tänker att någonstans måste jag ju ändå ha förtroende för att ni som läser kan tänka själv och tar bort. Bara för att alla inte alltid nämns så innebär det inte att jag skiter i dem. Sedan blir jag ändå obekväm. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Känner mig korkad, egoistisk och dum. Jaja. Den ständiga kampen inombords. Jag kände i alla fall efter att jag hade skrivit mina mensinlägg att jag kanske framstår som okänslig och privilegierad. Det var inte meningen. Därför blir jag glad över att Plan International Sverige mejlade mig efter inläggen och berättade om Internationella mensdagen den 28 maj och initiativet #absentforgirls. Så här skriver de:

Vi hoppas du vill vara med och uppmärksamma mensdagen med oss genom att delta i #absentforgirls på internationella mensdagen 28 maj!

Vi uppmanar svenska kvinnor och tjejer att utebli från aktiviteter och sociala medier på måndag 28 maj i solidaritet med alla de flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. 800 miljoner flickor och kvinnor har mens varje dag, ändå är frågan nästan ignorerad på den politiska dagordningen, inte minst internationellt. Vi kräver att den svenska regeringen tar sitt ansvar och bidrar till bryta tabun och lyfta mensen som en central fråga för flickors rättigheter och global utveckling.

Bakgrund 
Miljontals flickor och kvinnor tvingas stanna hemma från skola och arbete på grund av tabun, sociala stigman och trakasserier kopplade till mens, samt brist på rent vatten, mensskydd och fungerande toaletter. På många platser ses också flickors första mens som ett tecken på att hon blivit kvinna och därmed redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma – även om hon bara är tio år. Mens och menshygien är en nyckelfråga för flickors rättigheter och måste upp på dagordningen!

Hur kan jag delta?
Ladda ner bilden #absentforgirls. Den 28 maj postar du bilden på sociala medier och berättar varför du kommer utebli och från vad. Använd #absentforgirls och hänvisa till Plan International Sverige @plansverige om du vill.

Såhär kan du skriva i sociala medier

Twitter: Idag är jag #absentforgirls i solidaritet med flickor världen över som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. Utebli du med eller stötta @plansverige i deras arbete för flickors rättigheter.

Instagram och Facebook: Idag på internationella mensdagen är jag #absentforgirls i solidaritet med de miljontals flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. På många håll i världen blir bristen på toaletter och svårigheterna att sköta sin hygien under mens ett hinder för flickor och kvinnor att kunna delta i samhällsliv, skola och arbete. Det är något @plansverige försöker motverka och du kan vara med och sätta mensen på agendan genom att dela den här bilden.

Varför är det här viktigt?

Så här kan situationen se ut för flickor när de har mens:

  • I skolan saknas papperskorgar på toaletterna och Joy gömmer den använda bindan hårt i handen när hon går över skolgården.
  • Maya har inte råd med mensskydd utan använder en trasa från en gammal skjorta som binda. Varje kväll försöker hon skrubba den ren från blod i det lilla vatten som finns i hushållet, utan att någon ska märka.
  • En gång blödde Fatima igenom sin kjol i skolan. Pojkarna skrattade och trakasserade henne. Efter den gången stannar hon hemma från skolan under mensen.
  • När Ana fick mens första gången var hon elva år och trodde hon höll på att dö, men föräldrarna berättade att hon nu var redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma.

Läs mer på: https://plansverige.org/absentforgirls/

Vuxenvinkel på mensen

Jag hade lite mer att säga, insåg jag.

För mig är mens en kroppsfunktion som somliga har, andra lider av och somliga aldrig kommer att få, av olika anledningar. Om jag kämpar för något i den här frågan, så är det att det ska få vara så. En kroppsfunktion. Inte något överdrivet äckligt, inte något fantastiskt kvinnligt, utan något neutralt som drabbar olika människor olika hårt.

Givetvis vill jag att varje individ som behöver stöd ska få det, och jag hoppas att de som får sin första mens inte ska behöva känna skam och rädsla. Bara för att jag själv hade turen att slippa det, är jag inte dummare än att jag fattar att alla inte har haft eller kommer att ha det så lätt. Det är klart att det kan vara både speciellt, spännande och skitläskigt att plötsligt börja blöda. Det är klart att inte alla bor på platser där mens inte är skambelagt. Däremot känner jag inget självklart systerskap i att andra människor jag som vuxen träffar också får mens ibland. Men. Jag har insett att jag är extremt oromantisk i mycket, och frågan om mens och systerskap går definitivt in där.

