web analytics

Jag kommer att minnas alla mina plantor och hur de dog från mig

Jag glömmer barnens gympakläder och att sätta in kaffekannan när jag brygger kaffe. Jag glömmer att svara på sms, att följa upp planer om fika och öl och jag glömde visst medicinen jag tar för en infektion imorse. Fy fan vad jag glömmer. Men. Mina plantor kommer jag att komma ihåg! 

Nu när jag har plockat bort så himla mycket, har jag skuffat in utrymme för lite egna rogivande intressen och plantor är ett av dem. Det är ett intresse som gått i vågor genom åren och som ofta slutat med ett gäng uttorkade stammar i köksfönstret, men skam den som ger sig. Jag har sticklingfeber och tänker leva ut den till fullo om jag så ska döda en hel armé av begonior på vägen. I linje med att jag alltid skaffar ett nytt instagramkonto för varje intresse jag har eller får, så har jag såklart ett konto även för växter nu. KarinSofiaMargareta kan ni söka på om ni vill föja mig där.

||||| 3 Gilla! |||||

På väg ut ur buco nero

Sådan här är jag: det kommer en krasch, eller en kris och sedan blir det bra. Enkelt uttryckt alltså. Det jag vill säga är att jag har slutat gråta, ångesten lade sig i tisdags och jag är inte fullt så trött. Jag är fortfarande ganska trött och lättriggad. Får stresspåslag även av sådant som i vanliga fall inte rör mig i ryggen, men på det stora hela så känner jag mig hyfsat som mitt vanliga småängsliga jag igen. Det är som om jag har en autopilot som samlar ihop mig och sätter igång mig igen.

Jag vet inte hur det funkar, men så har det alltid varit. Piss, piss och piss och sedan… okej. Relativt snabbt. Det här glömmer jag ofta, att mitt psyke är snabbt i vändningarna. Jag tror gärna att allt negativt jag känner är något jag kommer att känna för alltid. Medan allt bra är tillfälligheter.

Jag hade ett samtal med min chef i måndags. Ett jättebra samtal. Jag har blivit av med en ganska stor arbetsuppgift, drog mig ur två framtida projekt och har även kunnat släppa det som inte är mitt ansvar. I onsdags jobbade jag till åtta, vilket kan låta idiotiskt med tanke på hur jag mådde förra veckan – men samtidigt fanns utrymmet för övertiden, och den gjorde att jag kom ikapp med det viktigaste. Vi har haft samtal med skola och förskola och fått en bättre bild av hur det varit och hur det går för Isak och även om det finns en del ”att arbeta med”, som det heter, så kommer det nog bli bra. 

Ja och så allt stöd från runtomkring. Ni som läst här, kolleger som jag gråtit ut hos och Alex som har hållit ihop dagarna hemma. Det kanske är fel att säga att jag har en autopilot egentligen. Jag har kanske bara haft tur med människorna som finns runt mig, och att jag är född med något slags mod att ändå våga prata öppet om saker som suger.

Hursomhelst. Idag: carpe diem. Fast som en lite bräckligare person än jag var för några veckor sedan. Och så får det lov att vara ett tag. 

||||| 13 Gilla! |||||

Tårar och sticklingar

Det känns futtigt att skriva tack för alla fina kommentarer, men jag är genuint tacksam för dem. Jag räknar aldrig med att någon riktigt ska ta mig på allvar, så: Tack!

Läget går lite upp och ner. Jag gråter tydligen varje dag nuförtiden, och bara det är ju väldigt uttröttande. I vanliga fall gråter jag kanske en gång i månaden till ett uppslitande avsnitt av RuPaul’s Drag Race eller får en tår i ögat till något extra gripande kapitel i en bok. Men nu är jag tydligen en kran med impulsivt flöde. Jag hoppas det går över snart, för jag gillar verkligen inte att gråta. 

Igår var det dock en himla fin dag, trots att jag – givetvis – inledde med att gråta en liten skvätt. Det var marknad och loppis i Västertorp så vi packade ihop oss och åkte dit. Stadsdelsloppisar brukar jag vanligen undvika, eftersom att det är så vansinnigt mycket folk som dras till dem. I Västertorp var det däremot inte så himla många som orkat sig ut. Alltså ja, det var ju trängsel – men inte upplopp kring loppisborden som det annars kan vara. Vi fick till och med en helt rimlig plats på en uteservering vid lunchtid.

