En lista om smink

För ett och ett halvt år sedan fyllde jag i en sminklista som jag hittade hos Maria. Det var kanske en illa vald period för sminklistor i mitt fall, eftersom att jag är sminkperiodare och befann mig i en hyfsat sminklös period just då. Men nu! Nu har jag minsann kommit in i sminkrutiner igen, och eftersom att jag är Kattas plus en på Daisy Beauty Awards idag, så är det väl ändå hur lämpligt som helst att jag skriver en ny lista? Den här listan har publicerats på en miljard bloggar genom åren, och jag vet inte vem som började med den så jag tänker inte länka till någon.

1. Vilken foundation använder du?
Bodyshops Fresh Nude Foundation i tonen Chelsea Porcelain 010. Eftersom att jag använder foundation högst tre gånger i månaden kommer den här vara i tio år säkert, och är förmodligen alldeles för gammal redan. Men den är bra! Jag bad om något lätt och halvtäckande och det var precis det jag fick.

2. Favoritconcealer?
Ingen. Minns inte sist jag hade en finne eller något annat i ansiktet som jag kände att jag ville dölja. Concealer får mig bara att tänka på Clearasils hemska finnstift som gjorde alla tonåringar orangea i ansiktet på åttio- och nittiotalet.

3. Vad har din hudton för undertoner?
Kalla, bleka, rödlätta. Fast om jag anstränger mig är det där röda snarare en överton.

4. Din åsikt om lösögonfransar?
Jag älskar dem, men mina glasögon är mitt handikapp. Har jag lösfrallor fastnar de mot glaset.

5. Slänger du din mascara efter 3 månader?
Nej. Jag byter ofta mascara inom tre månader, men behåller den gamla som reserv och sedan slänger jag den riktigt aldrig. Har kanske femton mer eller mindre uttorkade mascaror som tar plats i gamla sminkväskor, och som jag använder ibland. STÄM MIG.

6. Vilken är din favoritmascara?
Den här, som Katta skrev om häromdagen faktiskt! Har älskat tubmascaror sedan jag fick min första från något livsbejakande hippiemärke 2004.

7. Favoritapplikatorer?
Mina fingrar och den här penseln från Kicks:

8. Använder du någon primer?
När jag hittar den, använder jag Makeup Store’s vanliga primer för ögonen, men jag förlägger den ofta efter att jag använt den. Jag har försökt använda primer för ansiktet flera gånger, men gillar det inte. Särskilt inte Garniers variant som kom för några år sedan. Var som att smeta torr handtvål i ansiktet. Hu.

9. Favvoögonskugga?
För flera år sedan fick jag en duoögonskugga från Model Co kallad Bronzed Goddess i en Glossybox. Den är ta mig fan den bästa ögonskuggan jag ägt. Dels rinner den inte ut i alla rynkor och dels glittrar den lite. Och vem fan blir inte glad av glitter?

10. Favvoläppstift?
Just nu använder jag mest Colour Crusch från Bodyshop i en intensivt ljusrosa ton. Det är åttiotaligt, håller sjukt bra och även fast det är matt och ljust så funkar det på mina läppar. Matta läppstift brukar annars aldrig fästa jämnt på mig. Som vanligt har jag dock hittat och börjat älska det här läppstiftet precis innan kollektionen gick ut.

11. Favvoläppglans?
Använder inte, tänkte jag skriva – men så kom jag på att jag fick ett jäkligt nice läppglans från Dior av Katta och det älskar jag ta mig fan. Har alltid avfärdat läppglans som för kladdigt, men jag har nog helt enkelt inte investerat i ett tillräckligt dyrt.

12. Favvoblush?
Vet inte om det är en favorit, men det är den jag äger och jag äger den för att jag har fått den i en Glossybox för länge sedan, Rimmel London Soft Colour Blush 220 Madeira:

13. Vad tycker du om billigare ”drugstore”-makeup?
Ingen som helst åsikt. Har däremot åsikter om folk som har åsikter om folk som köper ”billigare” smink. I alla fall om det är negativa åsikter. Och min åsikt om dem är att de är rövhattar.

14. Har du någonsin funderat på att ta en/gå en sminkkurs?
Jag har redan gjort det och det var mycket tråkigare än jag hade väntat mig. Tacka vet jag youtube-tutorials!