Hemma ligger mina tamponger synligt i badrummet. Det är egentligen inget aktivt, politiskt beslut. Det är mer av lathet. Eftersom att min mens är så oregelbunden vet jag aldrig när den slår till och jag orkar inte behöva rota efter tamponger långt ner i en låda när läget är akut. Isak började fråga om dem redan när han var tre men misstog dem lite olyckligt för något som skulle upp i rumpan, som Alvedon, i början, trots mina försök att förklara. Nu har det dock ordnat till sig. Så man kan väl säga att en bonus med min lathet är att mina barn tidigt lär sig om om den här kroppsfunktionen.

Här kanske någon tycker att det är en bra idé att vara öppen med byten av mensskydd inför sina barn och om jag bara hade varit det, så hade Isak fattat hur en tampong används på en gång. Så kan det vara för somliga. Jag tycker själv att det är en bra idé att jag  tar ut min fulla rätt att få byta mensskydd ifred. Mina barn behöver precis som de flesta andra barn lära sig att förstå rätten till integritet.

För mig har det i alla fall varit självklart att prata om mens med samma öppenhet i hemmet som jag gjorde även innan barn. Jag pratar inte om mens om det inte finns en anledning, men förvånansvärt ofta finns det en sådan eftersom att jag har ganska jobbig pms. Däremot skulle jag inte sätta mig på en jobbmiddag och prata om mens, inte heller skulle jag vara särskilt intresserad av att höra någon annan berätta om sin just då. Jag vet att det av vissa anses vara någon slags ofeministisk prydhet att inte göra det. Och vet ni vad? Jag kan faktiskt leva med det. Jag inser varje gång jag går in på internet att jag misslyckas med så himla mycket. Barnuppfostran, etiska matval och i feminismen säkert tusen gånger om dagen. Skulle jag bry mig om allt, skulle jag till slut inte våga ha åsikter. OBS: det innebär inte att jag aldrig ser anledning att rannsaka mig själv, det gör jag ofta. Men när det kommer till samtalsämnen vid jobbmiddagar, så kommer mens inte finnas med på mina konversationskort.

Så. Det var det om det. Någon som har något att tillägga?

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Nu är det definitivt

Formas har sagt ja till ett fantastiskt förslag om en filmfestival som jag och en professor plus två forskare lämande in i december. Så i höst kommer jag att projektleda detta event tillsammans med dem. Jag ansvarar för allt administrativt, de ansvarar för all forskning. Befinner mig just nu på gränsen mellan högmod och panik. I höst kommer jag med sannolikhet befinna mig hyperventilerandes på gränsen till utbrändhet. Men det blir kul. Väl?

Målen med 2018 – en uppföljning

Okej. Så som vanligt vid längre ledighet, när jag får andas ut och så vidare, så kommer jag på en miljard små lösningar som ska göra mitt liv SÅ mycket bättre. Ibland infaller den här lösningsorienterade perioden precis när ett nytt år börjar. I år gjorde den det, och jag skrev om detta här, för den som vill läsa hela inlägget. Vill du inte läsa hela inlägget, men ändå är nyfiken på hur det har gått hittills så får du reda på det nu:

  • Jag hade någon idé om att en app skulle logga mina vanor. Jag vet inte varför jag hade denna idé ity jag hatar appar som loggar vad jag gör och på något vis upplyser mig om vad jag missat. Så jag tog bort appen efter lite mer än en vecka. Däremot har jag fortsatt att träna regelbundet (dock bara en gång i veckan, eftersom att jag insett att det räcker som jag skrev igår). Och så läser jag en stund varje kväll. Check på den alltså!
  • ”Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också.” Citat mig själv i början av januari. Gulligt på något vis att jag ändå trodde på detta. För det har ju inte hänt en enda dag. Men skam den som ger sig…
  • ”fortsätta att ha söndagar oplanerade” Det har jag. Typ. Isak simmar på söndagar, så varannan söndag har jag något att förhålla mig till – men på det stora hela är det oplanerat.
  • ”att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning” Detta har blivit en sådan vana att jag är lite chockad över att jag hade det som mål. Som om det inte vore helt självklart. Tänk vad fort det går att vänja sig vid två löner…
  • ”att jag har min mobilladdare i annat rum” Detta i ett försök att dum-skrolla mindre. Okej. Om jag har haft en stressig dag på jobbet från sju pga barnhämtning och barnens blodsockerfall har matchat mitt eget, eftersom att jag inte hann slänga i mig något i stressen från jobbet. Då skiter jag för fan i om det är dumt att ”skrolla bort” livet. Då tar jag ut min fulla rätt att inte orka ett skit. Men när det inte är en sådan dag, då brukar jag faktiskt inte använda mobilen fullt så mycket längre. Ofta för att den ligger på laddning i sovrummet.
  • ”kanske konsumtionsbegränsning igen” Njae på den. Mvh Fick precis hem en kartong med grejer från Tradera…
  • ”besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta” Ja men vi får väl ta det när barnen blir tonåringar antar jag. Inte en enda afternoon tea har vi lyckats pricka in i år.