Jag orkade inte kontrollera mitt köpstopp, utan köpte saker som gör mig glad. Vilket tydligen var ett par gamla gardiner i turkos/petrolblå väv till sovrummet och fyra sticklingar. Höll mig dock från ett set med tre emaljerade grytor. Är uppenbarligen tant. Några marmeladkulor på det där och dagen hade nått klimax. Hursomhelst, den hugade kan få veta att det jag köpte var klätterkalla, änglavingar/begonia, purpurblad/Tradescantia pallida och en växt som kanske är en palea depressa eller en linspeperomia. Vi får se när den har vuxit på sig lite. Växterna var rätt ledsna när vi kom hem, så de fick stå till sig i vatten innan jag planterade om dem i krukor. Är egentligen ingen växtmänniska, men jag gillar att ha dem runt mig och jag uppskattar pysslet när man går från stickling till krukväxt. 

Imorgon har jag samtal med min chef och på tisdag har vi samtal med skolan. I helgen har Alex en vän över, så jag passar på att fly till Örebro och min äldsta bror.

Ja. Vad mer? Life goes on, som Brett Michaels sjöng i någon powerballad för trettio år sedan.

||||| 2 Gilla! |||||

The shit that keeps on shitting

Tusen tack för era kommentarer på förra inlägget. Jag hoppas ni har överseende med att jag inte svarar just nu. För om början på veckan var tuff, så har slutet visat sig vara hela jävla Mount Everest av skit.

Skolstarten har varit skitjobbig, och det ser inte ut att bli bättre inom någon snar framtid. Igår fick vi dessutom ett mejl med information gällande Isak som vi gärna hade fått för ett halvår sedan. Han har haft det mycket jobbigare i förskolan än vi blivit informerade om och det har gått ut över andra barn. Detta har kanske inte alla, men många, vetat – dock inte vi. Utan att gå in på fler detaljer, kan vi lugnt konstatera att vi just nu genomgår den absolut värsta perioden under vår tid som föräldrar här hemma. Så idag har jag helt enkelt ägnat hela förmiddagen åt att fulböla, för vad annars kan jag göra? Ser ut som om jag har gått på för stark medicin alldeles för länge men vem fan orkar bry sig.

Usch för livet just nu. USCH.

||||| 2 Gilla! |||||

Hej väggen

Det har varit vansinnigt på jobbet ett bra tag nu. För många som drar i mig, för mycket att göra på för få timmar och nästan inga chanser till återhämtning. Och att få ihop det med hämtningar, lämningar, poddar, umgänge och övrigt liv har varit lite av en kamp. När jag började tappa ord för något år sedan – särskilt under stress – började jag ta bort saker. Jag försökte hålla söndagarna oplanerade. Slutade läsa bloggar som retade mig mer än de gav något av värde, gick ur grupper och bokcirklar, och så vidare. Men de förlorade orden har inte kommit tillbaka. Det har däremot spänningshuvudvärk och magkatarr gjort med tätare mellanrum. Så jag har försökt ta hand om mig mer, men det är svårt att orka när man redan är trött. Ja det är ju valår ovanpå livet också, dessutom.

Jag sover som en klubbad säl, men vaknar som någon som inte sovit en hel natt på ett år. Jag vet knappt hur jag ska ta mig ur sängen vissa dagar.

Sådant här kan man säga till folk, men folk fattar inte att det är allvar förrän det är allvar och då har det redan gått så jäkla långt.

Igår kom jag inte på koden när jag skulle in i huset. Och idag har jag brutit ihop tre gånger på jobbet. Jag hatar verkligen att gråta inför folk, men jag orkar inte ens bry mig. Jag är så jävla trött att jag inte fattar hur kroppen ens orkar producera den lågintensiva ångest som hela tiden ligger och lurar.