15. Vilket är det värsta sminkmisstaget tycker du?
Att vädra sina nedsättande åsikter högt om folks smink/icke-smink.

16. Föredrar du neutrala färger eller färgstarka nyanser?
Svarta kläder, färgstarka läppar och naglar. Kulturtant to the bone.

17. Nämn ett favoritmärke när det kommer till smink:
Har inga jättestarka åsikter men Urban Decay är ofta bra och djurvänliga.

Jag, nyår 2010, i ”billigt” drugstore-smink, lagt hår, mormors pärlor och med en old fashioned.

Continue Reading

Ordning hemma på 30 dagar – hur gick det egentligen?

Ja alltså LOL! Det var lite kul i början det här. Uppgifterna skulle ta fem till femton minuter, de skulle komma en gång om dagen och allt kändes jätterimligt i kanske… sex dagar? På den tiden lyckades jag rensa ur garderoben, tömma förrådet på en låda plus göra en gång fram till de andra lådorna, slänga sex fula cocktailglas, samla ihop en kasse skänk till stadsmissionen och något mer som jag glömt bort. Väldigt få av uppgifterna tog mindre än en kvart. Jag tänker att fem till femton minuter, det är för folk som redan har ordning i hemmet och tycker om att lägga upp inredningsbilder på sina hem. Inte oss andra.

Jag var ju väldigt motiverad i början. Så pass att jag till och med skrev ett litet blogginlägg om det. Men sedan kändes allt mer som en jättetråkig lek som någon bossig kompis hittat på. En bossig och jättetråkig kompis. En dag var uppgiften att ge de övriga i familjen beröm för något de gjort hemma. Ingen hade gjort något hemma den dagen, så jag bommade den uppgiften. Jag fattar den psykologiska principen bakom att berömma varandra, men hallå – vem ska berömma mig då när det är jag som drar i utmaningen? Buuuu! Efter det kom en uppgift att fixa en låda i hallen för småprylar och en sådan har vi redan. Den är i och för sig överfull, men vi har inte plats för en till. Sedan var jag inte jättemotiverad längre. Hela utmaningen kändes mer och mer utformad för folk som bor i hus och som, som sagt, redan har viss ordning. ”Fixa tvättstugan” – jo tack, det får gärna Familjebostäder ta hand om själv (obs: tar givetvis hand om mitt eget ludd i torktumlaren).

När det var någon vecka kvar och en uppgift formulerades ”Om du har skrynkliga kläder, vill jag att du stryker dem också” kände jag att måttet var rågat. Varför vill någon som inte känner mig att jag ska stryka mina kläder? Oerhört provocerande. Kände mig som en fyrtiotalistman och ville börja muttra om överförmynderi, men jag höll mig. Jag lät bara bli att göra som det stod i något av de efterföljande mejlen.

Så nej det blev inte ordning hemma på trettio dagar. Vi bor fortfarande på 54 kvadratmeter och vi har fortfarande alldeles för mycket saker för den ytan. Vi är fortfarande inte överens om hur hemmet ska skötas och det kommer vi aldrig bli. Var så god för en helt oputsad sanning om mitt liv. Hoppas ni mår bra i era städade villor.

Continue Reading

Mitt liv med PCOS, del 3

Ja men inne på andra veckans pms. Så. Pass. Trött. På. Detta. Att jag först pms:ar vid ägglossning och sedan drygt en vecka efter ägglossning precis innan mensen borde komma – men ibland gör den inte det. Däremot får jag min härliga pms ändå, som liksom fortsätter och eskalerar varje dag fram tills att kroppen ba ”just ja, mens var det”. Sedan tar det en vecka och då får jag ägglossnings-pms igen och ja sedan fortsätter det så till infinity och beyond. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Typ alla dagar i månaden utom tre…

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kanske skulle det blir bättre med p-piller, men jag får inte äta vare sig det eller mini-piller eftersom att jag har migrän. Och även om jag inte hade migrän så reagerar min kropp ändå helt åt helvete på hormonpreparat, så då måste jag gå omkring med UVI-känningar istället. Det känns kanske inte som ett alternativ. Jag får inte sätta in hormonspiral heller för övrigt, för det triggar tydligen utvecklingen av cystor på mig. Jaja. Ändå inget vidare att vara med och kissa ut hormoner som muterar naturen, kan jag tycka. Eftersom att jag har oregelbunden mens så vill gyn inte skriva ut några av de pms-preparat som finns. Dessutom kryssar jag inte i tillräckligt mycket för diagnostiseras med pmdd. Ja ni hör ju. SVÅRT ATT VARA PEPPAD JUST NU. Uppskattar ändå tillfredsställelsen i att gnälla. Det och att det finns en ny delicatoboll med havssalt och karamell är det som håller mig över ytan.