Inte illa pinkat ändå. Ovanpå detta har jag fått in en hudvårdsrutin – något jag verkligen aldrig trodde skulle hända. Nu har det varit långhelg här igen och jag har kommit fram till några nya fantastiska lösningar till mitt liv:

  • ny planeringskalender till jobbet, där jag skriver in alla andras scheman så jag slipper hålla dem i huvudet – vilket jag per automatik gör, så fort någon sagt till mig vad de ska göra. Med konsekvensen att jag glömmer vad jag själv ska göra.
  • sticka framför tv-serier för att varva ner. Min bästa sommarkvällsyssla. Måste bara hitta tillbaka till min stick-mojo, efter att även mitt senaste alster blev något för andra att skratta åt, och mig själv att gråta till.
  • lägga fram veckans kläder på söndagen. Älskar hur jag lägger in något på listan som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att lyckas med. Men om jag i alla fall kan få orken att lägga fram hela strumpbyxor alternativt matchande/hela strumpor till veckans outfits, så är det gott nog.
  • Våga sprida podden mer. Jag älskar En förbannad podd, men jag känner mig så oerhört tjatig när jag tar upp den, och drabbas alltid av känslan att ”vem är väl jag”. Men jag får helt enkelt bortse från det obekväma i att marknadsföra mig själv och köra hårt.

Sådärja. Ny utvärdering om några månader då. Har ni några lifehacks för att få ett mer fungerande liv/lugn/samvete/vad som helst – do tell!

Jag vet vad som räcker nu

Det finns så mycket jag hatar med träning. Smalhets under falsk hälsoflagg. Jämförelsehets under falsk ”du ska bara jämföra med dig själv ju (MEN SE HUR BRA JAG ÄR)”-flagg. Träningscitaten. Före- och efterbilderna. Ja herregud, listan kan göras flera blogginlägg lång. Men som ni vet. Allt detta hat och ändå kämpar jag. För att jag måste.

Jag måste träna för att jag dels inte vill ha spänningshuvudvärk och dels märker hur min kropp sabbas av för mycket stillasittande. Men jag vill faktiskt också träna ibland, och det vill jag för att jag trots allt tycker att det är himla gött efter. Jag vill det inte tillräckligt ofta för att prioritera bort annat, som sömn och att ge mina barn mat – men ibland så.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att skita i andras uppdateringar i sociala medier (LOL att jag någonsin kommer göra det fullt ut) och försöka vara killräcklig. Jag har hittat vad som funkar och vad som räcker och jag tänker hålla mig till det. Ett pass i veckan. Hemma eller på gymmet. Inte mer om jag inte absolut känner en brinnande lust (spoiler: det gör jag inte). Ett pass i veckan räcker nämligen för att jag:

  1. inte ska få spänningshuvudvärk
  2. inte ska jämföra mig med andra, för jag tränar ändå för lite för att min kropp ska bygga något
  3. inte ska lida för mycket av mitt stillasittande. FÖR VET NI, jag har läst på internet att en halvtimma i veckan ger samma hälsofördelar på sikt som fem halvtimmar i veckan. Om vi pratar om längre och friskare liv. Nu hittar jag inte just den artikeln, men det står om liknande forskning här och här. Jag tänker ta till mig detta fullt.

Dessutom är det så här: jag vill inte pressa in ytterligare en sak i mitt schema och sedan känna mig misslyckad för att jag inte hinner. Alla har inte den där sabla kvarten om dagen som det tjatas om. Och även om det skulle gå att pressa in en kvart här och en kvart där, är det inte säkert att orken eller psyket har den tiden att lägga på träning just då.