Inga råd tack. Inga ”du måste” vad jag nu måste. Så här ser det ut nu. Jag har hoppat av Rätt Avigt, pausat En förbannad podd, skjutit bort ansvar på jobbet. Det känns piss, för mycket av detta är saker jag verkligen älskar. Men jag orkar inte. Allt får inte plats och jag är inte oövervinnlig. Tydligen. Jag antar att det finns fler saker jag borde göra, men jag är för trött för att tänka på dem nu.

||||| 2 Gilla! |||||

Hissyfit och carpe diem

Fascineras ständigt av hur olika två barn från samma livmoder ändå kan vara i grunden. Isak föddes med ett enormt närhetsbehov. Han ville amma i timmar under de första veckorna, och vägrade sova om han inte sov ovanpå oss. Karl låg vid tutten i max tio minuter redan från början, sedan kunde han ligga på en filt för sig själv och vara nöjd.

Karl var faktiskt så nöjd som bebis att han fick plattskalle och vi tvingades gå till sjukgymnast och börja med svindyra kuddar för att den skulle räta ut sig. Vilket den gjorde. Typ. I vissa vinklar så… 

Hur som helst. Ju mer jag tänker på dem som spädbarn, desto mer förklarar det hur de är nu. Karl, som förvisso kan få ett hissyfit om han inte får sitta i mitt knä, men som på det stora hela kör carpe diem genom hela livet. Och Isak. Lilla Isak som är en så känslig själ och kämpar hårt med varje motgång. Imorgon börjar han skolan och tycker att det känns ”mest jobbigt”. Hjärtsnörp. 

||||| 1 Gilla! |||||

Boktips!

Jenny

Tjugofem år efteråt får Juha Lindström veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagskvällen före skolavslutningen då han inte var med.

Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen, den som aldrig kan göras annorlunda.

Det ska ärligt sägas att jag inte hade någon aning om att Jonas Gardells En komikers uppväxt, var den första i en trilogi! Men det är den, och jag har precis lyssnat på den tredje delen Jenny. Andra delen är Ett ufo gör entré och jag minns mycket väl när den gavs ut, men har inte länkat ihop den med första boken. Känner inget behov av att läsa den faktiskt. Inte för att jag tror att den är dålig – tvärtom, allt jag har läst av Jonas Gardell har varit väldigt bra – men jag är bara inte så intresserad just nu. Däremot  hoppas jag att Jenny fortsätter att bli läst av många.

Det här är en fristående del, så den går utmärkt att läsa för sig själv. Det är inga ingående karaktärsbeskrivningar, men det störde inte eftersom att det framgår vem som är vem och vilken roll de har ändå. Jonas skriver som alltid väldigt väl om svåra, men alldeles för vanliga händelser och det är, för att uttrycka det milt, en tung bok. 

Jag önskar att Jenny fick vara en självklar uppföljning i undervisningen, om nu En komikers uppväxt tvunget ska finnas med år efter år. Boken handlar om något som angår alla. Inte bara den som drabbas direkt. Läs den!

Fler boktips får ni i senaste avsnittet av En förbannad podd som släpptes idag!

AVSNITT 77: LITTERATURENS VIDRIGASTE MAN. OCH EN PINGVIN. 

Hur ska man förhålla sig till en bok som är bra men samtidigt innehåller en karaktär som är så vidrig att man knappt vet vart man ska ta vägen? Och är det lagligt att ha en pingvin som husdjur i Sverige, för tjingpax på en varsin om det är legit? En förbannad podd är tillbaka med en ny säsong. Hurra!

Bara ha roligt av Maria Maunsbach

The penguin lessons av Tom Michell

||||| 1 Gilla! |||||

”Ett sorgligt besked”

Det kom ett mejl. ”Sorgligt besked” stod det i ämnesraden och i meddelandet att en kollega har dött. Kvar finns en man, en tolvårig dotter och hela hennes värld i sorg. Jag vet inte vad jag ska skriva om att hon inte finns längre. Vi jobbade inte nära, men i samma hus. Vi gick på möten ihop. Hejade i korridoren. Sågs på konferenser. På den senaste av dem satt vi tillsammans under middagen. Hon var en del av min arbetsplats och nu. Nu är hon inte det längre.