Ps. Den som säger ”magnesium” slår jag.

Continue Reading

Tillbaka till gruvan 

Imorgon börjar jag jobba heltid. Sista dagen av föräldraledighet var idag, sedan är det slut på mina dagar. Jag är så kluven till det här. Nu förväntas jag ge bort större delen av min tid till en arbetsplats där jag inte har jättemycket att säga till om (staten är ju bra, men inte så himla flexibel alla gånger). Det ska jag göra fram till pension och dessutom är det JAG och inte min arbetsgivare som ska vara tacksam över att jag ger bort mig själv. Så skevt. 

Samtidigt är jag ett rutindjur och jag älskar verkligen att jobba. Jag är usel på att vara föräldraledig, eller långledig över huvud taget. Jag får helt enkelt inte till rutiner. Dagarna flyter ihop. Jag aktiverar mig och barnen för lite och jag tyngs av alla jävla borden. Jag borde gå ut mer. Jag borde träna när Karl sover. Jag borde städa. Ja ni vet. 

När jag jobbar och bara har helgerna blir de för dyrbara för att slöa bort, så då gör jag saker. Passar på. Jag är mycket bättre på att vara ledig när jag jobbar med andra ord. Men när jag jobbar är jag borta från familjen elva timmar om dagen. Ofta mer eftersom att SL stjäl rätt mycket tid med sina förseningar. Det är fan vansinne. Det är till och med röva. (Och här betackar jag mig tips om att gå ner i arbetstid, för det funkar helt enkelt inte nu)
Jag vet att jag kommer att komma in i det igen, men fan. Sex timmars arbetsdag. Det vore så mycket trevligare än att tvingas vänja sig vid att missa hälften av sina ungars uppväxt. Hör ni det ni där borta i regeringen?

Continue Reading

Gnap!

I september blev jag utsatt för en härskarteknik. Jag är lite långsam med sådant där tyvärr, så det tog faktiskt ända fram tills ganska nyligen innan jag insåg vad som hade hänt och då insåg jag det eftersom att det kom tio härskartekniker till. Det var i och för sig samma typ av härsk som den första, men i lite olika ordalag och det var väl variationerna som fick mig att se basen, så att säga. Nu har jag i alla fall betett mig helt i enlighet med den här härskartekniken ända sedan den dök upp första gången. Jag har aktat mig, inte velat ta plats, delat med mig mer än vad som är rimligt och på alla vis försökt visa att jag FAKTISKT ÄR JÄTTESNÄLL OCH GENERÖS. Fast grejen är att jag var jättesnäll och generös redan från början. Och det är faktiskt skit samma i just det här läget om jag är det eller inte. Men eftersom att min autopilot alltid hoppar in i tvivel-läge, så är det mina sagda brister jag har fokuserat på och inte på vad som verkligen höll på att hända. Jag har med andra ord gjort PRECIS som en rövhatt har velat.

Nu sitter jag i en situation som faktiskt inte gör något annat än suger valballe och jag kan inte göra något åt det. Jag har betett mig på ett typiskt inkompetent och ängsligt vis och ja… vad ska jag säga. Jag är så jävla sur. Jag är så jävla trött på att folk använder härskartekniker och jag är så jävla, jävla, jävla trött på att jag är så seg med att fatta dem. Det spelar ingen roll hur många tips jag får om hur jag ska värja mig när min autopilot tror att alla utom jag har rätt i det de säger. Och det kära ni, det är faktiskt röven. En sak som inte är röven dock, är att jag ska tatuera mig imorgon. Det har faktiskt inget alls med röven att göra. Tack och lov…

 

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017, del 1: mindre mobiltid

Eventuellt ironiskt att jag skriver detta på mobilen, men en sak jag önskar mig i år är att jag blir bättre på att lägga ifrån mig just mobilen. Okej att jag sov fyra timmar uppdelat i kvartar i natt och kanske inte borde ha så höga förväntningar på just den här kvällen. Allra minst eftersom att jag även ägnade mig åt en heldag på jobbet. Men ändå. Planen var att sticka framför the Crown och sedan läsa en timma i sängen. Verkligheten? I den spelade jag Angry birds evolution och varvade det med att slösurfa på idiotmänniskor från högstadiet. Vet ni vad? De verkar fortfarande vara idioter! Idioter som jag tydligen prioriterar framför en stickad kofta. 