 

Hur som helst. En dag i veckan. Idag blev det min hatgrej löpning. Jag var ledsen över att brorsan hade åkt hem till Lund, så jag drog mig till gymmet och sprang intervaller i en halvtimma till låtar vi båda tycker om. Intervaller är i mitt fall inget planerat, utan mer att jag springer tills jag inte orkar mer och då går jag tills jag kan andas och sedan springer jag igen. Det räckte för den här veckan.

Små tecken som skapar känslor av samhörighet

Ibland krävs det så otroligt lite för att göra en så himla glad. Som till exempel att en av föräldrarna vid besöket i Isaks förskoleklass hade omatchade strumpor med trasig resår och en fläck på sin cardigan. Ljuvligt! Jag själv märkte på vägen in att jag hade spillt tandkräm som blekt fläckar på mina brallor. Det kändes inte fullt så ljuvligt först, eftersom att jag känner oerhörd press på mig att se respektabel ut när jag träffar andra föräldrar. Men när jag träffade den nerkasade strumpan med trasig resår? Då kände jag banne mig att jag hade en allierad i sällskapet.

Över lag tycker jag att det är det som är sämst med föräldraskapet. Det vuxna samförståndet som ska finnas och som jag aldrig lyckas bli en fullständig del av. Visst finns det andra föräldrar som inte från början varit mina vänner och som jag tycker om. Men på det stora hela. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt att vänja mig vid nya vuxna människor. Dessutom skrämmer människor som kan ta miljonlån för att köpa boende mig per definition. Och sådana finns det cirka en miljard av här (och väldigt många av dem har städhjälp, barnpassning och åker utomlands minst ett gång per år och lever på det hela taget inte alls som vi). Jag får sådana oerhörda mindervärdeskomplex, även fast jag inte vill ha deras liv själv. Jag vill bara få vara vuxen på mitt eget, ytterst ouppstyrda sätt utan att känna mig dömd.

Så ja. Det var fantastiskt att se den här mänskliga föräldern. Med en mörk strumpa och en ljus och någon form av frukostrest på koftan. Plötsligt känns hösten inte fullt så jobbig att tänka på. Fortfarande jättejobbig (herregud Isak börjar skolan!!!), men ändå.

Vad jag läste i april

Jag trodde att jag hade en riktig lässvacka i april, men det var nog bara under en arbetsvecka där allt jag påbörjade förblev oavslutat. Böcker jag verkligen hade trott på, som Gruppen av Mary McCarthy till exempel. Den har jag i och för sig försökt läsa en gång innan och misslyckats med, men jag trodde väl att femton år skulle göra att jag var mer mottaglig nu. Det var jag inte. Halvvägs in lade jag ner den. Tog istället upp Before I go av Colleen Oakly, men även den lade jag ner halvvägs. Problemet med båda böckerna var att de var för pladdriga. Dessutom försökte jag läsa dem direkt efter Humlesäcken, när den fortfarande satt kvar i mig – och det var väl kanske inte att ge någon av dem en ärlig chans. Vi får se om jag plockar upp Gruppen igen.

Hur som helst. Lässvacka till trots, så blev det en hel del utlästa verk. 21% av dem var skrivna av män, 71% lästes på originalspråk. 7% var noveller, 7% var serieböcker, 7% var faktaböcker, 14% var kapitelböcker för barn och övriga 65% var hederlig skönlitteratur. De här tyckte jag om allra bäst (samtliga hittar ni på min Goodreads-profil, ni får hemskt gärna lägga till mig om ni vill):

Nej och åter nej

Nej och åter nej av Nina Lykke

Nominerad till Årets bok 2018. Älskade den och kommer att prata om den i podden framöver. Välskriven, träffande och sarkastiskt om de äkta makarna Ingrid och Jan och den femton år yngre Hanne som Jan drömmer om.

Lilla Berlin - Cute Overload (Lilla Berlin #4)

Lilla Berlin – Cute overload av Ellen Ekman

Ellen är ta mig fan alltid spot on. Det här seriealbumet är inget undantag. Läs!

Humlesäcken

Humlesäcken av Lina Brustad

Det var den här boken som gjorde att jag hamnade i en svacka. Det är en av de böcker som egentligen kräver en veckas läspaus efter utläsning. Var helt fast i den och har fortfarande inte släppt den helt. Självbiografiskt om när Linas man får en hjärntumör och de kommande sju åren av deras liv.

Comedy Queen

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

Om ni ligger på en kudden och läser den här rekommenderar jag vattentätt örngott. Huj vilken rörande bok. Om tolvåriga Sasha som försöker hitta tillbaka efter mammans självmord. Både jag och Kattis pratar om den i avsnitt 71!