De senaste fyra åren har hon varit svårt sjuk i perioder och nu på slutet var hon bara inne någon timma per dag. Det är så konstigt, för vi vande oss liksom vid att hon var sjuk och det kändes lite som om hon alltid skulle fortsätta vara det. Fast till hon blev frisk? Inte tills hon dog. Även om vi så klart visste att läkarna redan för två år sedan bara gav henne några månader kvar att leva.

Det var inte bröstcancern som dödade henne. Den blev hon fri från för fyra år sedan. Det var all den andra cancern, som de inte upptäckte när de följde upp bröstcancern efter behandlingarna. Hon var öppen med att hon skulle dö av den. Vi visste allt det här. 

Jag söker bland mina mejl efter dem hon skickat. De är ganska få. Vi är mest med på gemensamma utskick tillsammans. Jag blir besviken, men varför skulle vi ens ha en tät mejlkontakt? Vi jobbade inte mot samma avdelningar. Vi jobbade bara i samma hus. 

Det hölls en tyst minut för henne idag, men jag kände inte att det var min plats. Inte min sorg riktigt. Ja jag vet att alla har rätt till sin sorg, men för mig finns det en gräns för när jag känner att jag kan bryta mig in hos dem som stod närmast. Den här gången befinner jag mig en bit ifrån. Men det är inte bara det. Jag klarade inte av gemensam sorg. Jag kan inte helt sätta ord på varför, men jag har alltid varit sådan. När jag var sexton och vi gick på min farmors begravning var jag noga med att ingen skulle trösta mig. Inga kramar, inga klappar, ingenting. Jag hade helst fått vara där ensam. Det funkar inte för mig, det här med människor i grupp som känner saker oavsett om vi är familj eller kolleger. Det bara gör inte det.

På jobbet gråter hennes närmaste kolleger sig genom dagarna nu. Jag förstår det. Redan innan jag träffade henne första gången hörde jag talas om vilken fantastisk person hon var, men även om hon hade varit det… det är klart att det påverkar när ett kontor plötsligt släcks ner.

Nej jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte sitta här och välja ord och försöka få ihop en fin text. Hon är död. Det är så fruktansvärt sorgligt att hon är det.

||||| 0 Gilla! |||||

Sommarens bästa snodda lista

Min semester är inte helt över än. Jag har en dag kvar den här veckan och två nästa. Men någon slags känsla av att sommaren går mot sitt slut har ändå infunnit sig – kanske främst för att jag började jobba spridda dagar förra veckan. Men är det inte lite höstkänsla ute nu ändå? Eller så är det bara jag som längtar. I vilket fall rundar jag av min semester i förtid med en liten lista snodd från Eller kanske inte:

Sommarens bästa:

Bästa maten: Mon dieu, jag minns alla mina maträtter och hur jag åt dem – eller nej, det gör jag ju inte. Men den här minns jag i alla fall och jävlar vad god den var. Kan varmt rekommendera alla som har vägarna förbi den i övrigt helt charmlösa (och lätt skön snubbe-skadade) gallerian i Hornstull ett besök på Akki, och väl där: välj deras tempeh. MERCY!

Bästa boken: Utan tvekan the Penguine lessons av Tom Michell. Om en akademiker som räddar en pingvin i Urugay och tar med sig den till Argentina. Jag kände feelgood, jag kände feelbad och jag kände all them feels! Mina varmaste rekommendationer till alla. 

Bästa badet: Jämnt skägg mellan kvällsbaden i Lockvattnet när vi var i Björnlunda och doppen i Klarälven när vi var i Branäs. Lockvattnet innebär helt magiskt bad från stenhällar och klippor i Sörmland. Klarälven är å andra sidan kristallklar och frisk i Norra Värmland. Slängde mig fram och tillbaka som en ivrig lax när vi badade där. Flöt omkring som en livsnjutare när jag var i Lockvattnet. Kan faktiskt inte bestämma vad jag gillar bäst, men så här ser vattnen ut:

Klarälven
Lockvattnet

Bästa dejten: Boxning med Åsa i Nora. Gud vad jag älskar boxning. Och Åsa. Bästa kombinationen faktiskt. 