Tanken på exakt hur många egenstickade koftor jag hade kunnat äga om jag bara sket i att slösurfa är svindlande. Jag slösurfar så fort jag är det minsta trött nämligen, vilket är lika med hela tiden just nu. Tänk om jag kunde vara en sådan person som avsatte en halvtimma på morgonen och en halvtimma på kvällen åt slösurf och sedan gjorde sådant som får mig att må bra på riktigt resten av tiden? Tänk vad trevligt det vore. Tyvärr är jag inte sådan, men jag kan ju önska mig av 2017 att jag blir det. 

Samtidigt. Två halvtimmar om dagen räcker ju knappast för att få till ett så här fräsigt team:

Continue Reading

Målbild

Ja alltså målbilden är ju inte Karl i en gunga, för uppenbarligen har vi redan fått ner honom i den. Inte heller har jag som målbild att jag ska sitta i gungan. Nej fotot har inte mer med min målbild att göra än att det här är en av tre familjemedlemmar som jag åker ifrån nästa vecka och det där ”åka ifrån” är min målbild just nu. Det blir min första natt ifrån Karl och ja, det känns faktiskt lite i hjärtat precis som det gjorde första natten jag var ifrån Isak. Men alltså. Nätterna just nu. De är en enda avlösning mellan Karl, Isak och min sömnbrist.  Jag snittar på kanske fyra ihopskramlade timmar per natt och det är fan helvetet. Jag vet att det är en period. Jag vet att jag bara måste överleva den. Och jag överlever bäst genom att tänka på nästa fredag när jag tar tåget till Örebro vid lunch, för att först fika med brorsan och sedan möta upp tre gamla kolleger. Vi ska bo i ett barnfritt hus. Vi ska laga mat. Vi ska dricka vin. Vi ska få sovmorgon. Sedan ska jag åka hem igen och då kommer jag må så mycket bättre än vad jag gör nu. Heja nästa helg!

Continue Reading

Ordning hemma på trettio dagar… eventuellt

Mirijam länkade till utmaningen – eller projektet, eller målet, eller vad man nu ska kalla det – ordning hemma på 30 dagar, för ett tag sedan. En gång om dagen i trettio dagar skickas en uppgift till ens e-post. Det tar mellan fem och femton minuter att utföra varje uppgift och efter trettio dagar med utförda uppgifter ska ordning ha infunnit sig. Jag förhåller mig lite skeptisk. För varje ordning jag skapat på sistone så har barnen skapat minst ett kaos var nämligen. Men. Jag älskar idéen med att få ett litet projekt om dagen och jag älskar (trots att det inte syns) ordning och reda så jag har hoppat på det här ändå  (och Alex med, men han kräks just nu så han får komma igång senare). Idag kom första mejlet, med en uppmaning om att rensa ut något jag retar mig på.

Åh ack och ve. Vi har en bandspelare från slutet av sjuttiotalet som står vid ytterdörren. Kassettbandspelare alltså. Den här stått där i över ett år, eftersom att den inte funkar och eftersom att vi tänkte att den kanske går att lämna in. Fast vi lyssnar ju aldrig på band i princip, och skulle vi plötsligt börja göra det så har vi en nyare bandspelare med usb-port och andra fräsiga grejer. Grejen med den här bandspelaren, den gamla, är att den har funnits med hela mitt liv så jag har så himla svårt att släppa den. Jag minns när jag var så liten att jag knappt nådde upp till där den stod i mitt föräldrahem och hur jag fick stå på tå för att kunna trycka på alla knappar. Jag tyckte att den var så fin. Särskilt när morfar satt i fåtöljen bredvid och rökte pipa och jag såg bandspelarens lilla gröna lampa lysa genom rökringarna han blåste ut. Jag tycker fortfarande att den är så fin, fast det retar mig oerhört att den står i vägen i hallen. Jag inser ju att den är perfekt för dagens projekt, men jag funderar på om jag inte ska hälla ut spriten istället. Jag älskar bandspelaren. Jag älskar inte sprit. Och häller jag ut spriten och slänger tomglasen får jag ett nytt tomt skåp fullt av möjligheter. Som till exempel: möjligheten till förvaring av en trasig kassettbandspelare.