En droppe midnatt

En droppen midnatt av Jason Timbuktu Diakté

Självbiografi och historielektion. Den här lyssnade jag på när Jason själv läser in den, men jag har förstått att de som läst den har haft problem med kvaliteten på språket. Detta märkte jag ju då inte av. Tyckte väldigt mycket om den här! Pratar om den i avsnitt 70.

Doktor Glas

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Hallå?! Vilken bok! Språket, berättelsen, Doktor Glas – allt! Älskade den här, även om den var lite seg mitt i. Att en manlig författare år 1905, skriver om en annan man som bland annat ifrågasätter varför äktenskapets plikt för en kvinna är att tillfredsställa sin man… det räcker väl? Läs den. Pratar om den här i avsnitt 71!

Nina och snöleoparden (Nina #1)Nina börjar skolan (Nina #2)Nina och snöleoparden och Nina börjar skolan av Emi Gunér.

Nina och snöleoparden fick jag som recensionsex precis när den kom häromåret, men har inte kommit mig för att läsa den. Och på sätt och vis var de bra, för även om Nina-böckerna är roliga för vuxna också, så är det helt perfekta för Isak som är prick lika gammal som Nina är nu. Böckerna tar upp rätt mycket av det som rör sig i barnhjärnor, utan att förhärliga något.

Måste du älska dina rynkor?

Nej, det måste du inte. Däremot blir livet så klart lättare för den som accepterar sina rynkor, eftersom att de ofrånkomligen kommer att poppa upp. Att acceptera är dock inte alltid så lätt, särskilt inte när den enda bilden av rynkor som förmedlas just nu är den av det perfekta åldrandet. Det vill säga åldrandet som visar på något slags lyckligt liv med ”sunda val”, och sunda relationer och sund mat och lagom mycket vin. Det är inte åldrandet som visar att du supit för mycket, varit bitter större delen av din vuxna tid på jorden eller att du för all del jobbat i ett slitsamt, undervärderat yrke. Eller att du är en av dem med så kallat ”dåliga gener”. Nej nej. Ur det åldrandet kommer inte de vackra rynkorna.

Jag förstår förvisso självterapin i att lägga upp bilder på sina rynkor och skriva texter om hur vackra de är. Jag förstår att många behöver bearbeta sitt åldrande. Det är inte det som är mitt problem. Jag var där själv innan. Där jag vid trettiofem års ålder pratade aktivt om att det minsann inte gjorde något om jag fick rynkor för det var minsann så pass fint. Som ett sätt att övertyga mig själv, skall erkännas. Sedan hände något, och rynkorna jag fick var inte alls som de där tjusiga kråksparkarna alla älskar hos sig själv och visar upp i sociala medier. Jag fick något helt annat.

Jag önskar mest att det fanns lite variation i det som läggs upp. Det är väl det jag vill säga här. För saken är att det som läggas upp i princip alltid handlar om samma typ av rynkor. Skrattrynkorna runt ögonen. Och det skapar en träligt bild av det perfekta åldrandet som långt ifrån alla av oss lever upp till.

Jag ser nämligen inte någon lägga upp en bild på de små, små rynkorna som dyker upp kring munnen och hävda att de är vackra tecken på erfarenhet. Jag ser inte att någon lägger upp bilder på bekymmersrynkor som blivit permanenta i pannan och skriver ”älskar hur alla mina känslor satt spår!!”. Jag kommer själv aldrig att vilja lägga upp bilder på det partiet på min hals som i vissa vinklar ser ut som paddskinn. Däremot funderar jag på om det är värt att lägga en halv förmögenhet på någon slags kemisk peeling och hoppas på att det förbättrar tillståndet, eftersom att jag medelst tankeövningar inte kommer över mitt komplex. Inte för att jag lägger någon större värdering i hud som ser ut som paddskinn egentligen. Jag tycker bara att det är oerhört jobbigt att jag själv har den under hakan. Beviset på att jag skrumpnar och en dag kommer att dö. Kanske hade jag kunnat embrejsa detta hudparti lite mer om även det kunde gå in under lyckat åldrande? Jag menar – uppenbarligen har vi ju framgångsrikt åldrats jag och min hals.

Hur som helst. Även om jag tycker att skrattrynkan är en väldigt fin rynka att ha, så blir det fel för mig när den ensam ska få representera åldrande som något positivt. Förstår ni vad jag säger?