Bästa upptäckten: Har upptäckt så himla mycket den här sommaren. Det får bli de bästa upptäckterna här, för jag kan inte bara välja en:

  • Dressinbanan mellan Karlskoga och Degerfors. Kommer lätt bli standard varje sommar från och med nu.
  • Sveafallen/Domedagsdalen i Degerfors. Magisk natur, för den som gillar sånt.
  • Skillingeudds badplats i Kungsör. Vi mellanlandade där med käk från Burger King på vägen till Karlskoga och tog ett bad. Egentligen inget sådär jättemagiskt ställe (och absolut ingen jättemagisk matsäck), men det var en så himla fin stund. Och sjukt bra val av rastplats för resa med barn som inte har världens bästa biltålamod.

Bästa låt: Okej, nu lägger jag till några punkter för att jag måste! Har inte lyssnat jättemycket på musik i sommar, men när jag har lyssnat har jag lyssnat jättemycket på den här. Tycker att den har varit lämpligt soundtrack till ganska mycket. Hettan, känslan inför valet, etc etc:

Bäst på skärm: Förutom att jag dragit igenom samtliga säsonger av RuPaul’s Drag Race snart, så har jag kollat på säsong två av Glow (så bra!), säsong två av Handmaid´s tale (så bra!) och säsong två av Marcella (så sjukt dåligt sista avsnitt – se alla avsnitt utom det om du ska kolla).

Bästa drickan: Kallbryggt kaffe. Egentligen smakar det prick likadant som den frappé jag har gjort i alla år, men det känns ändå lite vuxnare med kallbryggt. Obs: be mig inte motivera varför.

Kaffe och novell.

Ja det var väl det. Hur många inlägg om min fantastiska sommar orkar ni med egentligen? Det räcker nu va? Lovar att jag blir bitter snart igen. 

||||| 1 Gilla! |||||

Fylla fyrtio

Om tre månader fyller jag fyrtio. Helt utan ångest, men även hyfsat utan all den där balansen och tryggheten och ”förmågan att skita i det som inte är viktigt” som tydligen kommer med åldern. Jag embrejsar inte heller alla mina rynkor. Vissa av dem – ja. Men det där som händer på halsen just nu, som om skinnet blivit tre storlekar för stort, det har jag faktiskt väldigt svårt att omfamna. Och det måste väl få vara okej? Så trött på pressen att vi alltid förväntas älska oss själv till den grad att de som inte gör det skammas.

Min ursprungliga plan var att inte göra så stor grej av det här. Kanske ordna en middag för närmaste familjen. Sedan utökades den planen till att ta ut dem på restaurang. Och nu börjar jag fundera på en himla finlandsfärja, för vilken rimlig restaurang funkar med tre barn mellan två och sex år, som inte har tålamod att sitta genom en hel middag? Inte så sugen på att fira fyrtio på Donken liksom.

Vi får se vad det blir. Vem vet, kanske blir det en av de där tio sakerna jag kommer ångra på dödsbädden om jag inte tar tillfället i akt att tömma sparkontot nu? Kanske borde jag satsa på någon påkostad jättefest med tema och fri bar och liveband där jag bjuder alla jag känner? Det verkar vara grejen för dem som fyller jämnt nuförtin. Framför allt kommer jag kanske ångra mig om jag inte passar på att springa in i väggen i november när jag ändå har möjligheten, eftersom att jag ändå är med och organiserar en filmfestival då. 

Jaja. Om trettio var en ålder då jag obrytt bjöd alla jag kände i Stockholm till min lilla lägenhet för förfest och utgång (dock inte dit vi tänkte oss eftersom att vakten ansåg att jag var för full på Rocks – vilket jag tio år senare fortfarande hävdar att jag inte var), så lutar fyrtio ändå mer åt någon slags känsla av… jag vet inte. Trötthet kanske. Jobbet tar mer på kraften, sömnbristen är större och barnen fler. Det får bli vad det blir. Jag orkar inte riktigt bry mig. Än. Mest är jag nog förundrad över att jag är så här gammal nu. Min bild av folk som är fyrtio är mycket mer vuxen, än den person jag är. Vad nu vuxen är egentligen. Jag betalar mina räkningar i tid, men jag kan inte tänka mig något tråkigare än diskutera inredning och renovering med folk.

Hur har ni firat födelsedagar på sistone? 

||||| 4 Gilla! |||||