Continue Reading

När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen. 


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden. 

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

-20 i Branäs och en rant

(Disclaimer: detta är alltså inget inlägg där jag dömer folk som blir hjälpta av böcker om uppfostran. Det är ett inlägg om att jag tycker oerhört illa om tonen i en specifik bok som de flesta råkar älska)

Fan vad jag älskar svinkyla. Det götta bitet i kinderna utomhus och lättnaden över värmen inomhus. Trots det skulle jag kunna tänka mig en vecka på Las Palmas efter det här. Helst utan barn. För den ena är i utvecklingssprång och vägrar sova och den andra är i trots och vägrar… allt. Som bonus har jag pms. För varje dag som går ökar lusten att bara öppna dörren, gå ut och inte vända om förrän den här perioden är över. Och tålamod? Tja, det är väl sådant som andra, mer lyckade föräldrar, sysslar med.

EDIT: Igen. Detta är alltså en rant, som kommer ur frustration, om ett tonläge jag inte uppskattar i en bok.

Varje gång sådana här perioder kommer, förresten, vill jag skriva arga mejl till Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman och deras anhängare. Bo och Tina har skrivit en bok som heter Barn som bråkar – att hantera viljestarka barn i vardagen, nämligen. Den har blivit närmast en bibel för många föräldrar, som verkar tro att om man inte älskar boken så vill man helst slå sina barn. Det vill inte jag. Jag läste boken (och recenserade den i En förbannad podd) för ett par månader sedan och jag hatade den, men jag vill inte slå mina barn. Någonsin. Bo och Tina är självgoda och härskande i sitt sätt att skriva (edit: enligt min uppfattning, jag förstår att vi alla har olika sätt att läsa det här). De skuldbelägger och förminskar föräldrars försök att hantera sina ”viljestarka barn” (återigen: enligt min uppfattning). Även om jag håller med dem i sak flera gånger blir jag så förbannad på hur de uttrycker sig att jag vill bita i boken ändå. Sedan vill jag bita alla som tipsar om den utan att kunna ta att somliga av oss inte älskar den (med en tandprotes för jäklar vad ont jag skulle få i käkarna annars…)

Mest irriterande är att författarna utgår från att deras metod (som i princip går ut på att det är vuxna som trotsar barn och inte tvärtom och att allt löser sig bara vuxna försöker förstå barnen) är applicerbar på alla barn. Det är den inte. De utgår också från att varje gång ett barn får ett utbrott hade föräldern kunnat agera annorlunda och utbrottet hade kunnat undvikas. Många gånger: ja. Alla gånger? Hell NO.

Jag fattar att man ska bekräfta sin unges känslor, försöka kommunicera så långt det går, att man inte ska hota och allt vad det nu är. Jag fattar det. Bo och Tina är inte först i världen med att komma på det, även om de uttrycker sig som om de vore det. Jag fattar däremot inte, till exempel, varför det är förbjudet att säga att ungar trotsar. Det är ju för fan en sund, men skitjobbig, del av utvecklingen.

Så här känns boken (om jag får raljera fritt (edit: här tänkte jag att ”raljera” skulle förtydliga att jag eventuellt överdriver en del på grund av ovanstående nämnda frustration när jag skrev inlägget, men jag har förstått att det blev otydligt ändå – hoppas att denna lilla parentes förtydligar det)); som en bibel för dig som har ett privilegierat och ordnat liv och därtill har haft turen att få lugna barn (för ja, vilka barn man får handlar från början om tur). Gillar du även att döma andras föräldrars metoder? TOPPEN! Köp boken! Du kommer älska den. Men jag kan ha fel. Nog om det nu hur som helst. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att jag tycker att boken suger.

Hursomhelst. Bortsett från trots, sömnbrist, pms och mitt agg mot Bo, Tina and crew, så är Branäs en fantastiskt skön plats. Jag läser De polyglotta älskarna, stickar på koftan My, loppar fina saker och dricker små glas rödvin framför brasan när barnen lagt sig. Önskar att jag kunde leva så här oftare!

Continue Reading
1 2 3 44